Konjunktiv
Friade han? Han friade till dig? Elin, har du helt tappat förståndet! Vad är det du tvekar över?!
Malin, det är inte så enkelt
Men vad är det som är svårt? Malin slängde av sig kappan och slog sig ner vid bordet. Puh! Sprang hela vägen hit! Jag har max en halvtimme! Sedan ska jag köra Lina till dansen och Erik till fotbollen.
Malin, pojken fyller ju snart sex. Hur länge ska du fortsätta kalla honom för Erik-lill?
Han får vara glad att jag överhuvudtaget kallar honom något! Kan du tänka dig, igår kom han hem från förskolan och sa att han var kär! I Matilda från grannporten! Och att han tänker gifta sig! Vad säger du om det?
Och? Inte så konstigt för att vara din son. Kommer du inte själv ihåg hur du var?
Bara jämför inte med mig! Kommer du ihåg vad mamma ställde till med när jag sa att jag skulle gifta mig? Malin skrattade. Var jag femton då?
Fjorton! Och du gav henne nästan hjärtinfarkt! Mamma, jag har bestämt mig! Var inte klokt av dig! Att din Per knappt ens såg åt söta lilla Malin bekymrade dig inte ett dugg.
Och sen? Till slut blev han min man, och nu får jag sota för min ungdomsförälskelse. Mamma kunde faktiskt bestraffat mig strängare. Tänk, tvingade mig bara att diska åt hela släkten i ett år! Som om det vore nåt! Hon kunde ju åtminstone förbjudit mig att gå ut!
Det hade ju inte hjälpt, eller hur? Och mamma visste ju att du inte skulle göra några dumheter. Det här var ju bara teater från din sida! Du hade ändå huvudet på skaft.
Javisst särskilt när det gällde dig! Kommer du ihåg hur vi bråkade som barn? Tyckte inte om dig alls! Alltid var du Elin duktig och söt, och så jag vild och galen.
Men mamma sa aldrig så.
Nej, men mormor gjorde sitt bästa för att väga upp. Hon muttrade alltid om att jag skulle komma hem med barn i magen. Hur blev det, då?
Jo på den punkten var jag inte direkt mönsterelev
Elin puttade bort sin kopp och suckade tungt.
Elin sa Malin och tog systerns hand. Vad är det?
Malin, jag är rädd
Men snälla, vad då för? Du har ju för en gångs skull träffat en vettig man. Varför fegar du nu? Vad är fel?
Jag tror inte han kommer acceptera Simon
Malin rynkade pannan.
Varför tror du det?
Det är enkelt, Malin. Igår, efter rosorna och den här ringen, bad han mig att låta Simon bo hos mormor ett tag
Elin vände sig mot fönstret och snurrade på ringen.
Det var en vacker och dyr ring.
Annat var förstås inte att vänta av Carl, Elins kärlek. Framgångsrik företagare, idrottare och musikälskare, förtjust i det vackra livet. Han hade oväntat nog stadgat sig när han mötte Elin och bestämt sig för att kvinnan han valt bara förtjänade det bästa. Snål hade han aldrig varit, hans mor hade lärt honom:
Lyssna Carl, en kvinna kan leva knapert och stötta sin man om det går dåligt. Men om han kan men inte vill, då funderar hon två gånger. Det säger inget ont om henne. Om hon ser dig som livspartner, tänker hon: “Om han snålar för mig, gör han det också för mitt barn?”
Men mamma, varför tänker hon så? Vad har barnet med det att göra?
Kommer du ihåg sagan om stackars Elin? Kvinnor är ofta lite som Elin: vi måste tänka långt i förväg. Det är en gåva, även om det ibland får oss att göra dumheter. Men du förstår, den som tänker framåt hamnar sällan på sidan av livet.
Carl tog hennes ord på största allvar. Hur kunde han göra annat? Han hade uppfostrats av en stark kvinna som, när hon blev lämnad ensam med honom som liten, reste sig själv. Carls pappa hade nämligen lämnat dem strax efter han föddes. Han sparkade ut dem från lägenheten och funderade inte ens på vart de skulle ta vägen.
Mamma, Birgitta, hade ingenstans att gå. Hennes föräldrar bodde långt ute på landsbygden i Småland och hem ville hon inte. När hon reste till staden för sina studier räknade hon ner timmarna till flytten. Fattigdomen var påtaglig där hemma, och spriten flödade. Hon ville bara glömma barndomshemmet. Hon jobbade extra och kämpade sig fram. Hon visste vill du leva, måste du klara dig själv.
Birgitta gifte sig inte av kärlek, utan av förnuft, men det talade hon aldrig om för sin son. Varför göra det? Han förtjänade ju att tro att det fanns en annan sorts liv, byggt på en annan grund.
Kanske tack vare att hon redan gått igenom så mycket, tappade hon aldrig modet när hon blev utkastad med barnet på armen, utan började istället planera. Det var inte lätt att hitta jobb men Birgitta lyckades. Genom vänner hamnade hon som hushållerska åt en pensionerad professor, Bengt. Han hade ingen familj kvar och orkade knappt leva.
Du måste äta! sa Birgitta och ställde fram soppa.
Sen, Birgitta, sen…
Nej, nu! På en gång!
Tycker du det?
Jag VET det! Nu äter du!
Men om jag inte vill?
Ni vet väl hur man sa som barn: för pappa, för mamma…
Mormor brukade mata mig så
Föreställ er då att jag är er mormor! Ni tänker klokt, men förstår inte det enkla. Luft räcker inte som föda! Och er fru, frid över hennes minne, skulle inte förlåta mig för att jag lät er förfalla!
Du låter verkligen som min mormor… Fast det där med friden Kunde du inte sagt så förut…
Gjorde mormor det? Då visste hon att vissa saker är tillfälliga och andra är för evigt.
Birgitta, du är filosof!
Nej, nej! Det har jag ingen tid till. Måste mata Simon nu.
Ja ja Pojken måste äta ordentligt
Bengt hade inga barn och blev snabbt fäst vid Birgittas son. En dag tog han Birgitta åt sidan, satte henne i fåtöljen och gick oroligt omkring.
Birgitta, du får ursäkta mig, men jag måste säga något viktigt.
Ja, säg nu vad det är, så jag får fortsätta med tvätten och maten.
Birgitta! Jag vill ge dig min hand, och allt det innebär för dig, och för Simon. Mitt hjärta var en gång en annan kvinnas, men det betyder inte att jag inte vill ta hand om pojken som blivit som min egen. Låt mig förklara… Jag har inget skyddsnät. Du har inget boende, ingen inkomst värd namnet. Din lön räcker inte för att fostra och utbilda Simon. Jag är gammal, och det jag äger kan jag lämna till er. Inga arvingar. Släkten är avlägsen och vi har ingen kontakt. Du verkar förnuftig. Tänk ordentligt på mitt förslag.
Birgitta svarade inte genast. Hon såg Bengt i ögonen, och så småningom tackade hon ja.
Tack! Jag vet vad det betyder för dig. Och jag accepterar, för Simons skull. Du har rätt han förtjänar en annan framtid.
Några månader senare gifte de sig stillsamt. Simon fick en far, inte bara på papper, utan i hjärtat.
Ett år senare sökte sig Birgitta till universitetet. Hon ville ta chansen.
Rätt tänkt! stöddes hon av Bengt. Ett barn behöver inte bara exempel, du behöver utbildning, även för din egen skull.
Birgitta ville mer än att stå vid spisen hela livet. Flera år senare startade hon sitt eget företag inom hemstädning och catering. Det gick bra. Hon trivdes, och visste att pojken hade allt han behövde Bengt tog hand om honom som egen son.
Carls riktiga pappa skrev snabbt under avsägelserna kring föräldraskapet.
Har du träffat en ny? Lycka till. Säg inget elakt om mig till pojken, bättre han inte ens vet vem jag är
Så blev det. Först när Bengt gick bort, avslöjades sanningen om biologin för Carl då var han nitton.
Han älskade mig som sitt eget barn, mamma!
Mer än så! Du gav honom fadersglädje, han dig trygghet och frihet från bitterhet. Men blodsband är ingen garanti för kärlek, det vet jag nu. Din riktiga pappa frågade aldrig efter dig, men Bengt gav oss båda ett hem.
Birgitta hade för länge sedan lärt sig att vara tacksam mot ödet. Hade inte skilsmässan kommit, hade hennes pojkes liv blivit helt annorlunda.
Hon flyttade ut till sin sommarstuga, lämnade lägenheten till Carl och väntade på barnbarn.
Men tiden gick, och Carl verkade omöjlig att nöja sig.
Vad är det du letar efter, Carl? suckade Birgitta efter hans trettionde flickvän. Alla de där flickorna har varit smarta och snygga.
Jag vet mamma, många av dem är fantastiska. Men… inte rätt för mig. Ta Anna till exempel, briljant jurist, men vill varken ha barn eller sköta hushåll. Och hennes lägenhet visst är den snygg, men det känns som ett museum. Jag vågar knappt dricka kaffe. Och med Anna skulle jag leva ett socksorterat, minutiöst liv, hela livet.
Är det så illa?
Outhärdligt. Och Elin då? Jo, hon är fin på alla sätt, men jag älskar henne inte. Räcker det med det svaret?
Mer än väl.
Så när Elin dök upp, var Birgitta glad. Och att hon redan hade en son, Simon, oroade henne inte. Men hon ville ändå fråga:
Carl, är du beredd på den sortens ansvar?
Tror du inte jag minns vem som fostrade mig? Det är bara tänk om pojken inte accepterar mig?
Barn är inte dumma. Vill du ha Elin, vinn först hennes son. Så enkelt. En riktig mamma sätter alltid sitt barn främst.
Mamma!
Det är väl ingen nyhet för dig? Vill du ha familj får du kämpa, annars får du låta bli. Det handlar om två människors liv! Elin klarar sig nog ändå, men pojken tänk till noga.
Carl tog mammas visdom till sig och började försiktigt närma sig Simon.
Efter första delen av planen satt nu Elin med Malin, oviss om vad hon skulle göra. Kärleken fanns, men kunde hon leva med någon som inte ville ha Simon?
Malin tvekade om hon skulle predika, men kunde inte låta bli:
Vad sa han då?
Vem?
Men Carl förstås! Vad sa han om varför Simon måste bo hos mormor?
Ingenting egentligen. Bad bara att vi skulle ordna så att Simon sov hos dem en vecka efter vårt bröllop.
Elin, ovanför sig själv, slängde skeden på bordet. Ljudet fick servitören att titta dit, men Malin vinkade avvärjande. Hon samlade ihop skeden, slickade grädde, och daskade Elin på pannan, som förr om åren.
Aj! Vad gör du?! Det blir bula!
Nej då! Jag har rutin!
Vi är vuxna nu, Malin!
Vi slutade vara barn när? När du fick veta att du väntade Simon? Eller innan?
Tror det var innan
Just det! Hur brukade mormor säga? Unga och tidiga Ja, ja. Livet lär dig inte mycket, du.
Vad menar du? Elin tog skeden och tryckte mot pannan.
Det syns om det blir bula. Malin viftade. Säg nu, vad hade hänt om du pratat med någon om din romans med Niklas? Hade du berättat, om så bara för mig?
Jag vet inte Men det är för sent att fundera över nu.
Kanske, men det stör mig hur starkt måste åskan slå, innan du lär dig prata med dem som älskar dig?
Elin suckade. Malin hade en förmåga att bli olidlig, men Elin visste att hon hade rätt. Simon blev till inte tack vare, utan trots omständigheterna, och Malin hade sett allt.
Niklas hade varit Elins klasskamrat. Hon blev knäsvag vid hans minsta blick, och levde för ett hej från honom om morgonen i skolans korridor. Till slut såg han henne, tog hennes hand alltid med vetskap om att huset var tomt.
Elin skulle länge undra varför hon gjort som hon gjort. Hon var påläst och öppen med sin mamma, men sin första förälskelse skulle hon hålla tyst om. På ett scoutläger vid Lagan skulle hon sitta vid stranden och fundera på sitt stora hemliga problem. Det fanns ingen återvändo, det var större än ån som drog förbi, och gav henne mod: Se på mig, flicka lilla. Jag startade som en liten bäck, kämpade mig fram, och så blev jag detta. Det kan du också. Bara du vågar ge liv, även om ingen annan tycker det är viktigt.
Elin insåg snart att Niklas bara utnyttjat henne, men hoppades länge att han skulle ändra sig. Hon väntade med att prata med föräldrarna tills hon inte längre kunde dölja det. Malin, som alltid uppmärksammade henne, pratade ihop sig med killarna i klassen, och en kväll, efter något bråk, gav hon systern en stor kram och försökte trösta.
“Elin, var inte rädd! Glöm honom. Inte värt ens orden! Han har fått sitt!”
“Vem, Malin? Vad menar du?” Elin protesterade, men var redan nära tårarna, och svimmade av nervositet. Hon hörde inte när mamma rusade in.
Snart skulle Elin vakna igen, ligga med stängda ögon. Någon smekte hennes kind med gråtmilda händer.
Varför sa du inget, Elin? Hur kunde du tro att det var bättre att tiga?
De grät tillsammans, först med mamman, sedan med Malin, tills pappan kom hem och avbröt tårarna.
Vad är detta, Tiveden? sa han, och när han fick veta skrattade han. Skärp er flickor! Det ska ni fira, inte bekymra er över. Vi ska få ett barnbarn! Kanske en pojke, kanske en flicka. Underbart! Elin, ta det lugnt!
Så mycket tacksamhet och lättnad skulle hon aldrig känna igen. Skammen fanns kvar, men lättnaden att föräldrarna förlät allt var större.
Simon föddes i en familj där det aldrig fanns klassisk mamma-pappa, men han var älskad för sin egen skull. Med deras stöd tog Elin examen och kunde skapa en trygg framtid för sig och sin son. Så dök Carl upp och nu blev hon osäker. Kunde hon riskera Simons framtid för sin längtan?
En gång hade hon gjort ett misstag. Om det inte varit för mamma och Malin, som hjälpt henne att ta hand om Simon, hur hade det då gått? Hon hade redan allt hon behövde borde hon chansa?
Malin fyllde på systrarnas fat med eklerer och nickade:
Elin, lär dig att prata! Med dem du bryr dig om, särskilt Carl. Han verkar vara sån man du kan lita på. Fråga honom rakt ut varför Simon måste till dina föräldrar. Kan det vara så svårt?
Jag vet inte Du har nog rätt. Att bara fråga
Ja! Bara fråga! Nu!
Malin tog Elins mobil, viftade med den.
Ring nu!
Malin! Han har möte!
Och? Då märker du hur mycket du betyder för honom!
Malin, det är inte rätt
Trams! Vill du inte ringa, skriv ett meddelande.
Vad ska han tro om mig?
Är det så viktigt? Du bär hans ring! Du har tackat ja, eller hur? Eller tvekar du?
Jag vet inte riktigt
Säger du inte nej, så är det ja! Hur hade du tänkt bygga ett förhållande där du ens inte vågar fråga något enkelt? Han är inte tankeläsare, Elin ge honom chansen att förstå. Sluta med om, ifall, kanske Bestäm dig!
Om jag bara visste vad jag vill Elin blinkade bort tårarna och tog mobilen. Bara fråga?
Bara fråga nickade Malin trött.
Svaret kom snabbt. Telefonen lyste, och Elin log.
Nå? Förstod du nu? Malin log och kikade på klockan. Hjälp, nu måste jag rusa! Någon ska till dans, någon till fotbollen Häng inte läpp, syster! Han har tänkt helt rätt. En vecka ni själva, sen en vecka hela familjen. Du är ju kvinna, inte ett bihang till Simon. Jag är till och med lite avundsjuk. Min Per hade aldrig kommit på nåt sånt! Hej då! Och prata med Simon. Min gissning är att han gärna kallar Carl för pappa snart.
Tror du?
Jag VET det! Fast det är inte jag som sagt nåt.
Malin drog på sig kappan, rusade iväg, men kastade en blick bakåt, räckte ut tungan och snurrade pekfingret bredvid tinningen Tänk nu!.
Elin tänkte. Och hennes dröjande tankar bar frukt.
Tre år senare höll stolte Simon sin nyfödda lillasyster i famnen, tog henne av sin bonuspappa och nickade tacksamt åt mannen han nu kallade pappa sedan länge.
Simon, försiktigt! Elin tog ett steg fram, men Carl höll henne om axlarna och hindrade henne från att blanda sig i syskonens första möte.
Lugn, allt ordnar sig. Visst, Simon?
Pappa nu förolämpar du mig, log Simon, försiktigt lyfte det spetsprydda täcket och tittade på sin syster. Mamma, hon är så vacker.
