Jag tog emot min svärdotter i familjen som om hon vore min egen dotter. Jag tyckte synd om henne eftersom hennes pappa lämnade henne när hon var liten, och hennes mamma fick kämpa ensam med uppfostran. En gång bjöd jag in barnen till julfirande. Av en slump såg jag en ring på Emelies finger, en ring jag inte kunnat hitta på flera år…
Jag har aldrig förstått kvinnor som senare i livet blir dåliga svärmödrar för sina söners fruar. Svärdottern blir en del av familjen i och med bröllopet, och svärmodern borde välkomna henne som sin egen dotter. När min son var liten bestämde jag mig för att bli världens bästa svärmor. Och det har jag blivit. Jag tycker väldigt mycket om min svärdotter, Emelie. Vi bråkar nästan aldrig, och när vi gör det, är det bara vänskapliga meningsskiljaktigheter.
Det är viktigt att förstå, och framförallt acceptera, att den här nya familjen till stor del är din sons familj, och att det är hans val som man ska acceptera uppriktigt, då blir allt bra. Jag måste erkänna att Emelie kan vara lite svår ibland. Kanske var det hennes förflutna som formade hennes karaktär, men trots alla livets omständigheter har hon växt upp till en bra kvinna.
Hon var den bästa eleven i skolan, jobbade efter skoltid, klarade alla prov och gick vidare till universitetet. Hon är verkligen ett föredöme. Det är inte konstigt att min son föll för en sådan vacker och klok tjej. Jag har också en bra relation med Emelies mamma. Jag känner alltid medlidande med svägerskan, eftersom hon inte hade mycket tur i sitt äktenskap och uppfostrade sin dotter ensam.
Det enda jag inte förstår är Emelies förhållande till sin pappa. Hon besöker honom regelbundet och hjälper honom om det behövs. Jag förstår att hon vill att pappan ska vara en del av hennes liv, men han har aldrig velat ha någon relation med henne. Han har inte gett henne något gott i livet, och det verkar han inte göra nu heller, då Emelie alltid verkar ledsen efter att ha träffat honom. Jag har själv föreslagit att hon kanske borde skaffa ett barn, så att hennes liv skulle kretsa kring barnet istället för att oroas över pappan. Ett barn skulle ge henne lycka och någon att bry sig om. Men det valet är deras.
Jag har mina egna problem, men nyligen har jag börjat tvivla alltmer på Emelie. Jag ogillade en incident när jag bjöd in barnen till jul. Då märkte jag ringen på min svärdotters finger som jag hade förlorat för flera år sedan. Först trodde jag att hon hade en likadan, men det kunde inte stämma. Det var min ring. Jag frågade henne inte varifrån hon fått den, eftersom jag inte ville skapa bråk vid bordet. Jag vill inte tänka att hon ärvt dåliga vanor från sin pappa. Dessutom tror jag att Emelie visste att hon kunde ha bett mig om ringen, och jag skulle ha gett den till henne. Jag ångrar henne inget, eftersom hon blivit som en dotter för mig, men jag känner mig obekväm.
Jag vet inte vad jag ska göra i den här situationen. Jag vill inte fråga henne om ringen eller döma att hon tagit den. Kanske är det bara en ren tillfällighet. Kanske hittade hon den någonstans och vet inte att den tillhör mig…
