STORT FAMILJEN
Mamma, far har tagit pengar igen
Lena sprang till garderoben. Bland kläderna hittade hon en gömd hög med slantar, räknade dem. Ja, två hundra kronor saknas! Det är inte mycket, men det är avsett till ved. Och Sten vet precis det. Själv lägger han aldrig något i spargrisen!
Lena samlade alla pengarna, knöt dem i en bunt och gömde dem under mattan i barnkammaren.
Ät middag, barn, ropade hon.
Hon hällde upp soppa i varje skål, hällde te och la två småkakor på varje tallrik.
Mamma, varför får du inga kakor? frågade Mika med allvar i blicken.
För det första gillar jag inte sötsaker, och för det andra håller jag på min figur.
Mika såg på henne och svarade:
Mamma, du är ändå så vacker!
Lena skrattade.
Ät nu!
Efter middagen diskade Lena och gick sedan in i barnens rum. Mika läste en saga för Ebba, medan Erik målade.
Ni har tio minuter på er att bli klara med allt. Sedan är det läggdags!
Hon kysste dem alla och gick ut. Nu måste hon sy en jacka åt Erik, som har bråkat med någon i skolan, och sedan kan hon själv gå och lägga sig.
Lena tog nålen och tråden.
***
För tio år sedan gifte hon sig med Sten. Hon var bara arton, utan erfarenhet. Sten var en riktig festprisse, kastade pengar åt vinden åt höger och vänster. Naiva Lena trodde att han kunde tjäna dem. Först efter bröllopet fick hon reda på att Sten hade spenderat pengar från försäljningen av en lägenhet som han ärvt av sina föräldrar.
Har du fortfarande ett hem? frågade hon.
Vart är det bra med ett? Du har ju en stor lägenhet. svarade han.
Så du sålde ditt enda boende bara för att ha mer pengar? protesterade hon.
Åh, Lena, sluta vara så tråkig! Vi lever bara en gång!
Långt efter började hon misstänka att det fanns en annan orsak. Alla kan ju göra fel. När Mika och Erik föddes fick Sten tillfälligt ett jobb, men det höll inte länge. Barnen hade knappt två år när han åter började leta arbete, men ingen värderade honom som han önskade.
När deras dotter Sigrid föddes insåg Lena att utan ett extra inkomstsnitt skulle familjen gå hungrig. De bestämde sig för att hyra ut lägenheten och flytta till en liten by i Småland, där en gammal stuga stått tom i fem år, ärvd av Lenas moster.
Sten tog illa upp:
Nej, jag vill inte! Gå bara, jag trivs i stan.
Lena flåsade:
Du får stanna, men inte i den här lägenheten. Här flyttar grannar in i morgon.
Är du galen? Hur kan grannar flytta in? skrek han.
Jag har rätt att fråga! Det är min lägenhet!
Sten drack sin champagne och for tillbaka till byn.
Halvåret där försökte han hitta arbete på gården, i sågverket eller på mjölkgården. Alla jobb var inte passande, men för kvinnor var det lättare att hitta arbete på en bondgård än i stan. Lena fick snart jobba med mjölkning och såg att hon kunde klara sig utan manlig hjälp.
En dag knackade en främling på dörren. Det var en ung man med frusna läppar, hans bil hade gått sönder i snön.
Mamma, låt mig hjälpa till, sa Mika.
Lena öppnade fönstret och såg en äldre Volvo på kylan. Mannen, Max, steg ut och frös.
Jag har ingen start, kan jag få lite värme och en kopp te?
Lena bjöd in honom. Max drack te, torkade händerna och började prata.
Är du ensam? frågade han.
Ja, mina barn är här och jag sköter huset.
Jag drömde om en stor familj men det gick inte. Jag blir ofta ensam.
Telefonen ringde.
Vad är det? frågade Lena.
Ett bärgningsfordon skulle komma, men stormen stoppar det till i morgon.
Då får du sova här. Jag fixar dig en filt.
Dagen efter vaknade Max av att någon smög runt hans kudde. En liten flicka, Sigrid, placerade försiktigt en godisbit under hans huvud. Max blev rörd och grät tyst.
När han skulle gå, ropade Mika:
Farfar Max kommer!
Max hade kommit med en gammal spelkonsol som han lovat att låna ut. Han gick in i huset och möttes av Lena, som hade bytt om till arbetskläder.
Ursäkta, jag har inget te att bjuda på, men Maria tar hand om dig, säger hon och pekar på sin vän Maria som stod i köket.
På vägen tillbaka berättade Lena för Max varför hon reste till stan. Han svarade:
Jag följer med dig. Det är inget så stort, bara lite stöd.
När kvällen närmade sig, öppnade Sten dörren med en flaska champagne i handen.
Så, vad händer här? frågade han.
Var är grannarna? De flyttade ju ut. svarade Lena.
Det är min lägenhet också! skrek Sten.
En ung kvinna kom hastigt ut ur sovrummet med en klänning i händerna.
Sten! Vad är det här? ropade hon.
Sten föll ner i en stol med sin flaska och såg förvirrad ut.
Jag kommer inte gå någonstans. Om du ville ha mig tillbaka, hade du behövt en bättre idé.
Lena gick till köket, tog en kopp te och sa:
Tack, Max, utan dig hade jag inte klarat det här.
Max log och svarade:
Vi är vänner nu.
Tre år gick. Maria och Lena satt och drack te i köket.
Vad roligt att du har ett eget hus nu, sa Maria.
Ja, Max har hjälpt mig mycket, svarade Lena.
Maria pekade på ett målning som Lena hade gjort av barnen.
Kan du måla mig också?
Lena svarade:
Självklart, jag har mycket tid nu.
Plötsligt kom Sten in och greppade henne hårt.
Jag vill ha både en pojke och en flicka! skrek han.
Lena såg honom i ögonen och svarade:
Det viktigaste är inte hur många barn vi har, utan att vi är ärliga mot varandra och värdesätter det som inte kan köpas för pengar.
Livet lärde henne att rikedom inte mäts i kronor eller i hur många ägodelar man samlar, utan i tryggheten och kärleken som håller en familj samman.
