Skolan, eller Flickebarn
Johan “Jojje” Bergström kom precis från skolköket. Han satte foten på första trappsteget när han hörde ett prasslande ljud under trappan. Han tittade ner och såg Stefan “Stoffe” och Paul “Pelle” stå där.
“Vad håller ni på med?”
“Inget. Gå du din väg”, muttrade Stoffe.
Just då ringde klockan. Stoffe och Pelle sprang ut från gömstället och gömde något i fickorna. Alla tre rusade upp för trappan, hoppade över två steg i taget och var de sista som kom in i klassrummet.
Flickebarn skrev upp olika uppgifter på tavlan till provet. Klassen satte sig snabbt. Jojje såg sig omkring. Kamraterna prasslade med böcker de gömde under bänken för att fuska.
Flickebarn vände sig abrupt om, och klassrummet tystnade.
“Om jag ser någon som fuskar blir det genast ett F”, sa hon strängt, med röda kinder. Sedan vände hon sig mot tavlan igen. Prasslandet började genast om.
Hon hade bara undervisat i två år sedan hon tagit sin lärarutbildning. Sin ungdom döljde hon bakom en låtsad stränghet och stora glasögon med svarta bågar utan glas. När hon höjde rösten rodnade hon alltid. Och Jojje tyckte om henne.
Det var han som gett henne smeknamnet “Flickebarn”. I år blev hon klassföreståndare för 7B. Killarna, även tjejerna, bråkade ofta och störde lektionerna. Flickebarn verkade osäker, försökte få ordning på klassen men var klumpig. En gång trodde Jojje hon skulle börja gråta. Han kunde inte stå ut, reste sig och skrek åt klasskamraterna:
“Sluta! Är ni helt dumma i huvudet? Hon försöker ju hjälpa er. Om ni inte vill lära er, så ställ då inte till det för andra!”
Det var så oväntat att alla tystnade. Bara Pelle fnissade och sa att Jojje var kär. De andra hyssjade genast på honom. Från den dagen var klassen lugnare.
Flickebarn skrev färdigt uppgifterna och lade ner kritan när några papperskulor träffade henne i ryggen, skjutna från ett rör gjort av en kulspetspenna. Några fastnade i hennes hår.
Hon skakade av sig dem med en äcklad min, som om de var vidriga spindlar. Någon skrattade. Jojje vände sig om och tittade på bänken längst bak där Stoffe och Pelle satt. De låtsades vara oberörda, men Jojje såg på deras luriga blickar att det var de som skjutit. _”Så det var det de gjorde under trappan – förberedde sig för att sabba provet.”_
“Öppna era häften”, sa Flickebarn med skärrad röst.
Eleverna började prassla igen.
“De på vänster sida gör variant ett, resten gör variant två.” Flickebarn satte sig vid katedern.
Alla böjde sig över sina häften, men Jojje tittade igen på Stoffe och Pelle och visade dem knytnäven. Ytterligare några papperskulor landade på tjejerna längst fram.
“Fröken, Stoffe och Pelle kastar saker!” klagade Maja Ekström.
“Varför är det alltid vi? Vi gjorde inget!” protesterade Stoffe och reste sig halvvägs. Då kastade Jojje en hoptryckt pappersboll mot honom.
“Aj!” Stoffe höll sig om kinden. “Ser ni nu…?”
“Bergström!” ropade Flickebarn och reste sig. “Det här förväntade jag mig inte av dig. Ge mig din dagbok. Du får ett F på provet!” Rödfnasig satte hon sig igen och öppnade klassjournalen.
Jojje gick långsamt fram och lämnade dagboken. Flickebarn skrev en arg lapp. När hon gav tillbaka den sa hon att hans föräldrar skulle komma till skolan nästa dag.
“Hur var det i skolan?” frågade pappan på kvällen.
“Okej. Fröken vill träffa dig.”
“Vad har du gjort?” undrade pappan.
“Inget”, muttrade Jojje.
“Inget? Man blir inte kallad till skolan för inget. Berätta.”
“Vi hade matteprov idag. Stoffe och Pelle började skjuta papperskulor på Fröken”, rättade sig Jojje. “Jag tyckte synd om henne, så jag sköt tillbaka. Fröken såg det och gav mig ett F och kastade ut mig.”
“Så du menar att du blev straffad orättvist?”
Jojje ryckte på axlarna.
“Jag borde skickat dig till farmor direkt”, suckade pappan.
“Pappa, jag är inte skyldig. Jag ljuger inte. Jag åker inte till farmor”, argumenterade Jojje hett.
“Vi ser senare.” Pappan vände sig mot TV:n, och Jojje förstod att det var lönlöst att diskutera.
Men det var två veckor kvar till lovet. Jojje hoppades att något skulle hända under tiden, att pappan skulle mjukna och ändra sig.
Nästa dag kom Jojjes pappa under sin lunchrast. Flickebarn hade ett fritt fönster och satt i lärarrummet och rättade prov.
“Hej, jag är Karl Erik Bergström”, presenterade han sig när han kom in utan att knacka.
Flickebarn rättade till glasögonen som alltid gled ner. Pappan var lång, kraftig och snygg, i trettiofemårsåldern. Hans manliga skönhet var omisskännlig och fick kvinnohjärtan att dunka.
“Jenny Lovisa Andersson, din sons klassföreståndare”, presenterade sig Flickebarn och reste sig. Hon tog av sig glasögonen och satte på dem igen, som om hon inte kunde bestämma sig.
“Jag måste säga…” Hon var mycket kortare än Jojjes pappa, så hon sträckte på sig för att se mer auktoritär ut.
“Nej, det är jag som måste säga något”, avbröt Karl. “Min son har inte gjort något fel, men du gav honom ett F och kastade ut honom. Och sen kallar du hit mig.”
Flickebarn trodde han drev med henne.
“Jaså?” frågade hon med en högdraget ton.
“Ja. Två elever försökte sabotera provet igår. De hoppades du skulle skicka ut dem. De sköt på dig, eller hur? Jojje försökte försvara dig och sköt tillbaka. Så du straffade honom, medan de skyldiga kom undan.” Karl tog över samtalet.
“Provet var straffet för dem. Båda är usla på matte. Tycker du jag skulle låtit dem slippa? Bergström däremot – honom sa han med en mjukare ton – är jättebra på matte. Det här provet var för lätt för honom. Jag gav honom inget F, förresten.” Hon lät lugnare nu, nästan lite skuldmedveten. “De andra två fick F.”
“Ah, en pedagogisk experiment. Varför kallade du hit mig då, om du vet att han är oskyldig?”
_”Ja, varför egentligen?”_ undrade hon förvirrad. Flickebarn bet sig i läppen.
“Jo… Jojje sköt också”, sa hon tveksamt och rDe stod där tysta en stund, tills Jojje plötsligt fick en idé och log mot dem båda, och i det ögonblicket visste de att allt skulle bli bra.
