Lina och Markus skulle gifta sig. Bröllopet var i full gång när toastmastern meddelade att det var dags för presenter. Först kom brudens föräldrar, sedan kom Markus mamma, Gertrud Andersson, med en stor, ljusblå inpackad låda.
“Oj! Vad tror du det är?” viskade Lina nyfiket till Markus.
“Ingen aning. Mamma har hållit det hemligt”, svarade brudgummen förvirrat.
De bestämde sig för att öppna alla presenter nästa dag när festandet lagt sig. Lina föreslog att börja med svärmors paket. De knyckte upp bandet, lyfte på locket och stelnade av förvåning.
Länge hade Lina lagt märke till en konstig vana hos Markus: Han tog aldrig något utan att fråga, inte ens en liten godisbit.
“Får jag ta den sista pralinen?” frågade han försiktigt och stirrade på den ensamma chokladbiten i skålen.
“Självklart!” svarade Lina förvånat. “Du behövde inte ens fråga.”
“Jag är uppfostrad så”, log han generat medan han vecklade upp papperet.
Det dröjde några månader innan Lina förstod varifrån den här egenskapen kom.
En dag skulle Markus presentera henne för sina föräldrar Gertrud och Olof Andersson. Först verkade svärmor trevlig, men första intrycket försvann snabbt när de bjöds på middag.
Framför varje gäst stod en tallrik med två skedar potatis och en pytteliten köttbulle. Markus blev snart klar och bad tyst om en portion till.
“Alltid ska han äta som en gris! Man kan ju inte göra dig mätt!” utbrast Gertrud högljutt, vilket gjorde Lina djupt obekväm.
När Olof bad om mer, hällde Gertrud glatt upp en full tallrik åt honom. Lina åt tyst vidare, chockad över svärmors uppenbara ovilja mot sin egen son.
Senare, under bröllopsplaneringen, visade Gertrud sitt rätta jag. Allt var för dyrt: ringarna, restaurangen, menyn.
“Varför all den här lyxen? Det kan väl gå billigare?” klagade hon öppet.
Till slut tappade Lina tålamodet.
“Vi sköter det här själva!” fräste hon. “Det är våra kronor och vårt beslut!”
Förnärmad teg Gertrud därefter och hotade till och med att inte komma till bröllopet.
Två dagar före festen dök Olof oväntat upp hos dem.
“Pojken, hjälp mig med presenten”, bad han och ledde Markus till bilen.
Han hade på eget bevåg köpt en tvättmaskin för att slippa lyssna på sin nyckfulla hustru. Bekännelsen: De hade grälat häftigt eftersom Gertrud tyckte att en bröllopspresent till sin egen son var för dyr.
På den stora dagen dök Gertrud ändå upp i en fin klänning, åkt taxi. Hon uppförde sig artigt, räckte över den stora lådan och försvann sedan in i festen igen.
Nästa morgon öppnade Lina och Markus spänt paketet. Förväntan slog snabbt om i besvikelse.
“Handdukar?” mumlade Lina misstroget och drog upp den första.
“Och strumpor”, suckade Markus och höll upp två par fluffiga yllesockor. “Pappa hade rätt… Mamma tog bara vad som fanns. Otroligt hur snål hon blivit. Inget present hade varit bättre.”
Men det var inte allt. Några dagar senare ringde Gertrud för att förhöra sig om vad alla givit.
“Nå, berätta nu! Vad gav Linas mamma? Och farbror Erik? Och hennes vänner?” tjata hon.
Markus vägrade prata om andras gåvor.
“Mamma, det angår inte dig. Lina och jag är nöjda.”
Sedan lade han på utan att för första gången känna sig skyldig.
Livet lär oss: Storleken på en present säger inget om givarens godhet. Men respekt och kärlek syns i små saker. Och det hade Gertrud tyvärr inget kvar av.
