Jag och Evelina var nära vänner under våra universitetsår i Uppsala. Men sen flöt våra liv åt skilda håll jag flyttade till Stockholm med min man, medan Evelina förblev en drömfigurnas gåta, ouppnåelig genom dimmorna. Internet kom flytande in som en lång, virvlande flod och band oss samman igen via e-post, där ord rann fritt som små fiskar bland vågorna. Under våra samtal svepte Evelina förbi med berättelsen om sin svärson.
Evelina hade en dotter som hette Moa. Men Moas pappa försvann spårlöst precis när Moa kommit till världen, så Evelina ensam matade, vaggade och viskade om en bättre framtid till sin lilla dotter. När Moa hade blivit vuxen och tagit sin sjuksköterskeexamen i Göteborg, började hon arbeta på Sahlgrenska, där hon träffade Arvid en man utan högskoleutbildning, men med varma händer och en blick klar som iskristaller. Första gången hon hörde om honom skakade Evelina illa till mods på huvudet och tyckte han var för alldaglig, för okomplicerad, för någon som varit ute i skogen hela livet.
Evelina hoppades att Moa snart skulle tröttna och spolas undan av realitetens strömmar. Men efter bara några veckor bestämde sig paret att gifta sig, vid en enkel ceremoni nere vid en sjö med björkar runt, och Evelina slöt sig som en mussla och skyllde på feber när inbjudningskortet kom. Hon höll sig borta, satte inte sin fot där, och slog dövörat till vad gällde Arvids bakgrund och släkt.
Med tiden svävade Moa och Arvid ändå till hennes lilla kök på Södermalm. Evelina stekte falukorv och potatis, lät brödet torka och serverade mat som ibland liknade långvariga drömmar om stormköksmat. Moa pickade nätt bland maten och lät det mesta fara, men Arvid åt tacksamt upp allting den sista potatisen, även den där torra skivan bröd. Hans tysta leende liknade solkatter på köksgolvet, och även om Evelina kände en stilla värme vid hans artighet, fanns tvivlet kvar, hårt som tjock svensk is på Vättern.
En kväll, med efterregnet droppande på fönsterblecket och tvn mumlande något obegripligt i bakgrunden, fick Arvid en bit ugnspannkaka och utbrast med barnslig förtjusning att det var fantastiskt gott. Evelina fnyste och sa: Det där är ju bara vanlig dagismat, sånt man får på förskolan. Arvid såg upp, allvaret studsade likt en boll i hans blick. Han svarade lågt att på hans förskola i Värmland fick de nästan aldrig något riktigt ätbart allting smakade kartong eller glömska. Ögonen blev blanka, och ett oväntat skamvågor gled in över Evelina. Hon började förstå, skämdes över sin envisa kylighet och sitt motstånd.
Efter denna kväll förändrades något hon bar på. Evelina började lägga tid och själ i varje köttbulle, styrde om recepten för att göra Arvid mätt, lät doften av kanelbullar fylla hela lägenheten när de kom på besök. Det där enda ärliga svaret från Arvid väckte något mjukt och beständigt hos henne, och där i köksljusets sken drogs de närmare varandra fastän drömmen var stilla och gränserna mellan motstånd och omtanke suddats ut för gott.
