Far har alltid önskat sig en son, men när det blev en värdelös dotter blev han besviken och drog sig undan. Många år senare visade det sig att just denna oönskade flicka, som fått utstå förnedring och ensamhet, blev den som han till slut lutade sig mot och som lärde hela den hårda världen att respektera sig själv.
Dagbok, en höstkall kväll, Umeå:
Jag minns det fortfarande som om det var igår, att pappa fick höra om min födelse på sågverket, just när lönen delades ut. Gubbarna gick hemåt med sina tomma hinkar medan han stod kvar vid grinden, kramande de skrynkliga hundralapparna.
Fan, det skulle ju bli en pojke, muttrade pappa Alf Persson surt och spottade i sågspånet. Bad ju Karin att hon skulle föda en grabb, men så blev det en tös.
Inombords kokade han av ilska och besvikelse. Att gå hem till en tom stuga, där man inte ens får höra kvinnans röst längre, det ville han bara inte. Medan mamma låg kvar med mig på BB vid Norrlands Universitetssjukhus, samlade han ihop sina få saker, bytte skjorta, tog med en brödkant och gick till sin mamma i Tavelsjö, en mil bort på andra sidan sjön.
När mamma Karin kom hem två veckor senare med sitt första barn var huset ovanligt nystädat pappa hade nog gjort det fint innan han drog. Hon lade snabbt mig, invirad i ett täcke, på sängen, satte sig bredvid och brast i tysta gråt. Jag sov lugnt i min lilla kropp och mamma tänkte sorgset: “Hur kunde väl jag veta att du, mitt blod, skulle bli det som splittrade oss?”
Pappa Alf var en storvuxen man med bestämd haka och hårda principer. Han tålde inga invändningar, tog allt som om det var mot honom personligen. Att få en dotter var i hans ögon ett misslyckande, en belastning. Han var själv yngst i sin familj, hade två systrar och ansåg själv att vårt släktnamn Persson vilade på honom och ingen annan.
Farmor Elsa försökte prata honom till rätta många gånger. “Kom nu Alf, se på barnet!” Sa hon. Men han var obeveklig: Så länge tjejen är kvar, kommer jag inte tillbaka. Avståndet mellan Tavelsjö och Umeå blev för mamma lika oöverstigligt som ett hav.
Mamma gav sig, reste sig efter förlossningen och började jobba. 1957 pratade ingen om mammaledighet. Hon skulle både sköta hushåll och jobba på mejeriet. Namnet på mig, den oönskade flickan? Jag fick heta Maja, för det låg så nära ett mansnamn som hon trodde kunde matcha pappas förväntningar. Jag växte fort: stadigt, lugnt, nästan aldrig skrik eller tjat. Vid sex månader tog jag tag i sängkanten och vid drygt ett år sprang jag runt som en virvelvind. Pratade, busade och red på trähästen som grannen snickrat åt mig.
På dagis blev jag genast ledare. Stark, snabb och rättvis. Tre år gammal kunde jag knäppa till den stökige femåringen när han försökte sno min spade. Och redan nu ville jag bestämma själv, gick inte till vem som helst i famnen.
Under tiden hittade pappa tröst i sin nya kvinna, Barbro Hagström, skild och med två barn. Barbro lirkade, smickrade, försökte. Men inga fler barn blev det, hur mycket han än försökte. Jakten på en egen son gjorde pappa surare igen. Så hörde han från Tavelsjö att dottern Maja blivit som en grabb stark, rättrådig, tuffare än alla pojkar. Farmor gav sig inte: Se barnet, det är ändå ditt kött och blod. När han dessutom upptäckte torkade rötter och konstiga knyten hemma hos Barbro började han misstänka allt möjligt. Barbro hävdade att det skulle hjälpa henne bli gravid, men till sist packade han väskan och återvände hem.
Så, vid fyra års ålder såg jag honom första gången: smal, rufsig, i urtvättad blus stod jag i köket och mötte hans misstänksamma blick. Han höll något bak ryggen men jag gick inte nära.
Kolla hur hon glor, muttrade han och såg argt på mamma.
Mamma sken upp och viftade ivrigt: “Vi har alltid pratat gott om dig! Hoppats att du skulle vända hem… Vi är ju en familj”.
Mamma älskade honom ändå, trots hans hårdhet ja, grymhet ibland. Med ett slag i bordet kunde han visa missnöje, ibland lyfte han näven mot mamma. Och jag såg det och knöt min lilla knytnäve.
Fem år gammal förstod jag mycket. Såg jag pappa titta barskt på mamma, knöt jag näven:
Usch, vilken suris! Jag kan minsann slå till dig!
Lilla knytnäven väckte ingen skräck men det växte något av respekt för mitt motstånd i pappa.
Någon lugnare blev han när mamma födde en son, Erik. Direkt fick jag ta hand om lillebror. Bar på ryggen, matade honom, bytte blöjor, gjorde vad som krävdes.
Pappa blev glad, på sitt muttrande sätt. Men fortfarande styrde han oss med hårda ord.
Jag sju år, och jag opponerade mig. Ställde mig mot honom, hotade t o m att prata med polisen när han lyfte handen.
Pappa blev ursinnig: Vad säger du? Du utmanar mig!
En gång försökte han prygla mig med en björkris. Jag bet mig i förklädet och höll masken. Pappa blev nöjd trodde att han brutit ner mig. Men nästa dag dök jag upp på polisstationen tillsammans med vår snälle grannpolis Bertil Johansson.
Bertil förklarade läget. Gav pappa en varning det här kan nå kommunen. Och från den dagen var pappa försiktigare, höll tillbaka handen, men ibland kom ändå den där blicken: Ditt lilla rovdjur, muttrade han.
Det där var ändå ett slags genombrott. Jag gick vidare och mamma blev gravid igen en flicka, Lisa, föddes. Pappa drog sig undan, brydde sig inte ens. Mamma lastade över ansvaret för Lisa på mig.
Så fort jag kom hem från plugget gjorde jag lä XOR, åt lite, tog hand om syrran, tvättade, fixade. Pappa såg att hushållet fungerade; han höll tyst, höjde aldrig rösten mot mig mer. Rädslan för Bertil Johansson satt visst i.
Sen var jag färdig med grundskolan. Berättade för pappa att jag tänkte söka gymnasiet i Umeå. Pappa blev röd i ansiktet.
Hur ska du försörja dig då? Får vi ta hand om dig där uppe? Har vi inte gjort nog för dig här hemma?
Vid femton, färdig och stark, började jag säga ifrån. Gympaläraren föreslog till och med brottning jag hade sådan råstyrka. Jag tittade rakt på pappa.
Jag ska plugga vidare i stan.
Du får inga pengar av mig! röt han.
Jag har aldrig bett dig om pengar. Ta hand om de små, pappa…
Han fick tag i bältet, men när han närmade sig grep jag tag i eldgaffeln och ställde mig vid spisen. Titta då! Prova, jag törs slå tillbaka!
Till slut släppte han bältet, svor och stack ut.
Mamma höll om mig. Dra nu, hitta din väg, sa hon med tårar i rösten.
Jag packade två ombyten, några mackor som mamma gjort i smyg och lite hopskrynklade kronor gömda under jackan.
Gymnasiet i stan. Umeå, brusande, rökigt och kallt. Jag valde el- och mekanikprogrammet, det mesta kändes självklart lockelsen till maskiner, verktyg, oljelukt. Proven avklarade jag snabbt både viljan och skolgrunden fanns.
Ett par veckor senare fick jag rum på elevhem, delade med Hillevi, sprallig och lockig från Robertsfors, raka motsatsen till min allvarsamhet. Hon drömde mest om att gifta sig rikt, medan jag la fokus på utbildning, extraknäckte som städare på ett tryckeri för att ha råd med hyran.
Hillevi skrattade: Du är järn pluggar, jobbar, och hinner ändå hjälpa mig med matten!
Läraren i mekanik, Jonas Westlund, kom in en dag i tredje ring. Ung, stram och nervös långt ifrån klassens skräniga killar. Ingen lyssnade, skratten ekade. Jag reste mig, röt till på skarpen och fick tyst i klassen. Från den dagen såg Jonas Westlund på mig med respekt, nästan värme, men aldrig med någon blick som antydde nåt annat.
Jag åkte hem sällan hösten till potatisupptagning, våren till sådden. Lisa och Erik hade blivit stora. Hemma var det stelt, pappa sur, kärvänligheten frånvarande. Men ändå skickade jag hem mat varje gång, och ibland nån hundralapp.
Sista året gifte sig Hillevi med killen vars pappa drev lokala järnvägsbolaget. Bröllopet stort, men jag stod vid sidan och tänkte: vad har livet att ge mig? Jobb, kanske nån dotter, eller ensamhet?
Så, en kväll på dansen träffade jag Viktor Hedström. Tyst, lång, trygg. Ingen som pappa han slog aldrig, rökte inte, drack måttligt. Han hann fråga:
Vill du dansa?
Vi blev ett par. Tre månader senare sa han: Gifter du dig med mig?
Lovar du att aldrig överge mig?
Jag lovar, sa han.
Vi gifte oss snabbt, utan gäster. Fick en dotter som vi kallade Elin. Men lyckan blev kort. Viktor blev passiv, likgiltig. Kom hem sent, ville vila. Pengar blev färre, jag kämpade på. Till slut orkade jag inte, hotade separera och gjorde det.
Du är galen! sa Hillevi. Hur ska du klara dig?
Som alla andra, svarade jag. Man måste väl klara sig.
Klarade mig gjorde jag. Jobbade, Elin gick på dagis, hyran fixades. Erik dök upp och såg imponerat på mig: egen lägenhet, rinnande vatten och ändå styrka att hjälpa honom.
Hillevi skilde sig också snart. Grät på mitt kök om hur rätt jag haft om att pengar inte är allt.
En kväll flera år senare mötte jag Jonas Westlund vid Hemköp. Vi slog följe på kafé, pratade länge. Han var ensam. Jag var ensam.
Vi började träffas. Besökte hans lilla husbygge ute i Holmsund där en gång byggmaterial försvunnit och han blivit av med halva sin grundstomme. Knappt hade vi satt oss utanför förrän en bil stannar. Två män kliver ut, hotar, tror nog att de kan sno byggmaterial. Men jag grep yxan, ställde mig bredvid Jonas och vrålade så att de flydde över staketet.
Efter den gången hade vi inga hemligheter. Jonas friade efter kort tid. Jag sa ja, med tårar i ögonen.
Enkla bröllopet hade bara närmaste: Hillevi, Erik, Lisa, mamma och till och med pappa som först stretat emot men till slut gick med. Han såg på Jonas, på mig och Elin och sa med darrande röst:
Ta hand om henne. Hon är envis, men godhjärtad.
Efteråt bjöd vi hem alla. Elin höll ringen, kallade Jonas pappa, och kvällen var mild. När mamma och pappa skulle åka tog de oss i famn och pappa klappade Elin på håret, för första gången på länge med värme i rösten.
Nu, några år senare, är huset färdigt och vi har en trädgård med äppelträd som jag själv planterat. Elin går sista året på gymnasiet, vill läsa vidare i Uppsala. Erik kör buss, Lisa sköter gården med sin make och tvillingar. Mamma och pappa kommer ofta. Pappa, som en gång ville glömma oss, har blivit gammal och mild, dricker te på verandan med Jonas och berättar om gamla dagar. Ofta går han och Elin längs älven och när jag ser dem tänker jag att det som varit tungt ändå föll på plats.
Och ibland, när kvällen faller över Vindelälven och trädens mörka skuggor letar sig in över trädgården, sitter jag med Jonas och Elin i trädgården i kvällssolen och tänker: nu är jag lycklig. Livet var hårt, men det var värt det. Och jag har lärt mig respektera mig själv och visat pappa, och världen, att bara man kämpar, får man till slut både respekt och kärlek tillbaka.
Imorgon är en ny dag. Och livet känns äntligen tryggt.
