“Sluta fjanta dig, jag är hungrig! Är en förkylning på andra dagen verkligen en anledning att ligga och lata sig?”
Min väninnas mans oförmåga att förstå enkla saker blev den sista droppen i hennes äktenskap. Jag har känt Elin sedan skoltiden. Alltid sett henne som en stark kvinna, men att hon stod ut i det här äktenskapet i tre år förbluffar mig fortfarande.
Hennes man, Henrik, var av den sorten som alltid ville ha saker på sitt sätt. Huvudvärk eller feber över 40 grader? Spelar ingen roll, middagen ska vara klar i tid. För Henrik innebar hustrurollen att vara kock, städerska, sjuksköterska och psykolog i ett, men själv verkade han helt oberörd av att behöva ge något tillbaka. Inte ens medkänsla kunde han prestera.
När Elin låg på sjukhus med komplikationer efter influensan, besökte han henne inte ens. Och när hon kom hem, var hans första fråga: “Vem ska laga mat nu?” När Elin sa att hon knappt orkat sova på natten, fnös han bara: “Åh, så dramatiskt! Trött hon är… Sluta lata dig och gör dig lite användbar, jag vill ha middag!”
Elin reste sig upp – men inte för att handla. Hon gick till skatteverket. Sedan packade hon väskorna och åkte till sina föräldrar. Tyst, utan bråk eller långa förklaringar. Bara gick.
Och det var rätt val. När kärlek växer till förakt är det bara att gå, annars bryter man ner sig själv. Nu hör jag styrkan i Elins röst igen. Och jag vet att det kommer gå bra för henne framöver.
