Släktens fest öppet hus utan gränser
Prenumerera gärna för fler berättelser.
Men alltså … Solveig lyfte försiktigt upp en bit av den trasiga Rörstrand-vasen och lade försiktigt skärvan på fönsterbrädan istället för att slänga den. Förlåt, moster Lilla, mumlade hon ut i tomrummet.
Lägenheten doftade schampo, bubbel och, av någon anledning, clementiner fast ingen hade skalat en clementin igår. På mattan bakom soffan låg en plastkrans med glitter, och i lådan under soffbordet hittade hon en sidenhalsduk med texten: “Drömmarnas tjejkväll”.
Under elementet låg en ensam rosa gummihandske dekorerad med en sliten rosett. Den såg ut som den försökt fly från gårdagskvällen men fastnat.
I sin skrynkliga morgonrock, tofsen på skärpet nästan borta, gick Solveig omkring med en soppåse i handen. Varje steg krispade till av godispapper under fötterna.
På fönsterbrädan stod ett vinglas med en torkad röd liten vinsjö i botten. I vasen stack i stället för blommor tre plast-sugrör med glittriga stjärnor. På väggen hängde en girlang av pappershjärtan, varav ett blev halvavbitet.
I köket väntade mer jobb.
På bordet stod halva en prinsesstårta i flera lager, glasyren flöt ut som en smält snögubbe och sneda ljus en trea och en åtta stack upp trots att det inte firades någon födelsedag igår, bara “en tjejträff”.
I diskhon huttrade vinglas med läppstiftsfläckar, därintill assietter täckta av torkade hummusrester. På en stol låg en spåkortlek hälften med klottriga baksidor som efter ett förlorat ödesförsök…
***
Solveig plockade upp en spåkort ruter kung kikade på henne med överlägsen trötthet. Igår lades alla möjliga framtider upp med korten: bröllop, flyttar, mystiska utländska killar. Allt viskades och skrattades sedan högt bort, med bubbel som eftertugg.
När hon böjde sig ned till en glittrig stjärna bredvid mattan upptäckte Solveig något mjukt under soffan: någon annans spetsstrumpa med trasig resår ett dansminne från taburetten. Hon skakade på huvudet och gick mot sovrummet där det åtminstone var lugnt.
Relativ ordning rådde i sovrummet. Så när som på tre kuddar på golvet och ett täcke ihopknycklat till en gigantisk snigel. Solveig la kuddarna på plats och hittade under den en dubbelvikt rosa lapp.
Hjärtat stack till av oro.
Var det ännu en glömd lapp från “Johan från baren” till någon av Karin? Men handstilen var bekant runda bokstäver, varje o omsorgsfullt ringlad precis som Karins alltid gjorde.
“Du är världens bästa värdinna! Kram Karin.”
Solveig höll kvar blicken vid det svagt darriga utropstecknet. Hon log snett. “Världens bästa värdinna” … med mosters trasiga vas och glitter kvar i duschen, där varje morgondusch blev till ett litet nyårsmirakel.
Hur många gånger har jag lovat mig själv aldrig mer … mumlade hon, slängde sig på sängen.
***
Något kändes blött under foten.
Hon ryckte till, flyttade tofflan och såg där en orörd clementin med glänsande skal. En papperslapp var fastsatt med gummiband och tandpetare: “För en sötare vardag”.
Igår fnissade de åt just den skålen. Nu, ensam, såg clementinen nästan hånande ut.
Telefonen vibrerade på nattduksbordet. Skärmen lyste: “Karin (vår virvelvind)”.
Jadå, sa Solveig åt rummet, men svarade och harklade sig. Hallå.
Solis! Ljudet var nästan som om festen bara flyttat vidare. Du är grym! Alla tjejer är helt lyriska! Nagel-Sanna är kvar, vi pratar om hur du skrämde “garderobsspöket”!
I bakgrunden hördes höga skratt och rop: “Säg till Solveig att hon ska förlösa mitt barn nästa gång!” och än mer tjo.
Tack, Solveig, sade Karin tystare. Du … Ja, du vet. Hos dig är man hemma.
Solveig tittade på clementinen i tofflan.
Mmm, sa hon. Hos mig är man hemma…
Sov nu, bufféernas drottning! och samtalet bröts.
***
Solveig tog av sig glasögonen, lade dem bredvid Karins lapp. I spegeln syntes en kvinna vid femtio med trött men oväntat ung blick och yvigt, snabbt uppsatt hår där det kilade sig fast ett litet glitter.
Mobilen sjöng igen, nu videosamtal “Malin” dottern.
Solveig suckade, drog handen genom håret där glittret vägrade släppa.
Ja, älskling? Malins ansikte dök upp på skärmen, trasslig lugg och kaffemugg i handen.
Mamma! Malin kisade. Japp. Visste det. Glitter på katten igen?
På mig. Katten har gömt sig sen dansen med spåkort, rättade Solveig. Hon tryckte sig nog in i linnegarderoben…
Hon berättade allt för Malin.
Mamma, Malin smålog men blev allvarlig. Hör du dig själv? Katten gömmer sig, Rörstrand i småbitar och clementiner i tofflorna … Kan du aldrig säga “nej” till Karin?
I Malins röst hördes både ömhet och irritation.
Hon har det jobbigt, sa Solveig automatiskt. Du vet.
Men har du det inte jobbig också? avbröt Malin mjukt. När vilade du senast, utan att vara “värdinna”?
Solveig såg på den rosa handsken under elementet, lappen från Karin, och på sin tomma lägenhet, där bara andras skratt dröjde kvar.
Jag vet inte, sa hon ärligt. Kanske har jag också gömt mig nånstans. Som katten.
Malin fnös till.
Mamma, jag älskar dig. Men tänk på det. Nästa gång bara du och jag, te, inga spådomar eller glitter.
En sekunds tystnad hängde i luften när uppkopplingen hackade till.
Vi får se, sa Solveig.
Men för första gången på länge lät det inte som ett tomt “ja Karin”, utan ett frö till något helt nytt.
***
Första gången Karin dök upp “bara så där” var en blöt vårdag när snön låg kvar och Solveigs små försådda pärlhyacinter kämpade vid fönstret.
Solveig, släpp in! Jag har fredspipa och paj! hördes Karins röst redan genom brevlådan.
Solveig öppnade och Karin rusade in doft av vaniljparfym och kyla. Hon bar en enorm form med något gyllene.
Hemlagad kålpaj, precis som mormor brukade, hon slank på strumpfötter mot köket. Gud vilken hall! Det här är som ett inredningsreportage.
Solveig rodnade och fixade halsduken på kroken. Tvårummaren i betonghuset var hennes stolthet: tapet mot gardiner, filt från mamma på soffan, vitt kök, fönsterbrädorna fulla av pelargoner.
“Supermysigt” sa alla gäster. För Solveig var det en prestation.
Sätt dig, klä av dig, hon tog emot pajen. Oj, tung.
Som mitt liv, viftade Karin med handen men ögonen skrattade. Jag tänkte Min kök är sex kvadrat, grannarna bråkar, och hos dig!
Karin snurrade runt mitt på köksgolvet.
Här finns juh luft! Hon slog ut med armarna. Ensam här inne, det går ju inte! Vi borde ha små fikaträffar! Bara vi. Och två av mina kollegor, de är toppen!
“Det är synd att sitta ensam”, stack till i Solveig.
Hon mindes långa kvällar i ensamhet, TV i bakgrunden, stickning. Malin var vuxen, släkten hörde bara av sig till påsk och jul.
Fika? Hon tvekade. Nja, varför inte. Jag har ju paj, log hon snett.
Karin höjde på ögonbrynen.
Säger du ja med en gång? Tur jag tog paj, trodde jag skulle få övertala dig, hon skrattade. Lördag då? Inget officiellt, vi kallar det… Möhipperep!
Solveig satte på ugnen för att värma paj. Lördagen kändes både långt bort och skrämmande nära.
Visst, sa hon. Jag gör nåt mer att äta.
Du är guld! Karin kramade henne med revbenssmäll. Vi är ju nästan systrar.
Ordet “nästan” stack till, men Solveig svalde det med nästa bit framtidspaj.
***
Påsken det året blev “hos Solveig” förstås tack vare Karin.
Hos Solveig är det riktiga påskbordet! sa hon. Påskkakor som i tidningen, målade ägg och katten som vakar över allt!
Deras katt Signe liknade mer en trött portvakt, men “vaktar” lät bättre.
Karin kom med tre väninnor.
Solveig, van vid stillsamma familjemiddagar, blev paff när det rusade in ett högljutt gäng rött hår och gul regnrock, lång mörk tjej i skinnjacka, kort skrattande brunett.
Det här är Lena, Irma och Maja, sa Karin. Och här är Solveig, vår mysmästare!
Solveig svettades med inneskor, placeringar, räknade stolar, påskkakor, elva ägg, plus sill och köttbullar.
Det räckte inte. Efter en stund, mitt i diskussionen om glasyr på påskkakan, tog Karin fram mobilen.
Men! Katja och Julia är ju i närheten! Solveig, du har inget emot? De tar med egna ägg!
Solveig hann inte svara. I nästa sekund klingade det i ugnen.
De är här om en halvtimme!
***
Festen blev till marknad alla pratade i mun på varandra om “hemjästa degar” och “barndomens vedspisar”. Lena vevade med en slev så att choklad glasyren skvätte över hela vita duken.
Oj! Lena log generat. Betyder väl pengar på väg?
Festen skrattade, Solveig försökte tvätta fläcken men det var lönlöst.
Ingen fara, sa hon. Det går väl bort.
Och plötsligt mötte hon Karins blick varm, uppskattande, som om Solveig räddade mycket mer än en duk.
På kvällen var fönsterbrädan full med färgade ägg, servettkrans över soffan, sandaler under bordet. Karin höjde bägaren:
Tjejer! Jag säger det: Solveig är bäst på fest!
Alla applåderade och Solveig rodnade hennes kök och soffa kändes som centrum av något stort.
***
Men som barn var det tvärtom. Det var Karins hemma det alltid var fest.
Karin var ledaren, utåtriktad, bullrig, en magnet.
Alla samlades kring Karins port. Där var det modevisningar i mammans morgonrockar och “hemliga klubbar” under trappan. Till och med tanterna kallade henne “vår stjärna”.
Solveig var ordningsam och tyst. Kom hem i tid, lämnade alltid tillbaka böcker hela, torkade alltid skorna.
Solveig, du är ju vår plugghäst, suckade faster Lillemor, mammas syster och Karins mamma. Passa Karin!
Men som tonåringar gled de ifrån varandra Karin återvände med festberättelser, Solveig gick på folkhögskola, sedan jobbade hon som ekonomiassistent, bodde lugnt. De sågs sällan bara på släktkalas.
Sen gick faster Lillemor bort. Begravning, gravöl, gamla bråk som bubblade upp. Då satt de uppe länge, drack te och pratade bort sorgen.
Det känns som hemmet dog med mamma, sa Karin. Jag fattar inte hur det ska funka utan henne.
Solveig, som redan saknat sin mamma i fyra år, svarade tyst:
Det funkar, bara annorlunda. Inte bättre eller sämre.
Efter det ringdes de oftare. Först om praktiskt, sedan bara för att höra hur det var.
Så sög Karin in Solveig i sitt liv som en virvel.
Ska vi leva parallellt? protesterade Karin. Jag ska till dig och du till mig!
Men Solveig var sällan hos Karin. Jobb, Malin, trötthet det blev aldrig av. Men Karin dök ständigt upp hos Solveig.
***
Plötsligt blev “hos Solveig” en universalformel.
Tjejer, självklart hos Solveig, sa Karin. Orka trängas hos mig. Mitt kök är knappt stort nog för en podd!
Var är julen? “Hos Solveig där är det alltid ljusslingor och sillsallad på tårtfat!”
Påsk? “Hos Solveig.”
Majas födelsedag? “Hos Solveig, tårta med stjärnor!”
Onsdagkväll “bara sådär”? “Var annars?! Hos Solveig är det mysigt och gott!”
Först blev Solveig smickrad.
Hennes hem blev centrum för liv hon älskade att välja servetter, laga nya rätter, se Karins kompisar prata om “inredning som i ett magasin”, höra “Du har det så fint, Solveig!”
Men sedan blev det mer … trångt. Gäster kom även utan Karins initiativ.
Hej Solveig! Lena här. Vi var hos dig igår, minns du? Vi tänkte kika förbi, Irma har nyheter, Karin kan inte, är du hemma?
En dag ringde det tre gången på en vecka. Solveig öppnade och där stod en kvinna hon genast kände igen.
Nathalie. En av Karins gamla vänner som en gång anklagat Solveig inför alla. De hade undvikit varandra.
Hej då… Karin sa att festen är hos dig, tänkte komma tidigare och hjälpa till
Solveig ville svara “Karin har misstagit sig, jag väntar ingen”, men klev ändå åt sidan.
Välkommen … Vill du ha te?
Köksduken kramades oroligt i handen.
***
Första försöket till protest blev barnsligt:
Vill du sabotera festen? Köp dåligt fika! sa hon tyst.
Hon gick förbi favoritbageriet och handlade det billigaste, tröttaste kexen i butiken de som alltid smulade sönder.
Får gästerna smaka på att allt inte är som på restaurang hemma hos Solveig, tänkte hon medan hon la dem på fat.
Festen blev förstås lyckad ändå. Karins kompisar skrattade, någon tog med brieost, någon oliver, Karin bjöd på klassiska “tomater under filten”.
När Maja skrattande hängde überplastsmycken på ytterdörrshandtaget, kom Solveig på sig själv med att ännu en gång städa efter.
Solveig! Karin kom rusande. Oj, vad fint även dörren är festlig!
Solveig hann inte protestera Karins glädje smittade.
Fest … suckade Solveig.
Och festen ville aldrig flytta ut.
***
Speciell var möhippan, som Karin döpte till “spådomskväll”.
Ikväll, tjejer, blickar vi mot framtiden! skrev hon i gruppchatten. Solveig, du är vårt orakel. Ditt kök viskar.
Solveig föreställde sig sitt kalkgråa vattenkokare som orakel.
Lena tog med tarot, blockljus, spegel i snidad ram.
Det här är ingen enkel träff, sa hon. Det är seans!
Solveig fnissade.
Andarna här är mest soppa av ärtor och bönor.
Men Solveig, slappna av det är bara en lek, sa Karin.
De släckte lampan, tände ljus. Signe, katt, kikade misstänksamt på fönsterbrädan.
Lena la ut kort, riktade spegeln mot ansiktena.
Vi frågar universum, viskade hon.
Solveig satt på soffkanten och kände sig extra osynlig i sitt eget hem. Frågor om kärlek, pengar, flytt allt kändes så långt från henne.
Plötsligt blinkade lampor, och strömmen gick helt.
Oj! någon skrek till.
Det är ett tecken! Lena viskade, alla tjöt till.
Solveig knappade på mobilen, tände ficklampa samtidigt susade Signe katt fram under möblerna, in i garderoben där dörren smällde igen.
Där har vi ännu ett tecken, sa Solveig hest. Andarna trivs inte.
Ljuset kom tillbaka efter några minuter någon i trapphuset hade dragit igång en maskin. Men Signe höll sig gömd i garderoben hela nästa dag.
När katten till sist kröp fram, sorgsen och dammig, klappade Solveig henne på ryggen:
Ska vi gömma oss ihop, Signe?
Katten följde henne ut i köket där glittret fortfarande låg kvar.
***
Solveig tog tid på sig innan hon tog tag i saken.
Hon stirrade ut genom fönstret, fingrarna dansade över mobilen: “Karin, fira nästa gång hos dig.” Hon raderade.
Hon provade varianter:
“Karin, jag orkar inte mer…”
“Karin, inga fler fester här på ett tag”.
“Karin, gäster igen orkar inte just nu”.
Allt lät för mjukt, eller för hårt. Karins röster surrade: “Solveig, du är ju så snäll”, “Det är ju inte jobbigt för dig?”
Hon la bort telefonen och ställde sig framför spegeln. Skuggor av stearin fladdrade i ansiktet. Hon drog kammen genom håret men sa till sin spegelbild:
Karin, nästa gång firar ni hos dig.
Rösten brast.
Inga ursäkter, hörde hon Malin i huvudet. Du har rätt att säga till.
Solveig sträckte sig, skärpte blicken:
Karin … Jag gillar våra kvällar men jag behöver vila från ständiga gäster. Nästa gång hemma hos dig.
Hon tog mobilen, skrev:
“Karin, ärligt talat är jag trött. Nästa gång, låt oss ses hos dig. Jag behöver vila från gäster.”
Sända. Avstängd mobil. Handen darrade av oro för bråk eller att förlora en vän.
Dags att prata, viskade hon. På riktigt.
Framför spegeln repeterade hon samtalet flera gånger ibland svagt, ibland starkt, tills en ny känsla kom i hennes blick: beslutsamhet. Still men envis.
Bra, sa hon till morgonen i spegeln. Nu går vi till henne.
***
Solveig gick till Karin, utan förvarning.
“Om hon alltid kan dyka upp hos mig med paj utan att fråga, kan jag också gå till henne som en vanlig gäst,” tänkte Solveig.
Karins hus var från sekelskiftet, hög takhöjd, slitna trappor, doft av gammal soppa och billig rumsdoft.
Ingen hiss. Solveig gick upp, steg för steg, märkte gamla tidningar i postfacken.
Dörren var märkt med sned pyntkrans och skylten “Här bor ett under”. Innan kändes det charmigt nu aningen sorgligt.
Hon knackade. Inget ljud. Ringde på. Efter en lång stund hördes steg, någon fumlade med låset.
Vem där?
Det är jag, sa Solveig. Solveig.
Det dröjde innan dörren gled upp.
Karin halvt bakom dörren, ovårdad mysdress, ena strumpan på foten, andra i handen, håret i stökig knut, ögon glansiga.
Solveig? Heligt förvånad. Kom du bara?
Kommer du alltid med förvarning till mig? sa Solveig lugnt.
Karin blinkade, men släppte in henne.
Lägenheten slog emot henne inte med tapeter, utan tomhet. En känsla innanför skinnet.
Ingen matta, ingen skohylla. En skurborste mot väggen, udda skor. På golvet gamla kaffefläckar.
I rummet, en enda soffa i avskavd grön plysch, översållad av kläder. På golvet flaskor, konservburkar, en veckotidning utan pärm. En laptop på en pall, askkopp överfull av fimpar.
Två muggar på golvet. En upp och ner, gammal kaffering på plastmattan, den andra med halvt torkad kaffe och cigarettaska.
På fönsterbrädan var det inga blommor bara plastmuggar, chipspåse och en torkad halv citron vid elementet.
Solveig fick en klump i magen.
Avsaknaden av ordning handlade inte om en slarvig dag. Det var … en rymd som ingen tog ansvar för.
***
Titta inte så, sa Karin snabbt. Jag har inte städat, det syns väl.
Efter vad? frågade Solveig försiktigt.
Efter mamma. Efter jobbet. Efter … livet.
Karin gick till köket, Solveig såg sig om. Ett pluttigt kök, bord, gammalt kylskåp, disk med intorkad mat, stekpanna med gråstekt potatis, en soppsäck som aldrig kommit ut i soprummet.
Jag tänkte ringa, sa Karin, satte på en vattenkokare svart av kalk, men det blev aldrig av…
Solveig höll sin väska hårt, tänkte på sitt eget kök duk, tårta, skratt, glitter, och det här … en parallellvärld. Lyckan fanns någon annanstans, här hölls den borta av sopor och tystnad.
Hon insåg plötsligt: För Karin var Solveigs hem enda fristädet från sitt egna “skrubbb”.
Kom du för att … inspektera? frågade Karin.
För att prata, sa Solveig. Och jo, inspektion, kanske.
***
Jag trodde du var arg, sa Karin plötsligt, satte sig tungt.
Ögonen blänkte, nu bara av tårar.
Det är jag, svarade Solveig. Väldigt. Igår rann bägaren över.
Hon la väskan på bordet bland burkar och påsar.
Men jag vill … förstå.
Karin snörvlade.
Förstå vad?
Varför det ser ut så här. Och varför alla fester håller på att bli mina.
Karin skrattade skört.
För att du har ett riktigt hem. Mitt är bara rekvisita.
Hon andades djupt, orden vällde fram:
Här känner jag mig aldrig hemma. Sen mamma dog, sen vi delade upp allt, sen bråken. Väggarna här … är inte mina. Jag bor som inneboende. Du har … katt på fönsterbrädan, filtarna rätt, du vet var allt finns. Du vet hur man är värd.
Hon hulkade.
Hos dig känner jag mig, för första gången på åratal, inte rädd. Inte ensam.
Solveig kände värmen av både medkänsla och igenkänning.
Och jag trodde du älskade när det är liv och rörelse … att du trivdes, skrattade Karin osäkert.
Jag trodde du behövde mitt hem för att känna hemma, men … såg inte vad jag själv gjorde mot dig.
Så vi fyllde mitt kaos i ditt hem, sa Solveig tyst.
Karin täckte ansiktet med händerna.
Jag är rädd för att vara själv, Solveig. På kvällarna dyker mamma upp i huvudet, med krav, med irritation. Jag har ljud och folk för att det ska kännas … som hemma.
Solveig satte sig mittemot. Alla de hårda orden förlorade sin udd.
Karin, sa hon, mjukt men bestämt. Jag tycker synd om din ensamhet och är glad att du ser mitt hem som din fristad. Men …
Hon lade händerna på bordet för att inte darra.
Jag kan inte vara enda kudden för dina flykter.
Karin såg ned. Solveig andades djupt.
Vi måste … göra på ett nytt sätt.
***
Hur då? frågade Karin, torkade tårarna.
Till exempel: inte alla fester hemma hos mig.
Solveig såg på kaffemuggarna, soffan, sopen.
Börja med att hem är inte bara till för roligheter. Det är där man inte skäms för sig själv.
Karin log snett genom tårarna.
Skämt mig själv … det gör jag redan.
Då börjar vi här! Solveig ställde sig upp. Om vi släpar över alla fester till mig fortsätter detta vara tomt. Och jag … orkar inte.
Hon lutade sig mot stolen, såg på Karin.
Nya rutiner: En gång hos mig, nästa gång hos dig. Liten skara. Max en gång i månaden.
Ska vi bjuda hit folk … hit? Karin såg sig omkring.
Vi börjar med att inte använda mitt hem som enda festplats. Ditt hem kan bli det, sa Solveig. Och vi börjar smått. Bara vi.
Karin rynkade pannan.
Hur?
Solveig kavlade upp ärmarna.
Nu river vi upp soppåsen, diskar muggar och steker plättar. Bara du och jag.
Plättar? Karin snörvlade, men ett nytt sken i blicken. Jag är bättre på raggmunk.
Då gör vi raggmunk.
***
De satte igång.
Först tafatt. Solveig hämtade ny soppåse, bar ut gammal. Karin samlade muggar. Solveig blötte disktrasan.
Ingen föds städad, sa hon. Man lär sig. Du har överlevt på ditt sätt.
Karin teg men diskade noga.
I köket doftade det stekfett. När Karin stekte de första blev hon åter den där tjejen från gården nu med trasiga väggar och gamla kläder som rekvisita.
När de satt vid bordet, tuggande raggmunk med lingon, ringde det på dörren.
Vem är det nu? Karin steg förskräckt upp.
Solveig kikade i titthålet och log.
Inga främlingar, sa hon.
På tröskeln stod Malin, ryggsäck och påse i handen.
Jag följde doften, sa hon ursäktande. Jag sms:ade dig mamma, du svarade aldrig.
Karin strök håret, generad.
Kom in, sa Solveig. Generalrepetition för nya framtidens fika.
Malin klev in, såg sig om, anade något nytt och gillade det:
Oj. Nu har moster Karin också glitter.
Glitter? undrade Karin.
Titta upp, log Malin.
På lampan hängde en silvrig stjärna flyttad hit från någons kläder.
Solveig skrattade.
Nu har vi glitter båda två på bådas villkor.
Det enda viktiga är att det är frivilligt, Malin blinkade mot mamma.
Solveig kände något mjukt breda ut sig i bröstet. Ilskan över gamla “möhippor” fanns kvar, men nu hade hon ett val. Och det fick Karin också.
De satt i köket, åt raggmunk direkt ur pannan och skrattade åt mjölet på Karins kind.
Och i det skrattet fanns inget utnyttjande. Bara en första liten, ärlig fest Solveig, Karin och Malin. Inte som supervärdinna eller festdrottning. Bara dom.
***
Ibland blir hem och gemenskap mer än en plats. Gränser och omtanke byggs, inte bara för andras skull utan för att kunna bjuda in varann på riktigt.
