Nina Bergman höll just på att ta ut en äppelkaka ur ugnen när det ringde på dörren. Hon tittade på klockan halv tio på morgonen. Lite tidigt för gäster.
“Kommer, kommer!” ropade hon, torkade händerna på förklädet och gick mot ytterdörren.
På tröskeln stod Carina med sin man Björn, överlastade med väskor och resväskor. Kusinen såg trött och medfaren ut, och maken såg butter ut.
“Nina, älskling!” bubblade Carina och kastade sig i hennes famn. “Vi är här! Du skulle väl inte säga nej till familj?”
“Carina?” Nina såg förvirrad på dem. “Vad har hänt? Var kommer ni ifrån?”
“Från Göteborg”, muttrade Björn och släpade in en stor väska i hallen. “Lång resa, förbannat med köer.”
“Kom in, kom in”, skyndade sig Nina att säga. “Ta av er. Men jag förstår inte… Ni sa inget i förväg.”
Carina tog av sig jackan och hängde den på kroken.
“Nina, du förstår, vi har hamnat i en svår situation. Björn blev av med jobbet, pengarna är slut. Dessutom fick vi sälja lägenheten.”
“Sälja?” flämtade Nina.
“Jo, skulder, lån”, viftade Björn avfärdande. “Så vi tänkte komma till dig. Du bor ju ensam i en trea. Det finns plats.”
Nina stod bara och blinkade, oförmögen att tro sina öron. Carina hade redan gått in i köket och luktade i luften.
“Åh, vad gott det luktar! Äppelkaka, va? Vi är precis hungriga. Åt inget under resan, sparade pengar.”
“Sätt er vid bordet”, sa Nina förvirrat. “Jag sätter på te.”
Björn slog sig ner på en stol och såg sig omkring.
“Du har det inte illa här, Nina. Nyrenoverat, fina möbler. Man ser att du har det gott ensam.”
Hans tonfall hade en underlig anklagelse som stack Nina. Hon hade bott ensam sedan maken dog för åtta år sedan, vant sig vid lugnet och ordningen. Hon arbetade på biblioteket med en lön som räckte till det nödvändiga.
“Var är era saker?” frågade hon och hällde upp te.
“Jo, där ute i hallen”, nickade Carina mot väskorna. “Björn, ta in sakerna i rummet.”
“Vilket rum?” undrade Nina försiktigt.
“Ja, vilket som helst. Du har ju tre rum.”
“Carina, vänta. Låt oss prata först. Jag förstår inte hur länge tänker ni stanna?”
Carina och Björn såg på varandra.
“Ja, tills vi kommer på fötter igen”, undvek Carina frågan. “Hittar jobb, får ordning på ekonomin.”
“Och när är det ungefär?”
“Vem vet?” Björn skar av en stor bit kaka. “Kanske en månad, kanske ett halvår. Beror på omständigheterna.”
Nina kände hur allt inom henne drog ihop sig. Hon förstod att det var svårt att säga nej till familj i nöd, men tanken på att hennes lugna liv skulle fyllas av permanenta grannar skrämde henne.
“Nina, du skulle väl inte kasta ut oss på gatan?” Carina tog hennes hand. “Vi är ju familj. Och familj hjälps åt.”
“Självklart inte”, suckade Nina. “Det är bara så oväntat.”
På kvällen hade gästerna redan gjort sig hemmastadda. Björn låg utsträckt på soffan med fjärrkontrollen och zappade mellan kanaler, kommenterade högljutt allt på skärmen. Carina stökade i köket, diskade om allt och flyttade på kryddburkarna.
“Nina, du har en konstig ordning här”, anmärkte hon och torkade en tallrik. “Saltet står bredvid teet, socker längst bort. Jag har ordnat allt som det ska vara.”
Nina såg med fasa på omflyttningarna. Varje sak i hennes hem hade sin plats, allt var genomtänkt. Nu hittade hon inte ens sin vanliga kaffeburk.
“Carina, varför flyttade du på allt? Jag tyckte det var bra som det var.”
“Men så kan man ju inte ha det! Jag har koll på sånt här, har öga för ordning.”
“Hörni, tjejer!” ropade Björn från vardagsrummet. “När blir det mat? Jag är hungrig nu.”
“Strax, strax”, skyndade sig Carina. “Nina, vad har du till midd
