En sen kväll i en stadssupermarket satt Irma i kassan och grät tyst av trötthet, förnärmelse och ensamhet. En sömnlös natt hade satt sina spår. Grannen Gösta, en känd suput, hade återigen orsakat oväsen med sina dryckesvänner på andra sidan väggen. Inte ens områdespolisen kunde få rätsida på honom.
Irma torkade bort sina tårar och såg sig omkring i butiken. En trevlig ung man i en modern kappa närmade sig hennes kassa. I över en månad nu hade denne långe, mörkhårige man alltid valt hennes kassa när han köpte pizza och juice. “Han måste vara ensam,” tänkte hon. “Någon kommer ha turen att få honom.”
Kunden kom fram till kassan med sin pizza, log vänligt och sträckte fram femhundra kronor, men ångrade sig och sa:
— Jag ska hitta jämna pengar, så du slipper bry dig.
Han betalade och gick iväg.
Det var en timme kvar till stängning. Få kunder fyllde långsamt sina vagnar med varor. Irma gäspade ofrivilligt och tänkte irriterat på grannen Gösta. Och just då, som på beställning, kom han in i butiken, ovårdad och med blåmärken. Den törstige grannen rusade in i butiken och snart stod han vid kassan med två flaskor dyr vodka. Han flinade och räckte fram en ny femhundrakronorssedel. “Det blir bankett intill gryningen igen,” blev Irma arg.
— Gösta, har du rånat någon?!
Hans listiga ögon flackade omkring mellan två blåmärken.
— Varför skulle jag ha rånat?
Irma tittade vant på sedeln mot ljuset, drog den mellan fingrarna och plötsligt sa hon:
— Vänta, Gösta, något är inte rätt… Jag måste kolla.
Hon stoppade in sedeln i en sedeldetektor och viskade:
— Var fick du den här ifrån?! Femhundringen är falsk!
Gösta stod som om han var fryst på ett passfoto, klamrade sig hårdare kring flaskorna, som om han samtidigt tog farväl av en gammal idé och mindes en bortglömd bön. Plötsligt ställde han ner spriten på bordet.
— Kolla dessa också, sa han hoppfullt och räckte fram ytterligare två femhundringar.
— De är också falska. Jag måste rapportera detta till polisen!.
— Irma, jag svär, jag hittade den vid butiken, scoutens heder, jag tog plånboken och tog bara pengarna. Låt mig slippa… – vädjade alkoholisten.
Kassören njöt av hans rädsla och tänkte precis avslöja att hon skojade och att pengarna var riktiga, när grannen grep femtonhundra kronor och skyndade sig mot papperskorgen för att göra sig av med bevisen. Gösta rev i bitar sedlarna och rusade ut ur butiken.
Irma hade inte väntat sig en sådan snabbhet. Vad hade hon gjort?! Men det var hans eget fel, han hade pressat henne till det!
— Ursäkta mig, sa den bekante kunden plötsligt. — Jag köpte nyss en pizza hos dig…
— Jag minns, svarade Irma försiktigt, – utan växel.
— Det är något annat… Kan du tro, jag satte mig i bilen och kunde inte hitta min plånbok. En sådan virrpanna.
— Var det mycket pengar? frågade Irma, med Gösta i åtanke.
— Det gäller inte pengarna, strunt i dem. Brådskande skrev jag ett viktigt telefonnummer på en av sedlarna. Kan du: om någon hittar den, lämna pengarna till dem, men skriv ner numret åt mig. Här är mitt visitkort.
— Självklart, nickade Irma.
Hennes humör var dåligt. Resten av arbetsdagen tänkte hon på hur hon skulle kunna hjälpa pizzalovers. Till slut tog hon en påse och sprang till papperskorgen och tömde dess innehåll.
Hemma, iklädd handskar, började hon leta efter de sönderrivna bitarna, klandrande sig själv för det dumma skämtet. “Och den virrpannan är nog riktigt bra… antagligen en kvinnas nummer,” tänkte Irma avundsjukt, och hennes ögon brände av tårar. Till slut fann hon numret på två bitar.
“Men hur ska jag överlämna det? Det går inte att ringa från min egen telefon, han kan ringa tillbaka. Och vad säger jag då? Om de falska sedlarna?”
Hon tog fram visitkortet – Axel Oskarsson, företagsnummer och privatnummer. Jag måste ringa honom, men från någon annans nummer, eller bara skicka ett SMS. Kanske kan jag låna en telefon av den gamla damen grannen? Men tänk om Axel ringer henne tillbaka och hon inte har en aning, men sen minns att Irma var hos henne. Vad skulle han tänka? Att det var jag, kassörskan Irma, som fann pengarna och behöll dem, men ändå skickade numret?
Plötsligt slog det henne att hon kunde fråga fastighetsskötaren om en telefon, han kunde troligen inte beskriva henne efteråt. Och om han kan… Då gör vi det så att han inte kan. Irma sprang till garderoben…
Snart rullade en rund varelse långsamt ut ur trappuppgången: med kappa och en päls ovanpå, två halsdukar… en sjal runt huvudet och en baseballkeps ovanpå. Prova att göra ett fantombild av detta märkliga varelse! Kolossen rullade bort från huset, förvirrad över spåren och lyssnade efter ljud… scritch-scratch… Där var han – vittnet av centralasiatisk härkomst – perfekt.
När Irma kom fram till fastighetsskötaren sa hon med dov röst:
— Akan… ge telefonen, tack.
Akan stelnade och stirrade på högen av kläder. Hon måste klargöra:
— Batteriet tog slut. Jag måste ringa.
Hon visade femtio kronor. Städaren räckte tyst över telefonen. Irma skickade genast Axels nummer till okänd kvinna. Puh! Det kändes bättre i själen.
— Tack–berbar–druva–granatäpple – tackade hon och rusade hemåt.
Axel kunde inte sova. Inte för pengarna, men han mindes mötet tidigare på dagen, hur han, på väg till kaféet förbi busshållplatsen, plötsligt hörde:
— Ax!
I den öppna dörren till den överfulla bussen syntes ansiktet av hans vän Viktor. Fem år hade gått sedan de sågs.
— Jag skyndar mig till stationen. Åker iväg. Hör av dig! – började vännen ropa ut siffror.
Utan att hitta sin telefon som han glömt på kontoret skrev Axel numret på en sedel och förväntade sig att han skulle ringa Viktor från sin ungkarlslägenhet i lugn och ro. Men det gick inte.
För att skingra tankarna började han tänka på något trevligare. Kassörskan Irma, det var hon som tagit hans tankar hela månaden. Han mindes hennes vågiga hår, ögonen som liknade klar himmel, hennes vänliga leende… Det var dags att lära känna henne närmare. Han var trött på att vara ensam.
Plötsligt hörde han ett SMS-ljud. På skärmen lös bara ett nummer. Vems?.. Och plötsligt insåg han – Viktors. Imorgon skulle han ringa. Och eftersom numret hittades betyder det att pengarna också finns. Han måste omedelbart tacka personen som skickade det.
— Hej. Tack så mycket. Behåll pengarna, det är en present.
En manlig röst med accent sa:
— PRESENT?.. Jag förstår inte. Fastighetsskötare. Tack.
Och la på.
Det spelade ingen roll vem som skickade det. Imorgon skulle han dela nyheter med Irma. Hon blev ju så besviken igår, så deltagande.
Med tanken att han nu hade en anledning att prata med henne, somnade Axel med ett leende.
Irma grät sig till sömns halva natten, tyckande synd om sig själv, sin oordnade tillvaro, och tyckte synd om snurrige Gösta och nu ouppnåelige Axel.
Nästa kväll närmade sig en glad Axel kassan.
— Irma, allt har ordnat sig. Numret blev skickat till mig, jag ringde min vän… – började han, men hejdade sig plötsligt. – Vänta… hur visste de mitt telefonnummer? Det var ju bara dig jag gav mitt visitkort till.
Irma höll tyst, utan att kunna säga ett ord.
— Så det var du som hittade pengarna och… skickade numret?
Utan att vänta på ett svar skyndade Axel sig mot utgången.
“Allt! Han tror jag är en tjuv. Det är slut!” – tänkte Irma förskräckt, grep sin handväska och rusade efter honom i tårar.
— Axel, vänta!!!
Kunderna såg på hur hon sprang fram till honom och snabbt började prata med honom, sedan öppnade hon väskan och räckte fram handen.
Axel tittade på de två bitarna av den röda sedeln där Viktors nummer var skrivet…
Efter några minuter hördes skratt från deras håll.
Snart gifte sig Irma och Axel och hade ett stort bröllop där Irma både skrattade och grät, men denna gång av stor lycka.
Gösta fick också sitt…
