“På prov”
“Karin, idag är det föräldramöte för Elias klockan sex. Du får gå till skolan för vi hinner inte, jag och Anders. Och så du inte glömmer, ringer jag dig vid fem och påminner,” sa svärdottern Anna från hallen samtidigt som hon sminkade läpparna.
“Anna, låt oss göra så här ni får gå själva. Jag hör dåligt. Det blir så mycket folk där, alla pratar, och jag blir bara stressad,” svarade Karin när hon kom ut från sitt rum.
“Karin, du vet ju att Anders jobbar sent, och jag har rapporter att skriva. Du sitter ju ändå hemma hela dagarna! Varför ska det alltid bli samma visa” fnös Anna irriterat.
“Anna, jag sitter inte bara så där. Jag städar, handlar, lagar mat till Elias Och jag är ju faktiskt sextiosju år,” invände Karin.
“Du verkar vara sugen på att bråka i morse. Ska du fortsätta att anklaga mig för att du lagar soppa åt ditt enda barnbarn? Anders, säg nåt då!” Anna var nu helt upprörd och vände sig till sin man.
“Mamma, kom igen nu. Gå bara dit, sätt dig och lyssna. Om de säger att vi ska betala för nåt, sms:a mig så swishar jag. Vad är problemet? Jag fattar inte varför vi ska tjafsa,” sa Anders lugnt som vanligt.
“Jag orkar inte. Och jag har redan planer för ikväll” mumlade Karin.
“Ja, men då kör du dina planer då. Alla andra föräldrar kommer, men vår son får vara ensam! Tack för den här stämningen!” skrek Anna och smällde igen dörren efter sig.
“Precis alla andra föräldrar” sa Karin och gick tillbaka in på sitt rum.
Anders stod kvar i hallen en stund, rättade till slipsen i spegeln, tog sin laptop och gick också.
“Jag går. Elias, kom inte försent till skolan.” Dörren smällde igen.
Lägenheten blev tyst
Tolvåriga Elias var redan klar för skolan. De sista minuterna innan han gick spenderade han med att spela TV-spel med hörlurar på. Han hörde inte vad som hände i lägenheten. Eller rättare sagt han hörde ingenting alls
Karin satt i sitt rum på en liten soffa och tittade ut genom fönstret. På fem år i det här kyffet hade hon lärt sig varenda detalj av utsikten: hörnet på huset mittemot, en björk, några nyponbuskar och en bit av lekplatsen. Allt var så välbekant. För det mesta av sin fritid satt hon så här och stirrade ut. Hon kände sig mer som en barnvakt och städerska än en del av familjen. Och det stämde ju. Men det var inte alltid så här
Karin växte upp i en vanlig familj. Hon var en blyg och väluppfostrad flicka. Skola, universitet, första jobbet. Hon stannade inte i den främmande staden utan åkte hem igen.
Där fick hon jobb på en lokal fabrik. Där träffade hon sin blivande man, Gustav, som var avdelningschef. De gifte sig efter några månader, och sen kom Anders.
Karin drömde om en dotter också, men det blev inte så. En dag kom en ny tekniker till fabriken en stadsflicka vid namn Linda. Hon skulle “fixa produktionsprocessen.” Och det gjorde hon. Hon fixade också så att Gustav lämnade Karin.
Först trodde Karin att han skulle komma tillbaka. Men Gustav skickade skilsmässopapper han ville alltid bo i storstan, sa han. Och Linda hade ju en lägenhet där Han betalade underhåll, men brydde sig aldrig om sin son.
Karin klagade inte. Hon jobbade hårt, gav Anders allt, och försökte uppfostra honom till en bra människa. Det enda hon störde sig på var att han ärvde hennes milda, eftergivna sätt.
När Anders började universitetet tog han hem sin flickvän Anna en helg. Karin blev inte glad. Hon hade vant sig vid att bo ensam med sonen. Nu skulle hon bli ensam kvar i deras tvåa. Hon bad att Anders skulle hitta en snäll tjej, men ingrep inte. Han var vuxen det var hans val.
De gifte sig snart. Först bodde de i en hyreslägenhet, sen köpte de en etta. När Elias började skola ville Anna flytta igen.
“Anders, kan vi inte få din mamma att sälja sin tvåa och vår lägenhet? Då köper vi en trea. Alla får varsitt rum, och hon kan passa Elias efter skolan. Jag har precis blivit avdelningschef jag kan inte riskera karriären. Hon gör ju inget ändå,” sa Anna.
Anders gick med på det. Karin tyckte inte om idén.
“Anna, jag vill inte störa er. Här är jag hemma, men hos er blir jag bara en extra Ni har ert liv,” sa hon.
“Karin, vad pratar du för dumheter? Du flyttar ju bara för att hjälpa till! Vad spelar det för roll var du bor?” sa Anna.
Till slut gav Karin med sig. Lägenheterna såldes snabbt, och de köpte en trea.
“Anna, jag vill ta med mig lite möbler. Sy
