Farsan hade alltid gått och längtat efter en son, men det blev visst bara en onödig dotter, som han snabbt strök ur sitt hjärta. Men åren gick, och det skulle visa sig att just denna oönskade tjej, som klättrat upp ur både förnedring och ensamhet, blev hans största stöd och fick världen att äntligen respektera henne.
När budet om dotterns födelse nådde Torsten Johansson stod han på sågverkets kontor, lagom till löning. Gubbarna runt omkring stoppade ner sina skrynkliga sedlar i fickan och knallade hem, skramlande tomma mjölkkannor och dunkar mot trägolvet. Själv stod Torsten kvar vid ytterdörren, kramande ett par riksdaler i näven.
Jaså, typiskt… surt sa räven, mumlade han mellan tänderna och krafsade bort lite sågspån från stöveln. Sa ju åt henne: föd en son. Men nej, en dotter skulle det bli förstås.
Inombords kokade Torsten av ilska mot frun, Agneta. Så arg blev han att tanken på att gå hem till ett tyst kök där inte ens ett kvinnfolk fanns hemma längre kändes rent avlägsen. Medan Agneta och den lilla pluttan låg kvar på lasarettet i Luleå packade Torsten sina slitna grejer i en tygsäck, tryckte ner ett par ombyten, en brödbit och stegade iväg hem till morsan på andra sidan älven, i byn Svartliden, bara en mil och ett stycke bort.
Agneta kom hem två veckor senare, första barnet i famnen, till en ovanligt städad stuga (Torsten hade åtminstone torkat spislocken innan han drog). Hon lade ner lilla knytet, satte sig på sängen och lät tårarna rinna tyst ner över händerna. Dottern, ett pyttelitet knyte med roliga veck i nacken, låg där snusande, och Agneta tänkte bittert: Vem hade kunnat ana, att du min lilla, skulle bli osämjans kärna?
Torsten var en reslig norrlänning med käke som en plog och temperament därefter, och hette det son så skulle han ha en son. Han själv hade växt upp yngst efter två systrar och var övertygad om att det bara var tack vare honom som Johanssons släktlinje skulle överleva. Och så blev det alltså en dotter. Vad skulle man med sådana till, egentligen?
Torstens mamma försökte gå emellan, kom på visit och försökte resonera: Men herregud Torsten, det är ditt kött och blod! Men Torsten var envis som en häst i sele: Inte tal om saken, jag rör mig inte ur fläcken så länge dottern är kvar. Milen mellan byarna blev för Agneta en ouppnåelig avgrund.
Agneta repade sig efter förlossningen och tog tag i varenda syssla. Vi snackar 1957 ingen föräldraledighet eller mjukstart inte! Hemmet, ladugården, allt fick hon ta själv. I ett försök att smälta Torstens isiga hjärta döpte hon flickan till Alva ett namn som åtminstone i fantasin lät lite käckt och pojkaktigt. Flickan visade sig vara ovanligt stadig och lugn. Inga gallskrik, inga större infall. Redan efter ett halvår stod hon och hängde i spjälsängen och i ettårsåldern var hennes största lycka en gammal gunghäst som grannen täljt ihop. Gå och prata, det tog hon till sig snabbt och i ett och ett halvt års ålder snattrade hon på som någon liten rackare.
På dagis blev Alva snabbt chef. Stadig, snabb och modig killarna fick snällt kliva av när hon kom fram. Tre år gammal skrämde hon bort den femåriga busen som försökte stjäla hennes spade. Gick inte med på vad som helst heller inte alla fick bära henne eller bestämma över henne. Med björkris i ena näven jagade hon bort korna från granngården när de snokade i trädgården. Vem hade kunnat tro, varenda dag nåt nytt!
Torsten hittade dock tröst på annat håll. Han flyttade in hos den frånskilda Klara Berglund som redan hade två ungar. Först var det bara tristessen, men Klara slug och rejäl kvinna vann över honom ganska snabbt. Jag ger dig en son, Torsten, suckade hon om nätterna. Bästa grabben i byn.
Kom igen nu, leverera grabben! gnällde Torsten, men det rungade mest tomt. Tiden gick, inget barn på gång, kassen med fruns ungar var inte så kul i längden man ville ju helst ha något eget.
Så fick Torsten höra rykten från Svartliden: dottern, Alva, är visst ingen vanlig mes. Stark som en björnunge, snabb som vinden. Bara tre år men tuffare än vilken parvel som helst.
Morsan kom och tjatade igen: Åk nu hem och kolla in flickebarnet, blod är ju ändå tjockare än vatten. Torsten kanske hade struntat i det, men så hittade han konstiga torra rötter och en knytnäve örter i Klaras skafferi säkert någon form av trolldryck från byns kvacksalvare. Det kändes olustigt, så han slängde igen dörren så flaskhyllan skallrade och for tillbaka till Svartliden.
Nästan fyra år efter att han gick utanför dörren steg Torsten för första gången in i sitt eget hem och fick se dottern. Alva, spinkig och tovigt hår, klädd i en urtvättad kjol, stod mitt på köksgolvet och glodde på honom intensivt, liksom misstänksamt. Höll sig borta från pepparkakan han försökte locka henne med.
Jaha, vilka blickar! muttrade Torsten och sneglade surt på Agneta.
Agneta, som nästan blivit som ny på sig av lycka, sprattlade med armarna:
Torsten! Vi har längtat! Inte är vi väl några främlingar!
Hon älskade ju Torsten, även om hans kärvhet eller rentav grymhet ibland blev svår. Med tjurig min lyckades han markera sin ilska genom att slå näven i bordet, ibland till och med höja handen mot henne, särskilt när Alva var i närheten.
När Alva var fem hade hon redan sett och förstått en del. Så fort pappa lade ihop ögonbrynen blev hon spänd som en fiolsträng och muttrade:
Din surpuppa! Vänta bara, dig ska jag ta!
Det var mest gulligt men Torsten blev ilsk, liksom förargad över att dottern vågade sticka upp.
Allt blev en smula lugnare när Agneta födde en son, Petter. Och gissa vem som fick bära lillebror på ryggen, mata, byta blöjor och leka? Japp, Alva förstås. Torsten blev nöjd, men glädjen var stilla han fortsatte komandera och mästra.
Agneta svalde ilskan och tårarna, och Alva nu sju år stod på sig:
Annars ringer jag polisen på dig, pappa!
Torsten hoppade till av ilska:
Vad sa du, unge jänta! Hota pappa?
Men Alva var snabb och smidig, och när han försökte ta fram björkriset bet hon ihop och stod stadigt inga tårar, bara ilska. Och redan nästa dag knackade hon på dörren till byns närpolis med en klagan!
Agneta höll på att svimma. Men herre Gud, får man inte ens lära sitt barn vett idag?
Närpolisen, Lars Svensson, suckade och sade vänligt men bestämt:
Jag säger bara, Torsten. Kommer det en anmälan till länet, ja då blir det sannerligen ett annan ljud i skällan. Den här gången nöjer jag mig med en tillsägelse.
Torsten stod och skruvade med mössan, låtsades skämmas, och försökte sen återta kommandot hemma men det var lite si och så med auktoriteten efter den där episoden.
Efter det vågade han inte riktigt höja rösten så ofta mot Alva. Men ibland slank det ändå ur honom: Din lilla rävunge…
Agneta trodde nu att faran var över och blev gravid igen. Det blev ja, vad annars ännu en dotter, Kerstin. Torsten ryckte på axlarna och visade noll intresse. Ansvar för lillasyster hamnade direkt på Alva igen: hämta henne från dagis, byta blöjor, göra läxor hela köret.
Torsten sa inget, men glömde inte vändan med polisen.
Alva blev äldre och gick ut grundskolan. En vacker dag kläcker hon ur sig att hon minsann tänker börja gymnasiet i Luleå.
Torsten blossade röd håret, som börjat gråna, spretade än mer: Och vad ska du leva på då, tror du? Vi har visst försörjt dig länge nog!
Men Alva var redan en reslig tjej. Med stadig blick svarade hon:
Jag drar. Gymnasiet, punkt slut.
Torsten viftade med läderbältet, men Alva nu rutinens mästare greppade eldgaffeln och stirrade honom stint i ögonen.
Bara försök så får du smaka själv!
Agneta kastade sig emellan och snyftade:
Ta bussen, ta dig härifrån. Ta en chans med gymnasiet, vi klarar oss.
Skilj dig! snäste Alva.
Agneta såg skeptiskt på henne:
Sluta nu, det där är tokprat. Vad vore det för stil? Alla i byn lever ju likadant. Torsten är ändå arbetsam, och någon måste ju föra pengarna till huset.
Men du, om han blir för jäklig skriv till mig. Jag fixar honom.
Agneta log snett och tryckte några skrynkliga hundralappar i handen på dottern. På det första du vet, min skatt.
Alva tog tåget till Luleå. Hon fick rum på ett prydligt elevhem och började läsa till maskiningenjör. Dagtid räknade hon differentialer och slet med lektionsanteckningar på kvällarna städade hon kontor på textilfabriken och höll sig själv och efter behov syrran hemma över ytan.
Hennes rumskamrat, Lina en storskrattande, lockig tjej med sikte på ett bra gifte försökte alltid peppa henne:
Kolla grabbarna i ettan, Alva! Särskilt den där långa, Björn hans pappa äger hela bygget!
Jag bryr mig inte, sa Alva och dök ner i böckerna. Jag är här för att plugga.
Dumskalle! Inte en chans du gifter dig på det sättet, skrattade Lina.
Alva lät sig inte distraheras. Hon höll ordning på plugget och låg dessutom ganska snart i ordbråk med killarna på hydrauliklektionen. Den nye läraren, Andreas Nilsson ung, glasögon, strikt kostym försökte febrilt skriva formler på whiteboarden medan klassens värsta oroshärdar tjattrade och hånade.
Alva reste sig tillslut:
Grabbar, är det någon som inte fattar enkel mekanik så går ni ut. Vi är här för att få betyg, inte för att leka fjant.
Det blev knäpptyst. Andreas pustade ut, såg, för första gången, att det faktiskt fanns folk i klassen som ville något.
Ryktena om Alvas ösighet och rättvisa spred sig snabbt.
De flesta helger åkte hon ändå hem till Svartliden och hjälpte till med potatis och morot, struntade i Torstens sneda kommentarer och höll syrran och brorsan på rätt kurs. Men relationen med pappan förblev kylig. Han misstänkte allvarligt att staden höll på att förvandla henne men pengar tog hon aldrig emot, däremot släppte hon alltid igenom en tia eller två till syskonen hemifrån hennes slitiga extraknäck.
Lina hittade till slut rätt lång och snygg på gymmet och gifte sig bröllopet bjöd på dragspel, fuldans och stans sämsta tårta. Alva stod där och funderade: Är det så det ska vara barn, karl, evig kompromiss?
Men ödet hade andra planer.
Viktor Andersson, ett huvud högre än alla andra, och dessutom fullkomligt ointressant på alla sätt. Eller så inte. På en danskväll vågade han äntligen bjuda upp:
Dansa?
Alva hajade till. Hade inte ens sett honom förut, men varför inte?
Efter det blev de ett par. Inget dramatiskt Viktor var lugn som en filbunke. Rökte inte, drack inte, och trivdes med att jobba kväll på kvarnen. Precis vad hon behövde.
Gifter du dig med mig? kom det försiktigt efter tre månader.
Alva funderade en lång stund.
Kommer du aldrig att lämna mig, så där som far lämnade mor?
Aldrig.
De gifte sig utan blommor och tjafs. Strax efter examen föddes lilla Saga.
Men lyckan blev förstås kort. Viktor blev trött och grinig, försvann på krogen och lönespecarna blev bara tunnare. När Alva konfronterade honom sa han bara:
Vadå, ska man var slav på sin egen lediga tid?
Så hon skilde sig. Lina hulkade i telefonen:
Hur ska du klara dig själv, sann?
Som jag alltid har gjort, svarade Alva med ett snett leende.
Saga fick snabbt plats på dagis och Alva jobbade som teknikansvarig på fabriken. Hon klarade sig, även om det var tufft. Och Viktor betalade underhåll halvhjärtat.
Lillebror Petter flyttade snart efter till Luleå, gick transportlinjen, fick rum hos Alva. Han kunde knappt tro sina ögon över hur syrran löste livet hyresrätt, varmvatten, fungerande kylskåp och alltid mat på bordet.
Du är ju som en fullblodsarbetshäst, Alva, varenda karl borde vara avundsjuk, skrattade han.
Ja nån måste ju dra lasset, svarade hon torrt.
Lina, å sin sida, skilde sig så småningom från sin avdankade gymnasiehunk. Du hade rätt. Trygghet är inte pengar. Det är att ha någon att lita på.
Som vår gamle lärare då, Andreas? blinkade Alva nyfiket.
Just han! Jag såg honom på stan. Skild nu, visst. Har villa på landet, och är faktiskt inte så tokig…
Alva tänkte knappt mer på det, men en sen kväll när hon stannat till på fiket Glashuset för en kopp te, hörde hon någon ropa:
Alva?
Jo, men visst var det Andreas. Lite äldre nu, gråare, tröttare, men blicken var densamma.
Ska vi slå oss ner?
De pratade i timtal. Om livet, om jobbet, barn, ensamhet. Andreas bodde själv, byggde eget hus utanför stan och gillade att pyssla på tomten.
Hur blev du så här ensam? undrade han försiktigt.
Det blev bara så. Och du då?
Ja, samma här. Livet bara blev.
De promenerade hem. Vid porten tog han hennes hand.
Får jag ringa?
Ja, sa hon tyst.
En söndag bjöd han med henne ut till sommarstugan. Halvfärdigt bygge, men redan med grönska i trädgården och verktygen uppradade i militärisk ordning.
Plötsligt hördes oväsen och två skumma typer klättrade över staketet och började rota bland byggmaterialet.
Håll dig inne, viskade Andreas.
Nix, jag håller ryggen på dig, svarade Alva och grep en yxa.
Hon backade upp honom vid dörren. Tjuvarna svor och försökte tuffa sig, men när de såg Alva med yxan blev de plötsligt fridfulla och kröp därifrån som två rädda råttor.
Efter den kvällen rodde ingen av dem med att dölja känslorna längre. Andreas förstod att han hade dragit vinstlotten i Alva och hon vågade för första gången på evigheter känna sig behövd och beundrad riktigt kvinna, trots allt.
En månad senare friade Andreas:
Vill du gifta dig med mig? Jag har knappt väggar men jag älskar dig och Saga.
Alva teg länge innan hon svarade, tårarna brände i ögonvrån:
Ja, Andreas. Ja.
De gifte sig litet, varmt och glatt. Bara de närmsta kom: Lina, Petter, Kerstin och så Agneta med en motsträvig Torsten i släptåg. Vi åker, Torsten, din dotter gifter sig. Sånt händer inte varje dag!
I stadshuset luktade det blommor och kaffe. Alva numera vuxen och vacker, i enkel krämvit klänning. Andreas bar sin bästa kavaj och fumlade med ringarna. Saga stod stolt bredvid och höll mor i handen.
Efteråt bjöds det på hembakt hemma i lägenheten. Torsten satt tyst i hörnet, men i ögonen brann något nytt när han till slut tog ett glas och sade:
Ta hand om henne. Hon har skinn på näsan men är snäll som få. Precis som sin mor.
Alva höjde på ögonbrynet; det var första gången farsan sagt något snällt om henne.
Andreas hajade till och log. Det lovar jag.
När Alva på kvällen vinkade av föräldrarna vid bussen såg Agneta lycklig ut och Torsten skrattade faktiskt när han klappade Saga på huvudet:
Sköt dig nu lilla stumpan.
Javisst farfar, jag lovar! svarade Saga allvarligt.
När de sen gick hem genom mörknande gator kände Alva för första gången på decennier att livet faktiskt var på hennes sida.
Flera år gick. Andreas hus stod nu färdigbyggt, med stor veranda och äppelträd i mjuk rad planterat av Alva själv. Saga gick sista året på gymnasiet och ville bli sjuksköterska; Petter körde buss och Kerstin hade två ungar i barnvagn efter en traktorförare från Bredåker. Agneta hälsade ofta på och hjälpte till i trädgården. Och Torsten ja, han kom också. Först motvilligt, nu allt oftare, drack kaffe på verandan och pratade om livet, brukade ta med Saga på fisketurer längs ån.
En kväll, just när hösten slagit ut sin sista färg, satt Alva, Andreas och Saga ute på verandan och såg solen dala bakom äppelträden.
Mamma, är du lycklig? frågade Saga.
Alva såg på dem, på huset, på allt som blivit. Och svarade enkelt:
Ja. Det är jag.
Andreas lade armen om henne och tidens oro blåste bort bland träden i höstskymningen.
Det blev långt ifrån sista kvällen de satt så och framtiden låg öppen, varm och stadig som ett riktigt svenskt hem.
