KÄRLEKEN SOM ALDRIG TOG SLUT
Jag, Per, gifte mig en gång i tiden med min fru, Linnea, av kärlek som kändes nästan himmelsk. Men med åren började den där kärleken sakta rinna ut ur vårt äktenskap först som en liten bäck, sen i allt starkare ström. Inte ens när vår dotter, Malin, föddes, stannade det där flödet av känslor. Tvärtom, kärleksbäcken blev snart en hel älv. Min kärlek började sönderfalla i korta romanser, små förälskelser och spännande flirtar.
Jag kunde inte, eller ville inte, tillhöra endast Linnea. Jag charmade kvinnor med både pondus och ett självförtroende som ibland gränsade till fräckhet, och vem vet vad mer… Jag strödde min eviga kärlek till alla sorters kvinnor långa, korta, ljusa, mörka, glada, eftertänksamma, gifta som ogifta. De svarade ofta på mina inviter med samma värme.
Linnea valde att inget se, i alla fall klagade hon aldrig eller blev hysterisk som andra fruar kanske skulle blivit. Och jag försummade henne heller aldrig, såg alltid till att visa henne uppskattning och närhet.
Men så en dag tog min obändiga kärleksström abrupt slut på grund av en viss Josefin. Hon förtrollade mig med skönhet och intelligens! All min lediga tid (förutom familjetid) gick åt till att vara med Josefin. Hon var visserligen gift, men i ett förhållande där hon ofta stod med ena benet utanför dörren. För henne blev jag både andningshål och hela världar på samma gång. Denna romans varade i tre år.
Under tiden hade min dotter Malin vuxit upp. Efter studenten stack hon iväg på utbytesstudier till USA och återvände aldrig till Sverige. I Los Angeles gifte hon sig med en amerikan, Daniel, och fick tre barn. Med så många bollar i luften, bad hon oss, sina föräldrar, komma och hjälpa till. Daniels mamma var bortgången, så bara pappan Michael fanns kvar på hans sida.
Så Linnea och jag tog planet till Los Angeles. I två år skötte vi barnbarnen och hjälpte till i vardagen. Till slut ville jag hem till Sverige igen och min fru förstod ingenting. Men utan att ge förklaring satte jag mig på planet hem. Väl tillbaka hemma drog mina fötter mig direkt till Josefin.
Här är jag nu, Josefin! Livet utan dig är inget liv alls! Säg bara ordet så stannar jag! Du har verkligen fångat mig!
Per, har du glömt? Jag är faktiskt gift. Jag är glad att se dig men det är allt…
Jag var inte beredd på ett nej från någon jag älskat så djupt. Förtvivlad över avslaget åkte jag tillbaka till familjen och Los Angeles. Men väl där väntade Linnea med en oväntad nyhet.
Per, Daniel och jag har beslutat oss för att leva tillsammans. Du har väl egentligen inget att anmärka mot mig? Nu släpper jag dig fri. Vi ska ta hand om barnbarnen ändå. Och vad skulle du kunna lära dem idag? sa Linnea, med tydlig bitterljuv tillfredsställelse.
Har du vetat allt om mig? frågade jag, misstänksam.
Det finns alltid någon välvillig själ som berättar, svarade hon och log snett.
Så jag for hem till Sverige igen, och som av gammal vana gick jag till Josefin en sista gång.
Har du ändrat dig, Josefin? Ska vi försöka tillsammans ändå? frågade jag med en sista gnista hopp.
Nej, Per. Du springer runt på andra sidan Atlanten, medan jag förlorar mig i väntan? Du försvann ju! Och vet du vem som drog upp mig ur min svacka? Min egen make! Det är över nu.
Avvisad både som make och älskare gick jag hem och låste in mig i tre dagar.
Senare knackade det på dörren. Där stod en ung kvinna.
God dag, farbror Per! Känner du inte igen mig? Jag var vän med din dotter Malin. Hur mår hon? sade hon blygt och log.
Jo då, allt är bra. Du heter Majken, va? Jag minns dig väl, svarade jag trött och sträckte på mig.
Farbror Per, har du…salt hemma? Du är ju min granne, sa hon försiktigt.
Jag betraktade Malins gamla vän lite närmare. Mjuk och charmig.
Klart du ska komma in, Majken. Jag sätter på lite kaffe, rörde jag till det.
Åh, Per! Jag har älskat dig sen jag var ung. Du har alltid varit min drömman! Visst, jag hann gifta mig under tiden, men du var ju aldrig tillgänglig. Men jag ger inte upp! Jag har väntat!
Jag är nu 56 och Majken är 33.
Vi väntar vårt första barn tillsammans.
Livet har fått en oväntad vändning. Jag har lärt mig, även om mitt hjärta haft svårt för att slå rot, att lycka ibland kommer från de platser man minst anar och att man aldrig ska tro att kärleken tar slut, inte ens för sådana som mig.
