Om katter, män och tulpaner…
“Tänk dig, det regnar ute!” sa Kajsa och stod vid fönstret på kontoret.
“Det är vår, vad är det att förvånas över?” svarade den praktiska Elin.
“Jo, det är ju första mars. Vintern har varit så lång. Den enda glädjen var ju jul.”
“Mars är sådan – det kan både snöa och frosta ännu”, inflikade den äldsta av kvinnorna, fyrtiofemåriga Birgitta.
“I morse, på väg till bilen, ramlade jag. Fick ett sånt blåmärke på låret, hemskt. Gör ont fortfarande. Ska jag visa?” Kajsa vände sig från fönstret.
“Nej tack!” ropade de andra i kör.
“Men våren gläder inte vår Lina. Titta hur hon jobbar. Som en robot.”
“Kajsa, låt henne vara”, försvarade Birgitta henne.
“Jaja, strunt samma. Som om det vore världens undergång. Jag har blivit lämnad tre gånger, och jag lever fortfarande.”
Kajsa såg Birgittas ogillande blick och gick bort från fönstret.
“Men allvarligt talat. Killen lämnade henne. Han dog inte, han lever och är lycklig, borde man inte vara glad för hans skull?” envisades Kajsa.
Lina reste sig från bordet och gick ut. Hur mycket tid som än gått, kunde hon inte glömma honom, inte acceptera det.
Först pluggade Lina, hade inte tid för killar. Trodde det fanns gott om tid för sånt senare. Men åren gick, vännerna gifte sig, skilde sig, gifte om sig, medan Lina aldrig fick några seriösa förhållanden.
När hon träffade Erik trodde hon att det var äkta kärlek, den hon alltid drömt om. Hon blev så kär att hon inte kunde tänka sig livet utan honom. Och när han friade, var hon överlycklig. De skickade in anmälan till vigseln så att bröllopet skulle infalla precis före nyår, med en glittergran på alla bilder. Hon lovade att bjuda alla tjejerna. Hade redan tittat på bröllopsklänningar.
I början av december åkte Erik plötsligt någonstans. En vecka hörde han inte av sig, svarade inte på samtal. När han kom tillbaka såg han förvirrad och skuldmedveten ut. Lina förstod genast att något hänt. Erik samlade mod och berättade.
Två och ett halvt år tidigare, innan han träffat Lina, hade han en kort affär under en tjänsteresa. Kanske lovade han flickans saker, han mindes inte. Sen träffade han Lina och glömde henne. Men nyligen ringde den där tjejen och sa att han hade en son, redan ett och ett halvt år gammal.
“Han är lik mig som två droppar vatten”, sa Erik och drog handen genom håret. “När jag såg honom vändes allt upp och ner. Inte för att jag älskar henne fortfarande. Men barn förändrar allt. Förlåt, det är mitt fel. Jag visste inte…”
Först försökte Lina inte hålla kvar Erik. Försökte övertala sig själv att kärlek övervinner allt. Men sen tänkte hon – det handlar inte bara om sonen. En man kan man inte hålla kvar med ett barn. Känslorna för mamman måste fortfarande finnas kvar.
Två lyckliga år hade de varit tillsammans, älskat varandra, planerat framtiden, drömt om barn. Men hans förflutna kom tillbaka och krävde honom. Lina insåg att hon inte kunde acceptera det, ens om Erik valde henne. För hur länge? När förflutna väl påmint om sig, skulle det ständigt dyka upp, kräva uppmärksamhet, presenter, pengar till barnet…
Så Lina släppte honom. Men vad skulle hon göra? Hur leva vidare? Drömmarna om framtiden krossades, och på ruinerna bygger man inget lycka. Och hur skulle hon lita på män efter det? Alla var förrädare och lögnare.
På dagen glömde hon sig i arbetet, men nätterna var fyllda av minnen som plågade hennes sårade hjärta.
Oavsett hur kvinnor kämpade för jämställdhet, utan en mans kärlek och barn var de olyckliga. Jobb och karriär kunde inte ersätta en familj. Livets mening var att lämna efter sig något på jorden. Och inte bara det – att uppfostra det värdigt tillsammans med en man. Men Erik hade redan sitt avkomma, ett och ett halvt år gammalt. Och Lina var överflödig…
Och varför hade hon sådan otur? Trettiotvå år och ogift, aldrig riktigt bott ihop med någon, som en riktig familj.
Kajsa var redan gift för andra gången. Birgitta hade en familj, äldsta sonen pluggade på universitetet. Till och med den rundlagda Elin gifte sig för ett år sedan. Bara Lina var ensam.
Tjejerna försökte fixa dejt med sina makars vänner. Men inget blev av. En var trevlig, driftig, men hjärtat slog inte. En annan ville bara ha en kort affär, och en tredje var inte ens skild än…
Och framför allt – den där vårhögtiden. Varför måste det bli sånt väsen om blommor och presenter? Blommor kunde man ge när som helst, när hjärtat sa det, inte för en kalenderdag. Tur att det var helg, slapp jobba och se stolta män med buketter av påskliljor och tulpaner med gummiband om knopparna så de inte öppnades för tidigt.
Och hemma väntar frun med middagen färdig, klär upp sig, sätter sig trött vid bordet och tittar på de blygsamma tulpanerna som genast öppnar sig och börjar vissna, precis som hennes morgonlockar. Och mannen som glufsar i sig köttet vid en snaps, med ena ögat på TV:n. Och sonen som knappt äter och låser in sig vid datorn. Han har sitt eget liv på sociala medier…
Ändå avundades Lina sådan lycka. Hon skulle vara glad om hennes liv var så. En familj vid bordet, en bukett tulpaner den enda dagen på året…
Hon såg sig i spegeln. Inte ful direkt. Så varför ingen lycka? Alla försökte hitta fel på henne – för kräsen, för petig. Men tiden för blind kärlek var förbi, när allt var lycka även i en koja, när livet låg framför en och man kunde begå galna misstag och ha tid att rätta till dem.
Vid trettiotvå orkade man inte börja om. Och en man efter trettio var ingen pojke längre. Hade han inget att stå på, hur skulle han bli familjens stöd? Ta ansvar för henne och barn?
Lina öppnade kranen, höll händerna under vattnet, tryckte de våta handflatorna mot kinderna. Irritationen lade sig. Hon torkade ansiktet med en pappershandduk, rättade till håret och log mot sin spegelbild. Trettiotvå var ju inte femtio, va?
När hon kom in på kontoret tystnade alla genast. “Jaha, de har skvallrat om mig.” Hon satte sig vid sitt skrivbord och återgLina log för sig själv, lade ner mobilen och strök Koko över ryggen – kanske skulle den här våren ändå bli annorlunda än alla de andra.
