Systern till min man antydde att vi kunde hyra ut vår tomma lägenhet i smyg till hyresgäster och hon satte planen i verket utan min tillåtelse. 😲😳😳
– Vad händer om någon vill titta på lägenheten nu genast? – sa Diana och knackade med sin nagel på telefonens skärm. – Jag kan åka dit och visa.
– Jag är där om en timme, svarade en okänd mansröst.
Diana tog snabbt på sig kappan och greppade nyckelknippan. När hon gick ut genom dörren mötte hon sin man.
– Jimmy, jag ska visa lägenheten. Kunden verkar seriös.
– Hur många har du haft idag? – Jimmy log.
– Den tredje. Men jag är säker på att den här kommer att hyra den.
Diana gick ner till garaget där hennes vita Volkswagen stod parkerad. Hon hade vant sig vid rutten – femton minuter till centrum, sedan höger, två kvarter till vänster, och där var det – det gamla tegelhuset. Svägerskans lägenhet låg på fjärde våningen.
När hon gick upp för trapporna repeterade Diana den inövade historien i tankarna. Ja, hon var hyresvärden. Nej, det skulle inte bli någon folkbokföring. Ja, husdjur var tillåtna. Nej, det blev inga ombyggnationer.
Låset klickade och Diana gick in i den tomma lägenheten. Hon öppnade snabbt fönstren för att vädra. De tidigare hyresgästerna hade flyttat ut igår, och lukten av deras liv hängde fortfarande kvar i luften. Diana tog fram en luftfräschare ur väskan och gick genom rummen.
Allt började för ett år sedan när Oskar, hennes bror, släppte fram en kommentar om sin frus tomma lägenhet.
– Den står öde, sa han då. – Lena går dit en gång i månaden för att hämta säsongsbetonade saker, och det är allt.
Diana sa inget då, men idén började gro. Hon hade redan fått en reservnyckel av sin bror “för säkerhets skull”. Och Diana bestämde sig.
Första gången var hon rädd. Hon satt länge i bilen och bevakade ingången. Tänk om Lena bestämde sig för att besöka lägenheten just idag? Men allt gick smidigt. Och andra gången också. Och tredje…
Dörrklockan ryckte Diana ur sina minnen. På tröskeln stod en lång man i en grå kappa.
– Hej, jag kommer för att titta på lägenheten.
– Kom in, sa Diana med sitt mest välkomnande leende. – Lägenheten är ljus och rymlig. Utsikten från fönstret…
Plötsligt vibrerade telefonen i fickan. Diana såg på skärmen och blev kall inombords. Det var Lena som ringde.
Diana stängde av ljudet och kände hjärtat bulta men behöll sin yttre lugn.
– Ursäkta, låt oss fortsätta visningen, sa hon och vände sig mot den potentiella hyresgästen. – Ska du bo här ensam?
– Med min fru och barn.
– Utmärkt, det är lugnt här i området, och det finns en lekplats på gården. I huset intill finns en livsmedelsbutik.
Diana genomförde den vanliga rundturen i lägenheten, nämnde priset. Mannen gick med på det, och de kom överens om inflyttning om tre dagar. När klienten hade gått, ringde Diana tillbaka till Lena.
– Hej! Förlåt, jag var upptagen, – försökte Diana låta obesvärad.
– Diana, har du tid att träffas? Vi behöver prata, – det fanns nya toner i Lenas röst.
– Självklart! Kanske imorgon? Idag jag…
– Nej, nu. Jag är utanför ditt hem.
Diana stelnade. Något hade hänt, annars skulle Lena inte insistera på ett möte så här brådskande.
– Okej, jag är där om tjugo minuter.
Hela vägen hem gick Diana igenom olika scenarier. Kanske hade grannarna märkt något? Eller så hade någon av hyresgästerna avslöjat något? Hon hade alltid varit försiktig: inga långsiktiga avtal, bara korttidsuthyrning, all kommunikation genom engångskonton.
Lena stod vid parkeringen och lutade sig mot sin bil. När hon såg Diana rätade hon på sig.
– Hur är läget? – frågade Diana när hon klev ur bilen.
– Helt okej, med tanke på att min lägenhet genererar en stadig inkomst.
Diana kände det som om marken började gunga under henne, men hon tänkte inte ge upp.
– Vad menar du?
– Sluta, Diana. Jag vet allting. Jag har pratat med dina “hyresgäster”.
– Vilka hyresgäster? – Diana försökte skratta, men det lät falskt.
– Igår kom det hit en kvinna. Hon hade hyrt lägenheten förra veckan. Föreställ dig hennes förvåning när hon fick veta att jag är den riktiga ägaren?
Lena visade sin telefon och öppnade en bild.
– Känner du igen annonsen? “Mysig lägenhet i centrum, korttidsuthyrning”. Och ditt telefonnummer.
– Lena, jag kan förklara. Du har en så bra lägenhet som står tom…
– Ansträng dig inte. Jag vet redan att du har hyrt ut den i över ett år. Jag vet om de falska recensionerna på uthyrningssajterna. Om hur du utger dig för att vara hyresvärden.
– Vi tänkte använda pengarna till renovering, – Diana försökte försvara sig. – Lägenheten står ju bara tom, varför inte tjäna något…
– Renovering? – Lena skrattade bittert. – Efter ett års uthyrning har det samlats nästan sexhundra tusen. Vart har de pengarna tagit vägen?
– Hur vet du det?
– Kontoöversikten. Jimmy visade den.
– Jimmy? – Diana blev förstummad. – Han kunde inte ha…
– Jo, det kunde han. När han fick veta att jag skulle gå till polisen gav han genast ifrån sig alla dokument. Han sa att det var din idé.
Diana kände ilskan stiga inom sig. Hennes man hade förrått henne utan förvarning.
– Så vad händer nu?
– Nu ger du tillbaka nycklarna och glömmer adressen till den här lägenheten. För alltid.
– Och om jag inte gör det?
– Då går jag vidare med en anmälan. Jag har vittnesmål från hyresgästerna, grannarna, kontoöversikterna. Vill du verkligen se hur detta slutar?
– Vet Oskar något? – frågade Diana tyst.
– Han får veta det idag. Jag hoppas att du själv berättar för honom hur du lurade oss hela året.
Diana blev tyst. Hon föreställde sig sin brors reaktion, hans besvikelse, ilska. Oskar hade alltid skyddat henne, även när hon hade fel. Men nu…
– Jag kan ta ett lån, – sa hon till slut. – Jag återbetalar allt till sista kronan.
– Det behöver du inte göra, – sa Lena kallt. – Bara håll dig borta från mig. Och från vår familj också.
– Du kan inte förbjuda mig att träffa min bror!
– Rätt. Han får själv avgöra om han vill ha kontakt med en syster som stal från honom.
Diana ryggade tillbaka av ordet. Hon hade aldrig sett det som stöld. Det var… företagsamhet. Uppfinningsrikhet. Hon hade ju inte brutit sig in i lägenheten, hon hade nycklarna.
– Låt oss prata lugnt, – försökte hon igen. – Jag förklarar allt för Oskar.
– Vad ska du förklara? Hur du planerade att göra oss lyckliga med en renovering från stulna pengar? Eller hur du använde hans namn när grannarna undrade varför det alltid bodde främlingar i lägenheten?
– Lena, lyssna, – Diana grep tag om svägerskans ärm. – Låt oss hitta en kompromiss. Jag kan ge dig en del av hyrespengarna.
Lena drog tillbaka sin arm.
– Förstår du verkligen inte? Det handlar inte om pengarna. Du har förrått vårt förtroende. Använt min egendom. Ljugat i månader.
– Jag ville bara hjälpa! – Dianas röst fick ett desperat tonfall. – Lägenheten står tom, men kunde ge inkomst.
– Sluta. Du ville hjälpa dig själv. Och ljug inte nu åtminstone.
I det ögonblicket körde Oskars bil in på parkeringen. Han parkerade bredvid och steg ur bilen, såg på båda kvinnorna.
– Vad händer? Lena, varför svarar du inte på mina samtal?
– Berätta för honom, – krävde Lena av Diana. – Eller ska jag göra det?
Diana bleknade.
– Oskar, jag förklarar allt.
– Vad ska du förklara? – han flyttade blicken mellan syster och fru.
– Din syster har hyrt ut min lägenhet hela året. Korttidsuthyrning. Utan min vetskap.
Oskar stod stilla.
– Vad?
– Diana har tagit pengar från folk, utgett sig för att vara hyresvärd. Använt dina reservnycklar.
– Diana, är det sant?
Systern sänkte sitt huvud.
– Jag ville använda pengarna till renovering. En överraskning för er.
– Renovering? – Oskar rynkade pannan. – Med vilka pengar? Var är de?
– Jimmy visade redan kontoöversikten, – påpekade Lena. – Alla pengar har gått till din systers nya bil. Och till semestern i Turkiet.
– Så Jimmy visste? – Oskar drog handen över ansiktet. – Och du höll tyst ett helt år?
– Jag var rädd att du inte skulle förstå.
– Förstå vad? Att min syster skulle stjäla?
– Säg inte så! – Diana började gråta. – Jag ska rätta till det här!
– Hur? – frågade Oskar. – Hur ska du rätta till förräderiet?
– Jag betalar tillbaka pengarna! Säljer bilen!
– Och förtroendet? – Lena korsade armarna över bröstet. – Ska du sälja det också och köpa ett nytt?
Diana vände sig till sin bror:
– Säg något! Säg att jag inte menade något illa! Att jag kommer att förbättra mig!
Men Oskar var tyst, han såg bort.
– Var är nycklarna? – frågade han till slut.
– I väskan, – snyftade Diana.
– Ta fram dem.
Med darrande händer tog hon fram nyckelknippan.
– Ge dem till Lena.
– Oskar…
– Ge dem, – hans röst blev hårdare.
Diana räckte över nycklarna. Lena tog dem och stoppade dem i sin ficka.
– Vad händer nu? – frågade Diana.
– Nu försvinner du ur våra liv, – svarade Lena. – För alltid.
– Oskar! – Diana kastade sig mot sin bror. – Låt inte henne bestämma!
– Hon bestämmer inte, – han tog ett steg tillbaka. – Jag bestämmer. Och jag håller med min fru.
– Men jag är din syster!
– Du var det. Tills du började stjäla från min familj.
Diana snyftade:
– Är det så det blir? Du väljer henne?
– Nej, – skakade Oskar på huvudet. – Jag väljer ärlighet. Anständighet. Respekt. Allt det du saknar.
– Gå, – sa Lena bestämt. – Och försök inte kontakta oss.
Diana förstod att det var slutet. Hon gick långsamt till sin bil. Slog sig ner bakom ratten. I backspegeln såg hon hur Oskar kramade om Lena, hur de tillsammans gick mot ingången.
Hon startade motorn. Telefonen på passagerarsätet visade ett meddelande från maken: “Förlåt. Jag var tvungen att göra det här”.
Diana log bittert. Nu var hon helt ensam. Utan bror, utan makens stöd. Och hon hade bara sig själv att skylla på.
