Släktkalas utan gränser välkommen in
Prenumerera gärna och läs fler berättelser!
Men alltså Siv försiktigt plockade upp en skärva från den trasiga Rörstrandsvasen, tvekade att slänga den och lade den istället på fönsterbrädan. Förlåt, moster Lena, mumlade hon tyst till det tomma rummet.
Lägenheten var fylld med doften av schampo, bubbel och oväntat nog apelsiner, fastän ingen hade skalat apelsin på hela helgen. Bakom soffan låg en plastkrans med glitter. I lådan under soffbordet hittade Siv en sidenscarf knuten med texten Tjejkväll deluxe.
Och under elementet gömde sig en ensam rosa gummihandske med sliten rosett såg nästan ut som den försökt fly undan gårdagens kalas, men fastnat halvvägs.
Siv, iförd en skrynklig morgonrock med en luggsliten tofs, gick med soppåsen i handen genom rummet medan varje steg prasslade av godispapper under fötterna.
På fönsterbrädan stod ett vinglas med intorkad droppe rödvin. I vasen stack tre glitterstrån upp i stället för blommor. Längs väggen hängde en girlang med pappershjärtan, ett av dem med tydliga bitmärken.
I köket väntade ännu ett slagfält.
På bordet stod en ensam halva av en hög tårta. Krämen hade smält som snö, ljusen, sneda och vinda, formade siffrorna 4 och 6 men det var ju inte ens någon födelsedag, bara en kväll för tjejerna.
I diskhon stod vinglas i en rad av läppstiftsfläckar. Bredvid låg småfat med intorkad hummus. På en stol låg en spåkortlek, halva kortleken med bildsidan uppåt, halva neråt som om någon gett upp i förtvivlan över framtiden.
*
Siv tog mekaniskt upp ett av spelkorten ruter kung, med ett trött överlägset leende. Igår hade tjejerna spått framtida bröllop, flyttar och mystiska utlandsmän. Först viskade de, sedan skrattade de så högt att det aldrig blev särskilt magiskt, drickandes mousserande direkt ur flaskan.
Hon böjde sig ner för att plocka upp en glittrig pryl, men drog istället fram ett par trasiga nylonstrumpor offer från nattens dans på köksstolen. Hon skakade på huvudet och flydde till sovrummet där det åtminstone var tyst.
Där såg det nästan ordnat ut, bortsett från tre kuddar på golvet och ett täcke format till en snigel. Under sin kudde hittade Siv ett vikt rosa pappersark.
Hjärtat högg till.
Kanske en bortglömd lapp från någon Jonas från baren till Saras kompis? Men handstilen var bekant, stora sluttande bokstäver där varje o var en liten boll Saras signatur.
Du är världens bästa värdinna! /Saris.
Siv fastnade vid utropstecknet. Tyckte nästan det skakade. Hon log snett. Bästa värdinnan med en kraschad vas från moster Lena och glitter i duschen, där varje morgondusch blev ett fyrverkeri.
Hur många gånger ska jag lova mig själv aldrig mer, muttrade hon, och sjönk ner på sängkanten.
*
Det klafsade till under foten.
Hon tittade ner, flyttade på toffeln och fick syn på en hel apelsin, skinande och prydligt placerad. Runt den satt en lapp på en tandpetare: för att livet ska vara sött.
Igår hade de tänkt att det var världens roligaste skål. Nu mest som ett hån.
Telefonen vibrerade på nattygsbordet. Det stod Sara (vår virvelvind) på displayen.
Självklart, sa hon högt till det tomma rummet och svarade snabbt. Hej.
Siiiivaaaaan! stämningen i luren var lika livlig som om festen fortsatte. Du är en gudinna! Alla tjejer pratar om kvällen! Och du, när du skrämde anden i garderoben! Åh, förresten Anna från nagelsalongen säger att hon bara vill föda barn hos dig!
Bakgrundsskratt och någon skrek att hon ville flytta in permanent.
Tack, Siv, hörde hon Sara säga mjukare. Du du vet vad jag menar. Hos dig känns det alltid hemma.
Siv tittade på apelsinen i toffeln.
Mmm, sa hon. Alltid hemma
Men nu får du vila! Vår festdrottning! och samtalet dog ut.
*
Hon tog av sig läsglasögonen, lade dem bredvid Saras lapp. I spegeln på garderoben såg hon en kvinna i femtioårsåldern, ansiktet trött, men med förvånansvärt unga gröna ögon och håret samlat i en slarvig knut där en glitterflisa trotsigt stack ut.
Telefonen plingade till igen. Nu videosamtal: Tindra dottern.
Siv suckade, drog handen genom håret, men glittren stannade ändå.
Ja, vännen?
På skärmen: Tindras nyvakna lugg och en kaffekopp.
Mamma! Sa Tindra, kisande. Ja, jag visste det. Glitter i pälsen på katten igen?
På mig, rättade sig Siv. Katten gömmer sig sedan våra danser med spåkort. Hon har nog flyttat in i lådan med lakan
Hon berättade om festen och stökets kulmen.
Mamma, sa Tindra, först leende men sedan allvarlig. Hör du vad du säger? Katten gömmer sig, vasen är i bitar, apelsiner i toffeln Kan du aldrig säga nej till Sara?
Siv kände Tindras blandning av kärlek och irritation vibrera i rösten.
Hon har det svårt, svarade hon på autopilot. Du vet.
Men har du det inte svårt? När vilade du sist som INTE var värdinna?
Siv sneglade på den rosa handsken, på Saras lapp och på tystnaden där skrattet stannat kvar från igår.
Jag vet inte, svarade hon tyst. Jag tror jag gömmer mig under garderoben tillsammans med katten.
Tindra skrattade lågt.
Älskar dig, mamma. Men tänk på det. Nästa gång kan vi bara fika vi två utan spådomar eller glitter.
Skärmen frös ett ögonblick innan det blev tyst.
Vi får se, svarade Siv.
Men för första gången på länge lät det inte som självklart, Sara snarare som början på något nytt.
*
Första gången Sara kom över bara så där var tidig vår, när snön ute var grå och Sivs fönsterbräda redan var full av gröna skott.
Sivis, öppna, jag kommer med vänliga avsikter! Och med paj! hördes det innan dörrklockan ens ringt.
Siv öppnade och i hallen klev Sara in doft av parfym, vanilj och kall luft. Med sig hade hon en smördegspaj.
Kålpaj som mormor brukade göra, minns du? sa Sara, redan på väg mot köket. Och dina tapeter, alltså, snyggare än i inredningstidningen!
Siv log försiktigt, rättade till sin prydligt vikta halsduk. Hennes tvåa på nionde våningen var hennes stolthet: tapeter ton i ton med gardinerna, soffa med farmors handstickade pläd, kök med vita luckor och krukväxter på alla fönsterbrädor.
Så ombonat, sa alla. För Siv var det mer än ord. Det var ett erkännande.
Kom in, häng av dig, tog hon emot pajen. Oj, tung.
Som livet självt, fnyser Sara men ögonen skrattar. Alltså, Siv, kan vi inte ha små fikakvällar här? Hos mig är det trångt, bara sex kvadrat kök och grannen bankar i golvet. Men hos dig
Sara snurrade runt vid Sivs köksbord, bredvid det stora fönstret.
Här känns det som luft! utropar hon. Det är nästan synd att sitta ensam här. Vi gör en tjejkväll? Bara vi, och två av mina tjejer jag vill du ska träffa de är jättetrevliga!
Orden synd att sitta ensam sticker till.
Siv minns alla kvällar hon själv suttit just där, stickande medan Tindra varit hos vänner eller släkten bara hörde av sig till jul.
Tjejkväll, sa hon eftertänksamt. Tja varför inte. Nu har ju du paj.
Sara spärrade upp ögonen.
Så du är med på det? Jag tog pajen som muta, trodde du skulle säga nej, fnittrade hon. Okej! Lördag då? Ingen anledning, vi kallar det generalrepetition inför möhippa.
Siv ställde pajen i ugnen för värmning. Lördag kändes långt borta, nästan osannolikt.
Jaja, svarade hon. Jag fixar nåt gott också.
Du är bäst! Sara kramade henne så hårt att revbenen knakade. Inte undra på att vi är som systrar.
Ordet som kändes konstigt, men Siv svalde det tillsammans med en bit framtida paj.
*
Även påskfirandet hamnade hos Siv. Självklart var det Sara som tog initiativet.
Hos Siv känns det som hemma! sa hon till alla. Hennes bullar är som på bild, äggen som påskyra godis och katten vakar över allt.
Katten, randiga Smulan, såg dock mest trött ut, men det lät bättre så.
Sara kom med tre väninnor på en gång.
Siv, som var van vid lugniga familjemiddagar, blev ställd när dörren plötsligt svämmade över av en högljudd rödhårig i regnjacka, en lång mörkbrunett i skinnjacka och en liten brunhårig med bullrigt skratt.
Det här är Lena, Irina och Maja, introducerade Sara. Och det här är Siv, där allt är fint och allt gott.
Siv började febrilt dela ut tofflor och visa var barnjackorna kunde hängas. Mentalt checkade hon av stolar, två påskkakor, elva målade ägg, plus sallad och sill för säkerhets skull.
Men det räckte inte. En timme in på festen rotade Sara fram mobilen mitt i diskussionen om rätt glasyr på påskkakan.
Oj! Jag glömde att Ann och Julia är ju i närheten! Jag messar dem. Siv, det är okej va? De tar med egna ägg!
Siv öppnade munnen för att protestera, men det pep från ugnen och hon sprang dit. När hon kom tillbaka låg Saras mobil på bordet och Sara log brett:
De är här om en halvtimme!
*
Fest blev snart karneval.
De diskuterade vems deg som jäste bäst och vem som vuxit upp med vedspis på landet. För att övertyga om sin sak vevade Lena med en sked full av chokladglasyr och prickade Sivs vita duk med bruna fläckar.
Oj! Lena såg skuldmedveten ut. Betyder det tur?
Sara skrattade så det smittade. Siv tog automatiskt fram en servett och försökte dutta bort fläcken, men den satt kvar.
Ingen fara, försäkrade Siv. Det går att tvätta.
I samma ögonblick mötte hon Saras blick varm och tackande, som om Siv räddade inte bara duken utan hela världen.
Vid kvällens slut var fönsterbrädan full av färgglada ägg, papperkransar hängde på väggen, och under bordet låg någons sandaler. Sara höjde glaset och utbrast ståndaktigt:
Tjejer! Jag slår fast hos Siv är det alltid riktig fest!
Alla applåderade. Och Siv, som blossade av stolthet och förlägenhet, kände plötsligt att hennes hem och lilla kök var scenen för något större och viktigare än bara middag.
*
Som barn var det dock Sara som hade de riktiga festerna.
Sara var alltid ledaren energisk, bullrig och lite stökig, men oemotståndlig.
Alla på gården samlades utanför hennes port. Sara ordnade modevisningar i mammans kappa, startade hemliga sällskap under trappan. Till och med tanterna på gården kallade henne vår lilla artist.
Siv däremot var ordentlig och lågmäld. Hon kom alltid hem i tid, lämnade böckerna tillbaka utan veck och torkade skorna innan hon gick in.
Du är vår lilla plugghäst, Siv, brukade moster Lena, Saras mamma, säga. Sitt med Sara så kanske något smittar av sig.
På gymnasiet gled de isär. Sara började tidigt jobba, gick på fester, medan Siv läste ekonomi och så småningom fick kontorsjobb. De sågs mest till släktkalas då och då.
När moster Lena gick bort, blev de sittandes uppe på köket till tre på natten och sköljde ner sorgen med sött te.
Jag tror huset dog samtidigt som mamma, sa Sara, stirrandes i muggen. Fattar inte hur man går vidare.
Siv, som redan mist sin mamma, svarade mjukt:
Man går vidare, fast annorlunda. Inte bättre, inte sämre bara på nya sätt.
Efter det hördes de av oftare: först praktiskt, sedan bara för att prata.
Sakta men säkert drog Sara in Siv i sitt liv som ett vattenfall drar med sig ett löv.
Ska vi vara släkt och leva parallella liv? protesterade Sara. Nej! Jag kommer till dig, och du till mig.
Fast, Siv gick sällan till Sara. Det var alltid något: jobbet, Tindra eller bara trötthet. Men Sara dök allt oftare upp hos Siv.
*
Snart blev hos Siv ett stående begrepp.
Var annars än hos Siv, brukade Sara säga. Hos mig är det som ett skafferi, men hos Siv är vardagsrummet öppet plan, en bloggares dröm!
Nyår? frågade folk. Hos Siv! Med ljusslingor runt hela rummet och silltårta som faktiskt är god.
Påsk? Självklart, hos Siv.
Majas födelsedag? Hos Siv! Där är tårtan alltid som vackerast.
Vin-och-prat-kväll? Vart annars, hos Siv så klart.
Först kändes det som en komplimang.
Hennes hem blev navet i andras liv. Hon älskade att välja servetter, hitta nya tilltugg, inspireras av nätets recept. Sara och vännerna blev förtjusta när de såg Sivs vita porslin och suckade:
Siv, här är det som ur en inredningstidning!
Men så smackade det igen gästerna kom inte bara när Sara bjöd in.
Hej Siv, det är Lena. Vi var hos dig igår, minns du? Vi tänkte kika förbi en stund, Irina har nyheter, Sara kan inte. Är du hemma?
Någon gång knackade det i dörren för tredje gången på en vecka utanför stod en kvinna Siv kände igen direkt.
Nadja. Saras gamla vän som en gång orättvist hade anklagat Siv för skvaller på en fest. De hade aldrig pratat sedan dess.
Hej, sa Nadja osäkert, fixade håret. Sara sa att festen är hos dig, vi tänkte komma tidigt och hjälpa till
Siv var på väg att säga: Sara har tagit fel, jag väntar ingen. Men ändå, hon backade.
Kom in, sade hon. Vill du ha te?
Disktrasa i handen hårt hopkramad.
*
Första försöket till motstånd blev nästan barnsligt.
Vill du sabotera festen? Köp fult fikabröd, sa hon till sig själv.
Vanligtvis köpte hon färska gifflar från ett bageri på hörnet krispiga, söta, smälte i munnen. Men den här gången köpte hon de billigaste småkakorna från Icas hylla, de som föll isär innan man hann säga kaffe.
Nu får de se att allt hos Siv inte är restaurang, muttrade hon och lade upp kakorna i en skål.
Festen gick givetvis strålande. Saras vänner skrattade och åt de dåliga kakorna utan att märka något. Någon hade köpt ost, någon tagit med oliver, Sara bjöd på sin specialrätt tomater under filodeg.
Vid ett tillfälle hängde Maja sina stora plastpärlor på dörrhandtaget, glömde dem när hon gick. Nästa morgon såg Siv dem dingla framför den knallvita dörren. Hon tänkte lägga dem i lost and found-kassen, men då ringde det igen.
Siv! Sara kom in utan att vänta. Och åh! såg pärlorna. Hos dig är det till och med fest på handtaget!
Siv tänkte säga att nej, det är bara stök. Men Saras uppriktiga glädje fick henne att le:
Ja fest
Festen ville inte lämna henne ifred.
*
Magi på riktigt blev det när Sara kallade till spåkväll.
Tjejer, vi spår i framtiden ikväll! skrev hon i chatten, där hon nu smugit in även Siv. Siv, du är vår orakel! Hos dig viskar till och med tekannan.
Siv sneglade undrande på sin gamla vattenkokare med vitt mineralutfällning. Orakel, javisst.
En av gästerna, just Lena, kom bärandes på tarotkort, en tjock stearinljus och en handspegel.
Det här är inte bara fika, sa hon högtidligt. Det är seans! Vi ska nå andarna!
Siv skrattade nervöst.
Vilka andar? Den enda andan här är möjligen köttbullens, Lena!
Slappna av, Siv, det är en lek, fnittrade Sara.
De släckte lampan, tände ljuset. Rummet fylldes av gyllene skuggor. Smulan smög sig misstänksamt till fönsterbrädan.
Lena lade ut kort, ställde spegeln så att den speglade ansikten.
Nu frågar vi universum, väste hon.
Siv satt och kände sig plötsligt utanför i sitt eget hem. De andra pratade om kärlek, pengar och nya jobb frågor som aldrig berörde henne själv.
Plötsligt blinkade lamporna, först en, sedan flera så blev allt svart.
Oj! utbrast någon.
Tecken! viskade Lena, och tjejerna vrålade av skratt.
Siv försökte slå på ficklampa i mobilen, då flög något mörkt förbi hennes fötter Smulan, som inte orkade fler skrämmarmoment, for över golvet och gömde sig i garderoben.
Det är nog ett tecken att andarna har tröttnat, sa Siv torrt.
Strömmen kom tillbaka efter några minuter någon i trapphuset hade startat en gammal borrmaskin. Men Smulan flyttade inte ur garderoben på hela natten.
När katten till slut smög fram nästa dag, dammig och anklagande, klappade Siv henne snällt:
Ska vi gömma oss ihop, Smulan?
Katten svarade med att långsamt lufsa ut i köket, där några glitterstjärnor fortfarande låg kvar på golvet.
*
Siv vågade ta steget först efter en tid.
Hon satt länge vid köksbordet, stirrade på mobilen och den blinkande markören i ett tomt mess en smal, nervös pinne.
Hennes händer skrev: Sara, nästa gång firar ni hos er. Hon raderade.
Sara, orkar inte fler kalas hos mig
Sara, inga fler tjejkvällar hos mig på ett tag.
Vad hon än skrev lät antingen för snällt eller för hårt. Hon hörde Saras röst i huvudet: Sivis, du förstår väl, Du är ju god, Det är ingen stor grej för dig.
Hon andades, lät mobilen ligga och gick och ställde sig framför spegeln.
Ljuset blänkte kallt, lade skuggor över ansiktet. Siv grep tag i borsten, men istället för att kamma sig såg hon sig själv i ögonen och sade:
Sara, nästa gång firar ni hos dig.
Rösten darrade.
Inga ursäkter, mumlade hon inombords. Du har rätt att säga nej.
Siv sträckte på sig, rätade ut axlarna, som om det var en föreställning.
Sara, sade hon till sitt spegel-jag. Jag uppskattar våra kvällar, men jag orkar inte fler fester hemma. Nästa gång är det din tur.
På ordet tur ville en förklaring in, men hon höll emot.
Inga men, rättade hon sig. Jag är ingen tillståndsmyndighet.
Hon gick tillbaka till mobilen, långsamt skrev hon:
Sara, ärligt talat, jag är slut. Nästa gång får ni fira hos dig, ok? Jag behöver vila från gäster.
Fingeret svävade över skickaknappen. Hjärtat knep till av rädsla för att stöta bort eller bli kallad tråkig.
Hon tryckte på skicka och lade bort mobilen.
Dags för ett riktigt samtal, viskade hon sedan. Ansikte mot ansikte.
Hon övade igen vid spegeln:
Sara, det är mitt hem, det är inte ens kul när så många är här
Sara, jag älskar dig men jag behöver också mina gränser
Sara, låt oss ta det lugnt.
Varje gång på ordet gränser blev rösten tunn, knuten i halsen. Hon såg i spegeln inte en bestämd värdinna. Bara en kvinna som övade på att våga säga nej.
Men efter några gånger såg hon något nytt i sin blick inte ilska, inte trötthet, utan beslutsamhet. Lågmäld men stadig.
Okej, sa hon till sitt morgon-jag. Nu ger vi oss av. Till henne, för en gångs skull. Inte för att vara värd, utan besökare.
*
Siv tog sig dit utan förvarning.
Om hon kan dyka upp med paj och tjejer utan att fråga, kan väl jag gå dit på känsla, tänkte Siv.
Sara bodde i ett äldre hus i Malmö, högt i tak men trappuppgången luktade gammal frotté och våt ylle. Förr älskade Siv gamla hus för atmosfären, men nu kändes det mest tryckande.
Ingen hiss. Siv gick långsamt upp längs de nötta stegen. På tredje våningen möttes hon av syntetisk blommig doft blandad med något bränt från köket.
Dörren var omisskännlig snett sittande välkomstkrans, träskylten Här bor ett under. Tidigare hade det känts gulligt, nu mest sorgligt och barnsligt.
Hon knackade. Inget svar. Ringde på. Lång, hes signal. Efter några minuter hördes steg och Saras hesa stämma:
Vem där?
Det är jag, Siv.
Låset krånglade länge som om dörren skulle bita tillbaka, men till slut öppnades den.
Sara stack fram huvudet, insvept i en urtvättad fleece och en socka på ena foten. Den andra sockan i handen. Håret en trasslig boll, ögonen svullna.
Sivis? Förvåningen var äkta. Varför har du inte ringt?
Går du alltid in med förvarning hos mig? svarade Siv.
Sara blinkade, släppte ändå in henne.
Lägenheten slog emot henne inte med inredningen utan tomheten.
Ingen välkomstmatta, ingen hylla för skor. En dammtrasa mot väggen, bredvid ett par slitna sneakers, en ensam pumps. En intorkad fläck på hallgolvet.
I vardagsrummet stod en uttröttad grön soffa i tyg, nu nött till grått. Ett klädhav av byxor, klänningar, t-shirts, allt i en röra. På golvet tomma vinflaskor, energidryckburkar, ett magasin utan pärm. Dator på en pall, askkopp full.
Under bordet två muggar, en liggande inmundig kaffe stelnad mörk ring på plastmattan, den andra kvar på mattkanten, med intorkad mjölkskum och cigarettaska som topping.
På fönsterbrädan inget grönt, bara tomma plastglas, en chipspåse och en uttorkad citron.
Det var inte bara ostädat här hade livet stannat och börjat ruttna i hörnen.
*
Titta inte så där, sa Sara plötsligt, fångade blicken. Jag har inte städat sen ja, sen allt.
Sen vad? viskade Siv.
Sen mamma, sen jobbet, sen hon gjorde en svepande gest mot alla flaskor sen livet, typ.
Sara snubblade ut i köket, Siv följde. Det var verkligen trångt, smalt som ett skjul. Ett bord, en stol, ett urblekt kylskåp med avskavda magneter. Diskhon full av fettiga tallrikar, en stekpanna med gråaktig potatisrest, en soppåse väntade på golvet.
Jag tänkte ringa dig, sa Sara, satte på en vattenkokare som surrade konstigt. Men ja hon ryckte på axlarna.
Siv stod tyst, tryckte clutchväskan mot bröstet. Hon såg sitt eget hem kök, dukar, skratt och parallellt Saras liv, där stök och tystnad tog vid efter att gästerna gått.
Då förstod hon. För Sara var hennes hem inte bara bekvämt det var den enda plats där hon kunde gömma sig från sitt eget.
Kom du för att säga till? frågade Sara till slut, vände sig om. Inspektera?
Ja, sa Siv. Men det är också del av saken.
*
Jag trodde du var arg, sa Sara plötsligt, satte sig tungt.
Jag ÄR arg, sa Siv uppriktigt. Jag har fått nog av alla kalas hos mig. Men
Hon ställde ner väskan, trängde undan bråtet på bordet.
Men jag ville förstå.
Förstå vad? Sara lät trött.
Varför det måste vara fest hos mig. Och inte hemma hos dig.
Sara skrattade till.
För att du har ett hem. Och jag har en kuliss.
Hon drog ett djupt andetag. Orden kom plötsligt som ett oväder:
Det känns aldrig hemma här. Sen mamma dog och efter allt gräl om lägenheten och grejerna. Allt är bara saker, men inte mitt. Jag lever som inneboende. Grejer finns, men inget som är hemma. Hos dig det är första gången jag känner trygghet, kudden är jämn, katten spinner, du vet var allt är.
Hon hyperventilerade nästan.
Jag trodde du gillade när allt är igång. För du är ju så bra, värdinna och allt. Jag såg inte hon pekade mot muggarna på golvet Jag såg bara min chans att slippa vara ensam. Det är bara hos dig det känns som förr.
Siv tänkte på de första månaderna utan sin egen mamma, röran innan hon byggt sitt eget om från grunden.
Så därför sa Siv tyst blir mitt hem som en förlängning av ditt kaos?
Sara gömde ansiktet.
Jag är så rädd för ensamhet, Siv. På kvällarna hör jag mammas röst anklagande, krävande. Jag sätter på musik, möblerar om, springer till dig för där finns fortfarande hopp.
Siv satte sig mittemot. De inövade orden blev sekundära, kvar fanns magkänslan.
Sara, sa Siv mjukt men bestämt. Det gör ont att du har det så. Jag är smickrad att du söker trygghet hos mig. Men jag kan inte vara din enda kudde.
Sara såg ner. Siv andades långsamt.
Kan vi försöka på ett nytt sätt?
*
Hur då? snörvlade Sara.
Till exempel att inte ALLA fester är hos mig.
Siv kastade en blick på kaffemuggen på golvet, soffhögar och soppåsen.
Ett hem är inte bara kul det är att inte skämmas inför sig själv.
Sara log snett.
Då har jag skämts länge.
Dags att ändra det här, Siv reste sig.
Vi kör varannan gång, sa Siv. Små sällskap meningen. Och inte varje vecka utan en gång i månaden.
Du kan väl inte mena att någon vill komma till detta? Sara svepte armen mot rummet.
Börja med att låta mitt hem vara mitt och skapa ett nytt hem här själv.
Hon mjuknade.
Och vi börjar med oss. Inte gäster. Bara vi.
Vad menar du?
Siv kavlade upp ärmarna.
Vi tar ut soporna, diskar, gör rent bordet och lagar pannkakor till oss. Ingen tjejfest, inget glitter, ingen spiritism. Bara vi.
Pannkakor? Sara snyftskrattade. Jag är bättre på plättar.
Kör vi på det, nickade Siv.
*
De satte igång.
Först trevande. Siv tog en ny påse, slängde ut soporna. Sara plockade skamsamt muggarna. Siv satte på kranvattnet, hittade en disktrasa.
Jag blev inte ordningssam av naturen, sa Siv. Min mamma lärde mig, och livet fick resten. Du har bara haft en annan överlevnadsstrategi.
Sara svarade inte, skrubbade bara muggarna noga.
Snart doftade det stekt smör i köket. När de satt och åt första omgången, blaffiga men varma, ringde det på dörren.
Vem kan det vara? Sara hoppade upp.
Siv kikade ut och log.
Det är bara vi!
På tröskeln stod Tindra med ryggsäck och kasse i hand.
Doftspår! Jag skrev till dig, mamma, du svarade inte så jag kikade in.
Sara, nyvaken ur sitt stök, rodnade.
Kom in, sa Siv. Detta är repetitionen på framtiden.
Tindra såg sig omkring, vände sig leende.
Alltså, moster Sara har också glitter på lampan!
Va? Sara såg upp, förvånad.
Japp, där, sa Tindra.
På taklampan satt en silverstjärna kvar, hitrest från Sivs lägenhet, smygande via Saras jacka.
Siv skrattade.
Nu har vi båda glitter. Inte bara jag.
Bara det är på gemensamt beslut, log Tindra och blinkade mot sin mamma.
Något lättade inuti Siv. Visst var hon fortfarande arg på Sara för kalas, rädd för fler spå-kvällar. Men nu hade hon ett val och Sara likaså.
De satt där, tre på rad i det lilla köket, åt plättar direkt ur pannan och skrattade när Sara fick mjöl på kinden.
Det var ingen fest för att någon blivit bjuden in i en annans hem. Det var en första, ärlig sammankomst. Inte mer festdrottning eller världens bästa värdinna bara Siv, Sara och Tindra.
Och ibland är den viktigaste gränsen att sätta, den mot sig själv att bjuda på värme, men först när man själv har plats för det.
Där i ett vanligt svenskt kök, bland disk och plättar, lärde sig Siv och Sara att hemtrevnad kräver ömsesidighet och att det är okej att ibland säga nej, för att ta hand om både sig själv och andra.
