Ren spis
Karin. Kom hit.
Inget “snälla”. Inget “när du är klar”. Bara “kom hit” som om man kallar på hunden.
Hon lutade moppen mot väggen och klev in i köket. Henrik satt vid bordet och stirrade ner i mobilen. Vid fönstret, på sin vanliga plats, satt Inga-Maj. Hon drack te och spred doft av kokt vitkål och de där pillren som svärmor envisas med att svälja nävar av från morgon till kväll.
Mamma säger att du inte har gjort rent spisen ordentligt igen, sa Henrik, utan att höja blicken från telefonen.
Jag gjorde rent igår.
Dåligt gjort.
Inga-Maj ställde ner koppen på fatet med en ljudlig knäppning.
Jag är inte van vid smuts i mitt hus, sa hon med den där rösten man använder när man pratar om självklarheter. Jag har alltid haft ordning. I tjugo år höll jag detta hem själv, och aldrig har det sett ut såhär.
Karin var femtiotre. Hon stod där i köket, med gummihandskar och våta händer, och lyssnade på det där. Igen. För säkert tusende gången.
Visa var det är smutsigt då, sa hon. Jag kan ta det igen.
Just det, visa, instämde Henrik. Ser du inte själv? Måste jag lägga mig på knä och peka?
Han pratade tyst. Nästan lugnt. Han brukade alltid tala så: tyst, utan att höja rösten, men med den där tonen som träffar rakt in.
Karin tittade på spisen. Den blänkte. Hon hade skrubbat den halva kvällen efter middagen, stått och gnuggat inbrända rester i trettio minuter. Spisen var ren.
Och där hände något.
Ingen explosion. Inga tårar. Hon bara tittade på spisen, sen på Henrik och hans telefon, sen på Inga-Maj och hennes tekopp, och plötsligt blev det alldeles, alldeles tyst inom henne. Så där som det kan bli precis innan något går sönder för gott.
Hon tog av sig handskarna. Lade dem på bordet.
Jag har hört det här i tjugoåtta år, sa hon. Nu räcker det.
Henrik tittade upp från mobilen. Inga-Maj stelnade med koppen halvvägs upp mot munnen.
Vad sa du? frågade Henrik.
Jag sa: nu räcker det.
Hon lämnade köket, gick in i sovrummet, hämtade en stor ICA-påse och började packa. Inte mycket. Papper, två tröjor, ombyte, mobilladdaren. Hennes händer darrade inte ens det förvånade henne. Hon var så där lugn som man blir när man äntligen bestämt sig för något som tagit åratal att våga.
Rop hördes från köket. Först lågt, sen högre.
Henrik, hör du inte? Gå och stoppa henne!
Gå själv, om du vill.
Karin tog på sig jackan, plockade upp påsen och gick ut i hallen. Drog på sig skorna. Öppnade dörren.
Karin! ropade Inga-Maj från köket. Fattar du vad du gör? Vart ska du gå? Du är ingen utan honom! Ingen!
Karin stängde dörren tyst. Ingen smäll.
Trapphuset luktade kattlåda från tredje våningen och färg från första. Hon gick ut. Oktober var kall och fuktig, bladen täckte asfalten i blöta sjok. Karin ställde sig vid porten och tog fram mobilen.
Siv svarade efter andra signalen.
Siv, sa Karin. Jag har gått.
Paus.
Vadå gått?
Från Henrik. Helt. Jag har ingenstans att ta vägen.
Några sekunders tystnad. Sedan sa Siv:
Du vet adressen? Jag är hemma om tjugo minuter. Vänta vid porten, så skickar jag portkoden.
***
Siv bodde i en etta på Södergatan. Liten, men hennes egen, som hon köpt själv för sju år sedan när hon jobbade som hotellreceptionist och sparade varje krona. Lägenheten var full av hyllor, överallt stod blommor, i köket hängde en magnettavla med städer från hela landet. Det luktade kaffe och något sött, kanske kanel.
Karin satt på bäddsoffan med en kopp het te; Siv mitt emot, hopkrupen, blicken vaken och tyst.
Berätta, sa Siv.
Det finns inget att berätta, sa Karin. Samma vanliga. Smutsig spis. För lite salt i soppan. Dåligt skurade golv. Och de tittar på en som om man… ja, som en skruttig pryl som inte fungerar längre.
Så har det alltid varit, Karin. Vad hände just idag?
Karin funderade.
Idag tittade jag på den där rena spisen och kände att om jag inte går nu, så går jag aldrig. Då blir jag bara kvar. En dag ligger jag bara där och orkar inte mer, och så säger de väl att jag inte ens kunde ta hand om mig själv.
Siv nickade. Sa inget. Fyllde bara på te.
Den natten låg Karin vaken på Sivs soffa, invirad i en mjuk filt, och lyssnade på tystnaden. Riktig tystnad. Ingen tv som mummel från rummet intill. Inget hostande från Inga-Maj genom väggen. Inget ständigt “måste” som gnager.
Hon sov inte förrän vid tre. Inte av oro hon visste bara inte hur det var att ligga kvar och inte vara behövd.
Hon somnade till slut.
***
Telefonen var tyst i två dagar. Den tredje skickade Henrik ett sms: “När kommer du hem?” Inget “förlåt”. Inget “vi måste prata”. Bara “när kommer du hem”, som om hon tagit bussen till jobbet.
Karin läste och stoppade ner telefonen i fickan.
Rätt, sa Siv, som såg allt. Svara inte. Låt honom grubbla.
Han har inget att grubbla över, sa Karin. Han tror nog bara det ordnar sig, att jag kommer tillbaka. Det har han alltid trott att jag aldrig går.
Och gör du det?
Karin tittade ut genom fönstret. Ute var innergården oktobervåt, blanka bilar, kala träd.
Jodå, sa hon. Nu gör jag det. Bara att jag inte vet vart.
De första veckorna var märkliga. Karin visste inte vad hon skulle göra av sig själv. Hon hade alltid gått upp halv sju: laga frukost, städa, tvätta, springa och köpa piller åt Inga-Maj, handla, laga igen, städa igen. Dag ut och dag in. Och ändå var det “för lite” och “fel gjort”.
Nu vaknade hon och dagen var tom. Inga måsten. Nästan outhärdligt.
Siv, sa hon en morgon när Siv var på väg till jobbet, jag måste göra något. Annars förlorar jag vettet.
Skaffa jobb.
Vad då? Jag har varit hemmafru i tjugoåtta år.
Du är ju konstnär.
Karin skrattade kort, utan glädje.
Var konstnär. För länge sen. Efter Konstfacket jobbade jag två år på ett förlag, sen gifte jag mig. Henrik sa att jag inte behövde arbeta. Och hans mamma tyckte att riktiga kvinnor sköter hemmat, inte springer på kontor.
Och du gick med på det.
Ja. Jag var tjugofem och trodde det var kärlek. Att vara omhändertagen.
Siv drog på sig kappan.
Karin, jag har akvarellfärger i garderoben. Min systerdotter lämnade dem. Det finns papper också. Ta dem. Prova.
Till vad?
Dina händer minns. Man glömmer inte att måla.
***
Karin hittade färgerna längst ner i garderoben, inlindade i en gammal kvällstidning. Barnfärger, billiga, i plastask med en räv på locket. Pappret fanns där också, tjockt akvarellpapper, en påbörjad block. Hon satte sig vid köksbordet och bara stirrade på det vita arket.
Sedan tog hon penseln.
Till en början blev inget bra. Färgen flöt åt fel håll, handen darrade, proportionerna sprack. Tre ark rev hon sönder. Sedan gav hon upp och målade huller om buller, utan plan eller tanke. Bara färg. Bara former.
Efter en timme hade hon ett litet akvarellblad: innergården som hon såg från Sivs fönster. Våta träd, grå himmel med en rosa fläck i horisonten.
Karin tittade på bilden. Tänkte: Det här det är jag som gjort.
Inte soppa. Inte en ren spis. Det.
På kvällen kom Siv hem, såg teckningen på bordet och stannade upp.
Karin, har du gjort den där?
Ja.
Men den är ju fin. Riktigt fin.
Nej, allt är snett.
Men den lever. Jag har sett hundra gårdar, men den här är på riktigt.
Karin svarade inte. Men hon slängde inte teckningen.
***
Hemma hos Henrik Karlsson hände det oväntade.
De första tre dagarna väntade han att Karin skulle komma tillbaka. Vart skulle hon annars ta vägen? Hon kan ju ingenting. Ingen lön, ingen lägenhet. Kommer tillbaka.
Det gjorde hon inte.
På fjärde dagen upptäckte han att kylskåpet var tomt. Helt. På morgonen öppnade han och såg bara en ensam filmjölkspaket. Stängde och gick till jobbet hungrig.
På kvällen satt Inga-Maj i köket och såg ut som om hon länge vetat detta men hållit god min.
Har du ätit?
Nej.
Inte jag heller. Har du handlat?
Hann inte.
Alltså, varken mat eller handling, suckade Inga-Maj. I sjuttioåtta år har jag aldrig varit med om att det inte finns bröd hemma.
Mamma, gå själv till affären då.
Pausen var lång.
Jag är sjuttioåtta. Har trasiga knän. Högt blodtryck. Går med käpp. Och så säger du “gå själv”.
Mamma, jag hann inte. Jag jobbade.
Och Karin jobbade, eller? Hon slet för dig, och du drev ut henne.
Henrik lyfte huvudet.
Jag drev ut henne? Hon gick själv!
För att du pressade henne! Jag har sagt till dig: var lite vänligare. Men du vet alltid bäst.
Och du gnällde dagligen: “smutsig spis, dålig soppa, dåligt skurat!”
Får väl påpeka saker! Det är min rätt under mitt tak!
Mitt tak, mamma! Det är min lägenhet!
De stirrade på varandra. För första gången på länge, utan Karin emellan som dämpade smällarna.
Henrik drog på sig jackan, gick ut och smällde i dörren.
Inga-Maj blev ensam kvar. Utanför var det mörkt. Hon satte sig, öppnade kylskåpet, såg på filmjölken och stängde igen.
Det var en tystnad där som aldrig funnits när Karin bodde hemma.
***
November kom med kyla och första snön. Karin hade bott hos Siv i tre veckor och började långsamt tina upp, som någon som suttit inlåst länge och till sist fått komma ut på gården. Först bländar det, sen vänjer man sig.
Hon målade varje dag. Köpte riktiga färger, inte barnfärger. Siv hittade en annons på nätet: en liten ateljé att hyra på Ångbåtsgatan vid vattnet. Ett litet rum på tjugo kvadrat, stort fönster mot norr, knarrande trägolv. Billigt, för det var slitet och orustat.
Karin gick och tittade och visste direkt: det här är det.
Ska du hyra? frågade ägarinnan, en äldre dam med stickad mössa.
Ja.
Karin hade nästan inga pengar. Hon sålde förlovningsörhängena från mamma och pappa. Det skavde. Men sen tänkte hon: minne av vad då?
Ateljén blev hennes verkliga plats. Hon kom dit varje morgon, öppnade fönstret, och in kom doften av snö och vatten. Det doftade färg, linolja, trä. Hon plockade fram burkarna, lade upp pappret eller duken och bara jobbade. Ofta flera timmar, glömde liksom att äta.
Hon målade allt möjligt: landskap, innergårdar, små stilleben av vad som fanns en kopp, ett äpple, en gammal sko. Det blev bättre och bättre. Händerna mindes hur det brukade gå till, de behövde bara tid att mjukna efter tjugoåtta års tystnad.
En dag i december ringde Siv till ateljén.
Karin, vi ska ha konstutställning på hotellet. Liten, i lobbyn. Jag har nämnt dig. Vill du lämna in några verk?
Siv, jag är ingen konstnär. Har just börjat igen.
Du är konstnär. Jag har sett dina bilder.
Det är amatörmässigt.
Karin, sa Siv tålmodigt som till ett barn, du har i trettio år kallat dig själv “bara” och “knappt”. Nu får det räcka. Lämnar du in några bilder?
Karin funderade.
Okej, då.
***
Där träffade hon Lennart Andersson.
Han kom på vernissagen bara för att han råkat boka rum på hotellet konstintresse hade han inte direkt. Lång, rutig skjorta, grå tinningar och vänliga ögon. Han stod framför en av Karins tavlor: vinterpark, bänk, spår i snön till och från bänken.
Karin ville rätta en sned ram när hon hörde honom mumla:
Så kan det gå. Man sitter, går och så är det över.
Pratar du om spåren? frågade hon.
Han vände sig om, blev inte alls generad av att bli ertappad pratande med en tavla.
Ja. Jag tänker: Två satt där. Satt, gick åt varsitt håll. Bra dag eller gräl, vem vet?
Jag tänkte att det var en person, sa Karin. Gick dit, satt, gick hem.
En går inte så, sa han allvarsamt. Ser du att spåret slingrar? Två, garanterat.
Hon såg plötsligt bilden på nytt sätt.
Kanske det, sa hon.
De stod kvar och pratade tjugo minuter. Han kom från Hallsberg, skulle hjälpa sin bror med renovering. Själv var han snickare och fixade allt: trä, el, VVS. Änkemän, två vuxna barn. Han pratade lite, men lyssnade desto mer Karin lade märke till det. Han avbröt aldrig. Tittade på henne när hon talade.
Det kändes nästan osäkert. Hon visste inte hur man beter sig då.
När han gick frågade han:
Har du visitkort?
Nej, förlåt. Har inte skaffat.
Då får jag ta ditt nummer?
Hon gav det. Tänkte: han vill väl köpa tavlan.
Tre dagar senare sms: “Hej, Lennart här vi pratade om spår i snön. Jag vill köpa tavlan, om den finns kvar.”
Det gjorde den. Han kom, hämtade, slog omsorgsfullt in i medhavd kartong, frågade om han fick se fler tavlor.
De gick till ateljén. Han tittade på allt, köpte två små landskap till.
Du målar riktigt bra, sa han.
Jag har inte målat på länge, svarade hon.
Varför?
Hon ryckte på axlarna. Inte nu, tänkte hon.
Livet, sa hon bara.
Han nickade. Inte mer frågor.
***
Henrik ringde i januari. Karin hade bott mellan Siv och ateljén några månader nu. Formellt var de fortfarande gifta, hon hade inte börjat med pappren än.
Samtalet kom en kväll när hon la sista handen vid ett vinterstilleben: granris i glasvas, några kottar, tända ljus.
Karin, sa Henrik.
Ja?
Hur… har du det?
Bra.
Tystnad.
Mamma är sjuk.
Beklagar.
Kan du komma förbi? Åtminstone någon gång. Hjälpa till lite.
Karin lade ner penseln.
Henrik, sa hon. Jag har gått. Jag bor inte där längre. Kommer inte tillbaka och hjälper till.
Du är fortfarande min fru.
Just nu, ja. Men inte så länge till.
Karin, måste vi hålla på så. Kom hem istället. Vi kan prata.
Vi har aldrig pratat, Henrik. I tjugoåtta år. Det var du och din mamma som pratade. Jag lyssnade och gjorde vad som sades.
Du överdriver alltid.
Kanske, sa hon lugnt. Men jag kommer inte.
Hon la på luren. Händerna darrade inte. Hon förvånade sig själv.
Så här i efterhand tänkte hon: folk runtom ser väl bara “fru lämnade man”. Så vanligt, så enkelt. Men inuti var det som att lära sig gå. Varje dag.
***
Ekonomin byggdes långsamt upp. Tavlorna såldes ibland och till rimliga svenska summor. Någon ville ha vykort, ibland en liten målning i present. Siv fixade Instagram och blogg, och med tiden dök det upp folk som följde, hörde av sig.
Det räckte till. Ateljén, mat, kläder. Inget överflöd, men tillräckligt.
Det kändes som rikedom, fastän det på pappret var måttligt.
Lennart kom varje eller varannan vecka. Hade ärenden hos brodern men kom alltid förbi. De drack kaffe i ett litet café vid parken eller bara promenerade och pratade. Han berättade om sitt, sönerna och barnbarnet på gång. Hon berättade om målandet, funderade på att börja med olja.
Han hade aldrig bråttom. Inget krav. Efter ett tag märkte hon hur hon började se fram emot hans besök. Att när han inte var där så var ateljén lite tystare.
Siv, sa hon en dag. Lennart är så… snäll. Det skrämmer mig.
Varför då?
För att jag vant mig vid att det alltid döljer sig något bakom snällhet. Något skit kommer alltid efteråt.
Siv såg på henne länge.
Karin, det gör det inte hos alla.
Karin tänkte på det i flera dagar.
Till slut messade hon Lennart först: “Kom gärna förbi på lördag. Har börjat på något stort skulle vilja visa.”
Han kom på lördagen. Såg på tavlan. Sa att det var bra. Sedan gick de till kaféet. Då frågade han:
Skulle du vilja åka någonstans på utflykt någon helg? Det finns ett gammalt kloster en timme bort. Fint på vintern, har jag hört.
Gärna, sa Karin.
***
Hur det var i lägenheten på Folkungagatan hörde Karin ibland bara ryktesvägen till exempel via Gunnel, grannen fyra trappor upp som Karin brukade prata med i trappen.
Karin, hur har du det? Ska säga att där nere är det eländigt nu. Man hör genom väggen skrik och skrän. Inga-Maj gnäller på Henrik dagligen för att han inte lyckades hålla dig kvar. Han skriker tillbaka. Häromdan tänkte jag ringa störningsjouren.
Karin lyssnade och kände inget särskilt. Ingen skadeglädje, inget triumf. Bara ett avlägset: jaha, så blev det.
Det var ju inte Karein de saknade. De saknade någon att rikta smällarna mot. När Karin försvunnit vände de sig mot varandra.
I februari berättade Gunnel att Inga-Maj låg på sjukhuset. Blodtrycket, hjärtat. Henrik satt själv bredvid.
Karin satt med tekoppen och tänkte: borde ringa. Tjugoåtta år. Människan ändå, fast…
Sen tänkte hon om. Redan hela livet gjort saker “man ska”. Nu får han klara sig själv.
***
Mars kom med tö och snöslask doft av vår. Karin gick på torget en lördagsmorgon med tygpåse över armen, letade något gott till frukost, stannade vid en disk med årets första svenska växthusgrönsaker, funderade på om hon skulle måla torghandel färgerna, larmet, människorna.
Och där såg hon Henrik.
Han gick också mellan stånden, med en påse i handen, ögonen i mobilen, såg henne inte. Han såg äldre ut, tyckte Karin. Eller så var det hon som såg på honom utifrån för första gången. Axlarna nedhasade, jackan skrynklig, ansiktet askgrått.
Hon väntade på känslan. Skulle det komma en storm av rädsla? Ilska? Flyktbehov?
Men nej.
Henrik fick syn på henne. Han stannade.
De såg på varandra över tre torgstånd.
Karin, sa han.
Samma röst som alltid, tyst. Men något osäkert.
Hej, Henrik, sa hon.
Han gick närmare. Grönsaks-Malin låtsades vara upptagen.
Hur är det?
Det är bra.
Du har blivit smalare.
Kanske.
Mamma ligger på sjukhus. Hjärtat.
Jag vet. Det var tråkigt att höra.
Han flyttade påsen nervöst mellan händerna.
Kommer du verkligen inte tillbaka?
Karin såg lugnt på honom. Utan vrede och utan medlidande. Bara konstaterande.
Nej, Henrik. Jag kommer inte tillbaka.
Du vet väl att vi… man måste ju leva på något sätt…
Du måste. Jag lever redan.
Han hade inget svar. Hon tog sina tomater, betalade och gick vidare.
Hjärtat slog lugnt. Där var hennes seger i det lugna hjärtslaget. Inte att hon gått, eller att hon vägrade vända om, utan att hon stod framför honom och inte var rädd. Inget “måste vara vänlig”, ingen krympning, inget “kanske är jag för mycket”. Bara ett samtal med en nästan främling.
Hon tog grönsaker, köpte nybakat bröd och gick hem. Hem betydde numera ateljén.
***
Hon ansökte om skilsmässa i april. Gjorde allt själv, utan jurist, fyllde i pappren, mötte Henrik en gång hos familjerätten det var snabbt överstökat.
Ingen lägenhet fick hon. Henrik bodde kvar. Siv sa att hon borde krävt sin del. Karin skakade på huvudet.
Jag vill inte ha den där lägenheten, Siv. Jag vill gå vidare.
Det hade inte skadat med pengar.
Pengar ordnar sig, svarade Karin. Andra pengar. Egna.
Till sommaren träffades hon och Lennart varje vecka. Ibland åkte hon till hans stad, ibland kom han hit. Han hade ett litet hus i utkanten, med en gammal äppelträdgård och svarta vinbär i hörnet. Karin stod där första gången i maj, såg äppelträdet blomma.
Vackert, sa hon.
Min fru planterade det, sa han bara. Hon har varit borta i åtta år. Men trädet blommar fortfarande.
De stod bredvid varandra och såg på trädet.
Lennart, är du inte rädd? Att komma nära någon igen?
Han funderade.
Jo, sa han. Men du är viktig. Jag tror inte man låter rädsla stoppa livet.
Karin skrattade, förvånad över sig själv.
Klokt.
Praktiskt, bara. Spik ska slås rakt.
***
På hösten, ett år efter att Karin tagit sin påse och gått ut från lägenheten på Folkungagatan, satt Karin och Lennart i hans kök sent en kväll. Han meckade med en trög kökslåda. Hon ritade skisser, drack kaffe.
Det var varmt. Tyst. Doftade trä och kaffe.
Karin, sa Lennart, utan att släppa lådan, flyttar du hit?
Hon såg upp.
Var?
Hit. Till mig.
Hon tänkte länge. Han mekade vidare.
Min ateljé är där borta, sa hon.
Jag vet. Här finns också ett rum, stort österfönster. Morgonsol. Har jag berättat?
Har du.
Nå?
Hon tittade på skissen: köket, han med skruvmejsel, hon med kaffekopp, fönster med en skymt av trädgården.
Jag måste tänka.
Gör det.
Du kommer inte tjata?
Nej.
Varför?
Han stängde lådan, satte sig.
För att vi har tid. Och ingen tjänar på att ha bråttom.
Karin såg på skissen, log lite.
Okej.
Okej du tänker, eller okej du flyttar?
Okej, jag flyttar.
Han nickade och satte sig med sin tekopp. De satt där, och tystnaden var god.
***
Det gick ett halvår till.
Karin bodde med Lennart, men hade ateljén kvar på Ångbåtsgatan. Tre dagar i veckan jobbade hon där. Östrummet i Lennarts hus blev hennes andra plats: där målade hon skisser om morgnarna innan han stack till jobbet.
Fler började köpa hennes tavlor. Hon blev inte berömd, så långt ifrån men det fanns folk som just ville ha hennes saker. Det var nog. Det var äkta.
Om Henrik hörde hon sällan, bara ibland via Gunilla. Inga-Maj gick dåligt efter sjukhuset. Henrik skaffade hemtjänst. Jobbade, gick hem levde på som vanligt.
Karin lyssnade, och tänkte på att den mannen en gång var hela hennes himmel. Hans humör var hennes väder. Hans ord hennes regler. Det såg ju ut som ett “bra äktenskap” men inuti var det en bur. Och värst är den bur du själv låser inifrån.
Nu var himlen en annan.
En tisdag i december gick Karin till ateljén tidigt, satte igång teet, såg snön sakta singla utanför.
Telefonen ringde. Siv.
Hej, Karin! Hur är det?
Bra. Målar.
Du, en sak. Bekant på en galleri letar konstnärer för vårutställning. Litet galleri men på riktigt. Har sett ditt insta, vill snacka. Här är numret.
Karin skrev upp.
Siv, de vill säkert ha någon stor, någon “namn”…
Du har gjort mer än hundra verk på två år. Är inte det nåt?
Jo, kanske…
Ring bara. Kanske blir du antagen. Annars får du veta det.
Ok.
Hon la på. Tittade på numret, sen ut genom fönstret snön höll på och la sig tjock och blank som ett nytt papper.
Hon hällde upp te och plockade upp penseln. Ringa kan jag göra sen. Nu måste den här snön på papper först.
***
På kvällen hämtade Lennart henne. Han knackade på, klev in och satte sig på en pall.
Klar?
Snart. Ge mig fem minuter.
Han väntade tålmodigt, såg henne jobba. Hans blick var stadig och varm.
Efter fem minuter städade hon ihop penslarna.
Så. Färdig.
Fin blev den, sa han och nickade mot tavlan.
Snö är svårt. Man tror att den är vit, men egentligen är den grå, blå, rosa…
Jaså, sa han, ärligt förvånad. Aldrig tänkt på.
Så är det. Man tror att det är enkelt men ser inte nyanserna.
De gick ut. Det var kallt och klart. Snön låg stilla, luften kändes som om världen var nymålad.
Lennart, sa Karin, när de gick längs gatan. Det ringde från ett galleri. Kanske blir det utställning.
Vad kul! Ska du?
Hon tvekade.
Jag vill, men är rädd.
Rädd för?
Att de säger “nej”, eller att jag inte duger, att jag inte är på riktigt.
Lennart gick tyst bredvid henne, händerna i jackfickan.
Karin. Vet du vad det värsta du varit med om var?
Nej?
Det har redan hänt. Att gå ut genom dörren från ditt gamla liv. Det var det svåra. Galleri, det är bara bonus säger de nej, det är snart glömt.
Hon stannade till.
Du har rätt, sa hon. Du säger alltid det viktigaste så enkelt.
Har slagit många spik i mina dagar.
Karin skrattade. Han log också, stillsamt i lyktljuset.
Kom, nu fryser vi, sa han.
De gick mot huset, på gnisslande snö. Fönstren lyste varmt därhemma.
Lennart, sa Karin.
Ja?
Tack.
För vad?
För att du aldrig säger att jag måste eller bör.
Han tänkte en stund.
Vuxna vet oftast själva. Ibland måste man bara få bestämma i eget tempo.
De steg in, doften av trä och vinteräpplen mötte dem direkt, äpplena låg där i källaren sen hösten.
Karin tog av sig, gick in i köket, tände lampan.
Allt var som det skulle: träbordet, två stolar, fönstret mot trädgården. På fönsterbrädan hennes skissblock från morgonen.
Hon öppnade till gårdagens skiss: kök, man med skruvmejsel, kvinna med kaffekopp. Fönster. Trädgård med snö.
Nu återstod bara att lägga till mer snö.
Hon tog pennan.
