Men snälla, Lovisa! Det är liv och död, verkligen, jag menar det! Jag har ingen annan att be om hjälp, mamma är i stugan och har högt blodtryck, jag kan inte oroa henne, och du är ju min underbara svägerska, alltid så förstående! Malin babblade så fort att orden flöt ihop till en enda lång ström, där Lovisa endast snappade upp fragment såsom akut ärende, bara till ikväll och hjälp mig.
Lovisa stod i dörröppningen till sin egen lägenhet, med en dammtrasa i ena handen och försökte med den andra hålla tillbaka sin tax, Sixten, som skällde ursinnigt på de oväntade gästerna. Gästerna var alltså Olles syster Malin och hennes två söner, sjuårige Elias och fyraårige Gustav. Pojkarna hade redan trampat ned den blöta grusmattan i hallen och undersökte nu förstrött tapeterna med smutsiga fingrar.
Malin, vänta nu lite, försökte Lovisa få en syl i vädret. Hur tänkte du med ikväll? Det är ju fredag. Olle och jag skulle ju åka till Mariefred imorgon bitti, vi har ju bokat spa hela helgen. Vi har sett fram emot det i månader.
Malin slog ut med armarna och höll nästan på att tappa den gigantiska väskan över axeln, proppfull med barnkläder.
Men vilket spa? Ni är ju unga och friska, ni hinner! Det här gäller hela min framtid! Jag har fått alltså, jag har jobbintervju. I Göteborg. Det är jättestor chans, bra lön, fria tider. Om jag inte åker nu så är tåget bokstavligen gått. Jag gör det här för barnens skull! Jag är ju själv nu, får bara lite underhåll, det vet du.
Hon snörvlade till och gjorde de där typiskt sorgliga ögonen tricket ensamstående och hjälplös kunde Malin till fulländning.
Just då kom Olle, Lovisas man, ut från köket. Han hade en ostmacka i handen men stannade mitt i steget när han såg sin syster och brorsöner.
Malin? Vad gör ni här? Vi åker ju om en timme.
Olle! Min älskade bror! Malin kastade sig fram och nästan välte honom. Rädda mig! Jag måste iväg, bara ett dygn. Jag hämtar dem efter lunchen imorgon, jag lovar! Elias och Gustav är så lugna, ni kommer knappt märka dem. Sätt på Bolibompa, ge dem kakor perfekta ungar.
Olle kastade en hjälplös blick på Lovisa. Hon kände igen blicken, den där blandningen av medlidande inför systern och rädsla för konflikt. Olle var en snäll själ, vilket Malin utnyttjade schamplöst.
Lovisa, ska vi började han trevande. Vi kanske kan boka om? Det är ju ändå viktigt för Malin.
Vi förlorar hela anmälningsavgiften, svarade Lovisa bestämt. Och jag är helt slut efter veckan på jobbet.
Jag ersätter er! stack Malin emellan. Så fort jag får lön! Och för spa, och så kan jag bjuda er på middag sen. Ska jag lämna barnen på barnhem över helgen eller vad?
Just då nös Gustav högt och torkade näsan med jackärmen. Elias hade redan hittat tv:n och skruvat upp ljudet på max.
Okej då, sa Lovisa motvilligt, och kände irritationen gnaga innanför bröstet. Men du hämtar dem imorgon. Senast klockan två, annars åker vi till din mamma i stugan, vad hon än har för blodtryck.
Du är en ängel! Fantastisk! Malin gav Lovisa en kladdig puss på kinden, drog av barnen jackorna och tryckte en klädpåse i Olles famn innan hon, utan hej då, försvann ut igen. Jag är tillgänglig på mobilen! Puss!
Dörren slog igen. I lägenheten blev det tyst, endast brutet av reklamjinglarna från tv:n.
Jaha, sa Olle och log snett. Där försvann lugnet.
Det går bra, Lovisa gick mot köket och försökte ignorera lorten i hallen. Vi klarar ett dygn. Bara de inte river stället.
Första timmarna gick ändå oväntat lugnt. Pojkarna fick titta på teve och mumsa godis. Lovisa packade upp Malins stora påse. Där låg två ombyten kläder, ett par strumpbyxor som skulle räcka till två barn, en trasig surfplatta och en enkel påse ostbågar. Ingen medicin, inga leksaker. Knapp mat.
Inte ens pyjamasar, muttrade Lovisa, när hon gick igenom sakerna. Eller tandborstar.
Jag springer till Ica, sa Olle direkt. Vi behöver ändå mjölk och frukost till dem.
Kvällen blev något helt annat när Gustav, som ätit för mycket godis, vägrade äta riktig middag.
Jag vill ha chicken nuggets! skrek han, smetade potatismoset över hela bordet. Mamma köper alltid chicken nuggets!
Vi har hemgjorda köttbullar, försök smaka, förklarade Lovisa tåligt.
Äckligt! tallriken for i golvet.
Sixten kastade sig över köttbullen och Lovisa bet ihop tänderna och hämtade trasan. Elias, inspirerad av lillebror, sköt också undan sin tallrik.
Jag tänker inte äta det där. Olle, beställ pizza.
Elias, pizza är onyttigt, försökte Olle pedagogiskt. Ät det Lovisa lagat istället.
Mamma säger att det är töntigt att laga mat, man ska beställa. Så sa hon.
Lovisa och Olle växlade blickar. Kvällen skulle bli längre än väntat.
Efter att slutligen ha fått barnen att äta smörgås och lagt dem på den utfällda bäddsoffan (Olles gamla t-shirts fick bli nattlinne), slocknade Lovisa och Olle vid midnatt.
Imorgon klockan två är de borta, viskade Lovisa. Då gör vi något roligt.
Självklart, Olle kramade om henne. Förlåt. Malin är hopplös men hon menar väl.
Följande morgon väcktes de sju av ett brak. Elias hade vält en burk matvete över hela köksgolvet.
Oj då, sa han när Lovisa trött gled in i köket.
Plocka upp, bad Lovisa. Det är din tur.
Jag vet inte hur, muttrade Elias. Mamma eller mormor städar alltid hemma. Jag är kille, jag kan inte sånt.
Vid tvåtiden liknade lägenheten ett slagfält. Barnen saknade leksaker och använde soffkuddar för att bygga fort, klippte ur bilder ur Lovisas tidningar och försökte dressyra katten Maja (som snabbt gömde sig ovanpå garderoben).
Lunchen stod klar, väskorna packade. Lovisa tittade allt oftare på klockan.
14.00 Ingen på ringklockan.
14.30 Fortfarande tyst.
Ring henne, sa Lovisa till Olle.
Olle ringde sin syster. Inga svar. Talsvar: Abonnenten du försöker nå är inte tillgänglig.
Kanske är hon i bilen? Dålig täckning, försökte han.
Och hon har intervju en lördag? muttrade Lovisa.
De väntade till kvällen. Malins telefon var avstängd. Gustav började gråta och sakna mamma. Elias blev irriterad för att surfplattan var urladdad och Malin glömt laddare.
Hon kommer inte, suckade Lovisa, med blicken ut genom fönstret. Olle, det här är bedrövligt.
Men tänk om nåt har hänt, om mobilen dog eller tåget stannade, försökte Olle förtvivlat.
Natten blev orolig. Gustav kissade i sängen, Lovisa fick byta lakan och torka soffan. Elias krävde att lampan i hallen skulle vara tänd hela natten han var rädd för monster. Ingen av de vuxna sov.
Söndag morgon. Malins mobil fortfarande död.
Jag ringer din mamma, sa Lovisa vid frukostbordet.
Nej! utbrast Olle. Hon hade blodtrycksfall förra veckan. Om hon får veta att Malin är borta bryter hon ihop. Vi väntar till i kväll.
Olle, vi ska jobba imorgon. Jag måste vara på kontoret åtta. Vem ska passa killarna?
Jag kan ta ledigt, lovade han.
Så kom det Lovisa fruktat. Gustav, i ett rus genom vardagsrummet, sprang in i en stor golvvas en bröllopsgåva från Lovisas föräldrar. Glaset krossades i tusen bitar.
Det var inte jag! skrek Elias direkt. Det var Gustav!
Lovisa hämtade sopborste och skyffel utan ett ord. Hon ville gråta men var mest förbannad. Hon städade upp, gick till sovrummet där Olle satt tyst.
Om hon inte hör av sig före imorgon så går jag till polisen och anmäler att två småbarn är övergivna. Och jag kontaktar socialtjänsten.
Lovisa! Olle hoppade upp. Det är min syster! Du kan inte göra så! Vill du att barnen ska i familjehem?
Jag vill att din syster får ta ansvar för sina ungar! Jag har inte tackat ja till att vara barnvakt på heltid! Vi har egna liv, Olle. Varför ska vi offra vår ledighet, våra saker och vårt psyke för att hon vill roa sig?
Roa sig? Hon är ju på intervju!
På intervju? Lovisa drog fram sin mobil. Titta!
Hon öppnade Facebook. Malin hade ett låst konto men Lovisas vän var också vän med henne. Och nu, i väninnans flöde, kom en bild upp.
På bilden: Malin i baddräkt med drink i handen, vid poolen, på spahotellet Skärgårdsvillan. Upplagd för tre timmar sedan: Äntligen lite semester! Tjejer, detta är vi värda!
Olle stirrade på mobilen och blev rödare i ansiktet för varje sekund.
Det är det är nog gammal bild, viskade han.
Titta på datumet, Olle. Det är idag. Och jag såg hennes baddräkt på Lindex förra veckan.
Olle sjönk ihop på sängen och dolde ansiktet i händerna.
Vad gör vi nu?
Jag har sagt vad jag gör. Imorgon tar jag med killarna till mitt jobb, placerar dem i konferensrummet och du ringer din mamma. Eller så får hon ta itu med sin dotter. Min gräns är nådd.
Natten mot måndag blev mardrömslik. Gustav fick feber stress, ovan mat och korsdrag hade tagit ut sin rätt. Febern steg till 38,5. Lovisa gav febernedsättande, torkade kallsvetten ur pannan och höll honom med vatten hela natten. Hon sov inte alls. Olle vankade runt i lägenheten.
Sju på måndagsmorgonen pep Malins telefon Abonnent i nätet.
Olle ringde direkt.
Hallå? Malin lät sömnig och irriterad.
Malin! Var är du?! Vad håller du på med?!
Men Olle, vad skriker du för? suckade Malin. Intervjun drog ut på tiden. Jag sa ju det var viktigt.
Vilken intervju? På Spa-hotell?! Vi har bildbevis! Gustav har feber!
Det blev tyst i andra änden.
Spionerar ni på mig? Får man aldrig ha ett eget liv? Jag kanske träffar någon viktig! Gustav är sjuk, vad har ni gett honom? Jag lämnade friska barn hos er. Har det hänt något stämmer jag er!
Kom hem. Nu. Eller så kontaktar vi socialtjänsten, sa Olle med kylig stämma Lovisa aldrig förut hört.
Jag är på väg, gnällspikar.
Malin kom tre timmar senare. Lovisa hade redan ringt jobbet och tagit ledigt en febrig fyraåring kan inte skickas iväg.
Malin stormade in, doftande av dyr parfym och nybadad, solbränd och utvilad. Hon kastade sig över Gustav där han låg på soffan under en filt.
Stackars liten, vad har de gjort med dig? Svält! Förkyld! sa hon, och blängde hatiskt på Lovisa. Jag visste att du inte klarade barn. Hur kan du förstå dig på barn när du inte har egna!
Det svartnade för Lovisas ögon. Det där visste Malin mycket väl sårade Lovisa och Olle hade kämpat i flera år för att få barn.
Ut härifrån, sade Lovisa sammanbitet.
Va?
Ut. Hämta ungarna och gå. Och kom aldrig tillbaka hit.
Skenheliga människa! snäste Malin, och började samla ihop kläder och prylar. Kom gubbar, vi går. Vi behöver inga surkärringar.
Du är skyldig oss pengar, sa Olle och blockerade dörren.
Vadå för pengar?
För vasen två tusen. Mat tolvhundra. Medicin trehundra. Och för psykisk påfrestning ovärderligt, men det bjuder jag på. Totalt 3 500 kronor. Swisha nu.
Du är ju galen! Från din egen syster? Jag har inga pengar!
Du hade till spa. Räcker inte det berättar jag ALLT för mamma. Bilder och allt.
Malin stirrade hatiskt, fiskade upp mobilen och skickade över pengarna.
Njut så länge ni kan! blängde hon, tog Gustav på armen och knuffade Elias mot dörren. Dörren small igen.
Lovisa sjönk ihop på soffan. Doften av barnens svett och medicin låg kvar i rummet, gamla godispapper och ett fett köttbulleavtryck på väggen.
Olle satte sig bredvid henne och tog hennes hand.
Förlåt mig, viskade han. Jag har varit så blind.
Nej, Olle, du är bara för snäll. Men nu vet du vad dina syster-böner är värda.
Jag vet. Det ska aldrig hända igen.
De satt tysta tillsammans en lång stund innan de började städa i gemenskap, varsamt. Skurade golven, bytte lakan, vädrade. Med varje sop gick de tre dagarnas stress ut ur lägenheten.
Senare den kvällen ringde Olles mamma, Marianne.
Lovisa, hej, hon lät svag. Malin ringde, grät. Sa att ni vägrat hjälpa till, krävde pengar och jag vet inte allt Kan det stämma? Ni är ju familj
Lovisa suckade djupt. Förut hade hon börjat förklara och urskulda sig, men nu var något annorlunda.
Marianne, Malin har inte berättat allt. Om du vill veta sanningen, fråga vilket hotell hon gjorde intervju på i baddräkt. Eller kom till oss när du mår bättre vi kan visa en video där Elias förklarar att mamma tycker matlagning är för töntar. Vi har mer att prata om.
Det blev tyst i luren.
Jag förstår, Lovisa. Ni är inte arga på henne väl? Det är mitt fel, jag har skämt bort henne.
Vi är inte arga, Marianne. Men vi har dragit våra slutsatser.
Lovisa la på.
Vet du sa hon till Olle vi beställer pizza. Onyttig, stor. Och vin. Det är vi värda.
Och spa-resan? log Olle.
Den tar vi nästa helg. Och slår av mobilen. Båda två.
Så blev det. Nästa helg när Malins namn dök upp i displayen tryckte Olle tyst på Stör ej och vände mobilen neråt. Lektionen var inlärd, gränserna dragna och ibland blir syskonbanden starkare när man håller lite lagom avstånd.
