Elin kom hem från jobbet till sin lägenhet i furuskogen. När hon öppnade dörren med nyckeln stannade hon tvärt i hallen. Bredvid hennes skor och makens kängor stod ett par främmande eleganta kängor. Hon kände igen dem direkt – de tillhörde hennes makes syster, Lova. “Varför är hon här? Markus sa inget om att Lova skulle komma”, tänkte Elin och kände en våg av oro stiga inom henne. Hon ville ropa på sin man, men något inom henne viskade: vänta. Istället stod hon kvar och lyssnade på samtalet som hördes från vardagsrummet. Det hon hörde fick hennes hjärta att krympa av skräck.
“Elin, är din man på resa igen?” hördes en röst bakom henne på parkeringen utanför kontoret. Det var hennes kollega, Viktor. “Jag tänkte fråga om du vill fika? Ta en kaffe och prata lite. Vi hinner ju knappt säga hej nuförtiden.”
“Förlåt, Viktor, inte idag”, svarade Elin med en ansträngd leende. “Markus kommer hem tidigt, vi ska välja möbler till köket. Vi har inte riktigt fått ordning på allt efter renoveringen. Förresten, han har inte varit borta på resa på länge.”
“Kommer han alltid hem i tid?” undrade Viktor, och det fanns en antydan till ironi i hans ton.
“Inte alltid”, suckade Elin. “Vi behöver pengarna nu, så han jobbar extra. När vi fått ordning på lägenheten kanske det blir lättare.”
“Jaha”, småskrattade Viktor, önskade henne en trevlig kväll och gick iväg.
Elin hade tur – bussen kom snabbt, trots att hon vanligtvis fick vänta. Hon satte sig vid fönstret och försjönk i tankar. För länge sedan var hon nära att gifta sig med Viktor. De bröt upp på grund av ett dumt gräl, vars orsak hon knappt mindes. Sedan kom Markus in i bilden, och Elin, ivrig att bevisa för Viktor att hon klarade sig utan honom, gick snabbt med på äktenskapet. “Där ser du, jag är inte ensam – nu kommer du ångra dig”, hade hon tänkt då.
Viktor försökte försonas, bad om förlåtelse och lovade honom lycka, men Elin var för upptagen av Markus. Hon övertygade sig själv om att hon aldrig älskat Viktor, att allt varit ett misstag. Med tiden glömde hon nästan honom, men för någon tid sedan flyttades han till deras kontor från huvudkontoret. Viktor låtsades vara glad över slumpen, men Elin misstänkte att han medvetet hade arrangerat överflyttningen när han hörde var hon jobbade. Det smickrade henne att han fortfarande var ogift och såg på henne med samma värme som förr. Inombords önskade hon honom lycka, men någonstans i hjärtat kände hon ändå en svag avundsjuka mot hans framtida fru – Viktor kunde vara romantisk på ett sätt som få klarade av.
Markus var en bra make, men på senaste tiden var han ofta borta på jobbet. Han kämpade för deras framtid, men tid för Elin fanns sällan. De bodde i lägenhet som tillhörde Markus syster, Lova, som generöst erbjudit dem boende medan hennes barn var små. Lova och hennes man hade inga ekonomiska bekymmer – hon hade aldrig arbetat, och lägenheterna hyrdes ut som en investering för barnens framtid. Elin och Markus renoverade efter egen smak, köpte nu möbler. Men ibland ångrade Elin att de inte hyrt en färdiginredd lägenhet istället. Så mycket pengar gick åt till renovering att det räckt till flera års hyra eller en insats till bostadslån. Men Markus blev entusiastisk när Lova erbjöd dem boendet.
Elin klev av bussen och skyndade mot huset. Luften var fylld av doften av regn, men hon märkte inte kylan. Tankarna virvlade, svåra att fokusera på. Hur länge sedan var det de flyttade in här? Ett år? Halvannat? Tidsuppfattningen sviktade, men känslan av att deras hem fortfarande var tillfälligt satt kvar.
Dörren till trapphuset gnisslade när hon öppnade den. Medan hon gick upp för trappan ökade obehaget inom henne.
När hon kom in i lägenheten stannade hon igen. Brevid hennes skor och Markus kängor stod Lovas eleganta stövlar – dyra, med en låg klack. “Varför är hon här?” undrade Elin, utan att minnas att Markus nämnt något om besöket.
Hon ville ropa att hon var hemma, men något hejdade henne. Instinkten sa: vänta. Elin stod kvar och lyssnade på rösterna från vardagsrummet.
“Min man och jag ville resa bort”, sa Lova. “Men han kan inte ta ledigt, så jag tänkte ge dig resan. Men på ett villkor: du åker inte med Elin, utan med Moa.”
Elin stelnade. “Moa?” Hon mindes att Markus en gång nämnt det namnet när han berättade att Lova försökt koppla ihop dem. Då hade hon inte brytt sig, men nu kände hon en iskall fruktan.
“Lova, jag vill inte ha Moa”, svarade Markus irriterat. “Jag har sagt det tusen gånger: jag har Elin. Varför börjar du igen?”
Elin andades lättad ut. Klart som fan: Lova skulle alltid blanda sig i. Hon var på väg in i vardagsrummet när Lovas ord hejdade henne.
“Vem försöker du lura?” Lovas röst blev skarp. “Jag minns hur du älskade Moa. Ni skulle till och med gifta er, tills du tog illa upp över något dumt. Sluta vara envis – Elin passar inte dig. Moa däremot…”
Elin kunde inte tro sina öron. Älskade? Planerade att gifta sig? Markus hade sagt att Moa var ointressant. Hon stirrade ner i golvet, försökte samla sig, men Lovas ord brände i bröstet.
“Och?” Markus lät arg, men osäkerheten syntes. “Det är förbi. Jag älskar Elin.”
“Älskar?” Lova fnös. “Kom igen, Markus. Vi vet båda att du gifte dig med Elin för att Moa skulle bli svartsjuk när hon lämnade dig för en annan. Sen kom hon tillbaka, bad om förlåtelse. Men du gifte dig av ren ilska.”
Elin kände golvet gunga under fötterna. Av ilska? Var deras äktenskap bara en hämnd? Hon mindes själv hur hon skyndat sig in i bröllopet efter bråket med Viktor. Men hade de verkligen samma motiv? Hon älskade Markus med hela sitt hjärta, undvek till och med att träffa Viktor – men han? Hon höll andan, väntade på makens svar.
“Det var då”, sa Markus lågt. “Jag är gift nu. Jag har ett ansvar.”
“Vadå ansvar?” Lova fnös. “Ni har inga barn, tack och lov. Och glöm inte vars ni bor. Med Elin kommer du alltid bo i andrasMen i dagens sista skymningsljus insåg Elin att kärlek inte bygger på gamla sår, utan på modet att skapa något nytt tillsammans.
