Det var en drömlik kväll i Stockholm, och ljuset från lamporna dansade som spöken på väggarna.
“Annika, kommer du snart? Karin och Fredrik är på väg,” sa Johan otåligt och stack in huvudet i sovrummet.
“Bara ett ögonblick,” svarade Annika utan att vända sig om från skåpspegeln. Hon strök läppstiftet över läpparna, skakade lätt på huvudet så att de perfekt lagda lockarna blev lite rufsiga, rättade till klänningens urringning och vände sig sedan mot sin man.
“Jag är klar,” log hon mot honom.
“Wow, så vacker du är,” mumlade Johan och drog henne intill sig.
“Försiktigt, läppstiftet,” sa Annika och höll huvudet lite på avstånd, samtidigt som hon gav honom en lugn, men ändå lekfull blick.
“Annika…” började Johan med plötsligt dämpad röst, men just då ringde det på dörren. “Så där,” suckade han och släppte henne, gick för att öppna.
Annika kastade en sista blick i spegeln, rättade till klänningen och följde efter.
I hallen stod Fredrik redan och skämtade med en stor bukett rosor. Bredvid honom stod hans fru Karin med en present i handen.
“Var är festprinsessan? Varför hälsar hon inte på sina gäster?” skojade Fredrik och rasslade med omslagspapperet. När han fick syn på Annika tog han ett steg framåt. “Äntligen! Annika, du är lika vacker som alltid. Johan, akta dig, jag kanske stjäl henne.” Han kysste henne högljutt på kinden och räckte över buketten. “Jag önskar dig…”
“Kom igen, klä av dig, spar skålen till bordet,” avbröt Johan.
“Johan, hämta tofflorna, jag ska sätta rosorna i vatten,” sa Annika och försvann in i köket.
Lägenheten blev genast levande och trång. Fredrik gned händerna framför det dukade bordet mitt i rummet.
“Annika, du är en riktig trollkvinna. Så här gott har jag inte sett på länge. Jag kommer drunkna i mitt eget saliv,” stönade han teatraliskt.
“Du får vänta lite till,” svarade Annika och kom in med vasen fylld av rosor. Hon ställde den på soffbordet vid fönstret.
“Pajas,” muttrade Karin knappt hörbart och himlade med sina vackra, mörka ögon.
Annika lade en hand på hennes axel, som för att lugna henne. Just då ringde det på dörren igen, och Annika gick för att möta de nya gästerna.
“Det här är Lova, och det är min syster Annika,” presenterade Max och räckte Annika en bukett.
“Trevligt att träffas,” sa Annika och log. Lova nickade knappt märkbart. “Förlåt, vi har inga fler tofflor.”
“Det gör inget, jag ger mina till Lova,” sa Max.
Annika tittade förvånat på sin bror. Hennes blick sa allt: *Vad har ni två gemensamt?*
“Bjud in oss till bordet, lillasyster,” sa Max, omedveten om hennes blick.
De gick in i rummet.
“Min bror känner ni alla, och det här är Lova, hans nya flickvän,” presenterade Annika. “Resten får du berätta själv,” viskade hon till Max och försvann med blommorna in i köket.
Det fanns ingen till väs, så Annika ställde buketten i en literglas och lämnade den på köksbordet.
När hon kom tillbaka hade gästerna redan satt sig. Johan pekade på stolen vid bordets huvudände. Annika satte sig och märkte genast att Fredrik och Karin satt var för sig, på varsin sida av bordet.
Johan hällde upp konjak åt männen och vin åt kvinnorna. Lova satt rak i ryggen, kall och oberörd. Max lade sallad på hennes tallrik, men hon verkade inte ens märka det.
*Wow, så avvisande. Brorsan har haft tjejer förut, men inga som den här…*
Annikas tankar avbröts när Johan reste sig med glaset i handen och började hålla tal, med en öm blick på sin fru.
Alla tystnade. Det klirrade av glas, sedan av bestick mot tallrikar…
Annika såg sig omkring. Fredrik åt högljutt, berömde maten och sneglade på Karin, som stirrade ner i sin tallrik och ignorerade honom. Lova tuggade långsamt utan att titta upp. Max viskade något i hennes öra. Johan höll alla glas fyllda. *Se här, allt är perfekt, och du oroade dig…* sa hans blick.
Annika slappnade av. När gästerna hade ätit och druckit kom Johan med gitarren från sovrummet. Efter några minuters stämning började han sjunga: *”Du är den enda som finns för mig…”* Han hade en varm, mjuk röst, och alla förstod att han sjöng för sin fru.
Annika lyssnade, vaggsalade lite på stolen och började sedan småsjunga med. Det lät harmoniskt och vackert. När sången var slut blev det tyst en stund innan alla började komma med förslag på nästa låt.
Johan spelade några ackord och började sjunga *”Stjärnfall”*, en av Annikas favoriter.
Mitt i sången reste sig Karin och försvann in iI köket stod Karin vid det öppna fönstret med en skälvande cigarett mellan fingrarna, och när Annika ställde sig bredvid henne viskade Karin med bruten röst: “Jag kan inte fortsätta leva den här lögnen längre.”
