Du vet, jag trodde att sådana berättelser bara var något man hörde om på nätet. Men nu måste jag berätta jag har själv varit med om något liknande.
Jag var bara sex år när pappa lämnade mig, mamma och mina yngre tvillingsystrar, Ebba och Saga. Det hände bokstavligen från ingenstans, över en natt. Plötsligt var vi bara själva ingen pappa kvar. Mamma försökte länge skydda oss och sa att han var ute på någon lång affärsresa, men jag fattade ju redan då vad som egentligen hade hänt. När hon till slut insåg att det inte gick att ljuga längre, sa hon bara: Pappa är inte en del av vårt liv längre.
Jag var för liten för att förstå allt, men blev arg på pappa och fantiserade om att han skulle komma tillbaka och allt skulle bli som vanligt igen. Men det hände aldrig. Mamma stannade kvar med oss; hon fokuserade bara på oss barn och skaffade aldrig någon ny. Jag tror det blev för svårt för henne. Vem skulle vilja ge sig på någon som redan har tre små barn från början? Alltså, åren gick. Nu är jag själv gift, har egna barn, och bor kvar på landet. Vi har en liten gård och en fin äppelodling det tar tid att få ordning på allt, men det lönar sig sakta men säkert.
För några månader sedan fick jag ett samtal från någon helt okänd. Han sa att vi var tvungna att prata, och antydde att han var intresserad av att köpa äpplen i stora mängder. Jag sa ja, förstås, och vi bestämde träff vid min odling. När han kom dit kände jag inte igen honom direkt en skallig, rätt så kraftig gubbe, och han log lite nervöst och gav mig ett paket. Jag öppnade och såg billig choklad och en burk snabbkaffe. Jag blev rätt paff, och då sa han:
Jag är din pappa.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick bara ur mig:
Har du suttit i fängelse någon gång?
Nej.
Kommer du köpa äpplen?
Nej.
Jaha, då säger vi hej då.
Hej då…
Han glömde sin väska på bänken. Jag gick ifatt honom och gav tillbaka hans billiga grejer. Jag undrar verkligen vad han hoppades på. Efteråt ringde jag Ebba och Saga och sa att pappa nog skulle dyka upp hos dem också. Och visst han gick till dem med samma väska. Hur kan man ens komma tillbaka efter 24 år med en burk snabbkaffe? Jag fattar verkligen inte det, alltså. Riktigt märkligt.
