Oj, lyssna på den här grejen. Svärdottern delar ju ut grejer som svärmor stickat med all kärlek till barnbarnen.
— Varför gillar du inte de här strumporna? De är ju så mysiga och varma, en jättefin färg snäll. Hösten kommer snart, perfekt för dem, sa jag till Elin medan jag höll i ett par yllestrumpor hon precis gett mig.
— Nämen, färgen är så gammaldags, svarade Elin och strök undan håret. Min son skulle aldrig ha på sig sånt. Och svärmor har stickat så mycket att det knakar i skåpen, det går inte att ha allt.
— Okej, ge hit då, suckade jag och tog strumporna, la dem bredvid den stickade tröjan Elin gett mig till födelsedagen.
Maria Andersson, min väns svärmor, hade precis gått i pension. Hon bodde i ett litet hus i Uppsala och var en riktig trollkonstnär med stickor och garn. Mössor, tröjor, strumpor — allt blev så vackert att man bara stirrade. Men hennes passion för att spara pengar spelade henne ibland spratt.
Hon kunde plocka isär en gammal kofta för att sticka nåt nytt till barnbarnen. Såna grejer blev ofta lite skrynkliga, med knutar och nötningar, och moderiktiga var de inte direkt. Färgerna valde hon lite hur som helst, vad som fanns till hands. Så Elin, svärdottern, slängde eller gav bort presenterna, ibland utan att ens öppna dem.
Men för barnbarnen ansträngde sig Maria verkligen. Hon la sina sparsamma pengar på kvalitetsgarn och satt timmar för att sticka, med all kärlek i varje maska. Strumporna Elin gav mig var ett konstverk: supermjuka, varma, med en fin liten mönster. Jag höll dem i handen och kände värmen som farmor ville ge sitt barnbarn.
En dag tittade jag ut genom fönstret — och stelnade till. Grannpojken sprang omkring i en mössa som Elin försökt övertala mig att ta förut. Samma sak med en väst och en halsduk — allt som Maria stickat med själ gav Elin bort utan att ens prova på sin son. Jag fattade inte hur hon kunde göra så. Det var inte bara kläder — det var en bit av hjärtat från en äldre kvinna som ville göra barnbarnen glada.
Strumporna Elin gav mig passade perfekt till min dotter. Hon dansade runt i dem och skröt om hur sköna de var. Jag hade gärna köpt likadana i affären, men var hittar man sånt? Jag föreslog att Elin skulle prata med svärmorn, förklara vad hon inte gillade, så Maria inte slösade tid. Men Elin bara viftade bort det:
— Äh, varför? Lättare att ge bort än att tjafsa med henne. Hon fattar ändå inte.
Jag såg på henne, och ilskan bubblade i mig. Inte för min skull, för Marias. Den där kvinnan, med sina slitna händer och snälla hjärta, satt timmar för varje stygn och tänkte på sitt barnbarn. Och hennes arbete slängdes eller gicks vidare utan ett tack.
Elin klagade på svärmorn: att hon lägger sig i, ger för mycket råd. Men jag såg bara likgiltighet. Maria stickade inte bara — hon försökte komma närmare familjen, barnbarnet hon såg en gång i månaden. Och Elin, istället för att uppskatta hennes ansträngning, viftade bort det som en irriterande fluga.
En dag orkade jag inte hålla tyst. Vi satt hos Elin, och hon började dela ut svärmors presenter igen — den här gången en liten kofta till sonen. Jag tog den i handen: mjukt ullgarn, fint mönster, perfekta sömmar. Jag tänkte på Maria, hur hon satt i sin gamla fåtölj, räknade maskor för att allt skulle bli perfekt. Och jag kunde inte hålla mig:
— Elin, fattar du hur mycket jobb det här är? Hon gör det för din son, och du tittar inte ens på det!
Elin himlade med ögonen:
— Oj, vad du tjatar. Lättare att ge bort än att förklara att det inte är mode. Hon blir sur ändå.
Jag sa inget, men inuti kokade jag. Det gjorde ont att se den där kvinnans ansträngningar bli ovärderade. Jag undrade hur hon skulle må om hon visste att hennes presenter gicks vidare. Kanske anade hon det redan, men teg för att inte råka illa ut med sonen och svärdottern?
Nu sitter jag i dilemma: ska jag ta grejerna Elin erbjuder, eller vägra? Tar jag dem, känns det som att jag stöttar hennes likgiltighet. Säger jag nej, blir hon sur, och vår vänskap tar skada. Men varje gång jag sätter strumporna på min dotter känner jag skuld mot Maria. Hennes arbete förtjänar respekt, inte att samla damm i andras skåp.
Vad fan gör man?.
