Jag hade aldrig trott att något sådant skulle hända mig. Igår hade min man ett fruktansvärt raseriutbrott.
Han har alltid varit en balanserad person, så hans ilska överraskade mig mycket. Han har aldrig svurit framför mig, men den här gången…
Jag har alltid känt mig lyckligt lottad som haft en lugn make. Vi hade varit gifta i två månader. Vi hade dejtat i tre år innan det och allt kändes perfekt. Han har alltid varit omtänksam, har aldrig förolämpat mig och aldrig höjt rösten. Vi bråkade nästan aldrig.
Men det varade bara tills igår.
Han har alltid sagt att han gillar mitt långa blonda hår, att det fick honom att känna sig glad. Men igår, när han såg långa hårstrån på soffan, blev han vansinnigt upprörd. Jag blev helt ställd.
Han började ropa åt mig, kallade mig slarvig och sa att jag inte städade efter mig! Alla vet ju att kvinnor tappar hår ibland.
Han började också klaga på att jag inte gör något vettigt under dagen, att jag inte ens klarar av att städa efter mig, medan han jobbar hela dagen.
Om jag ser sådant här igen, blir det direkt skilsmässa! sa han argt.
Jag blev förstummad. Jag vill ha barn med honom, jag har redan föreställt mig att vi blir gamla tillsammans, och nu säger han att han kan skilja sig från mig på grund av ett hårstrå. Jag började gråta och insåg att det var första gången jag grät på grund av honom. Två månader in i vårt äktenskap… Vad händer nu? Jag känner att jag inte kan ta mig härifrån…
Nu vill han inte ens prata med mig. Jag är rädd för vad som händer om jag försöker prata med honom, han känns så arg att jag är rädd att han ska bli handgriplig! Är det normalt att vara rädd för sin egen man?
Jag vågar knappt ens föna håret längre. Jag går hem varje dag med oro och rädsla, och är rädd att jag ska hitta min resväska packad vid dörren.
Vad ska jag ta mig till?
Det är lätt att glömma att respekt och vänlighet måste finnas kvar även i vardagens små gräl. Ibland är det bättre att stanna upp och fråga sig: Är vi snälla mot varandra? Man får aldrig låta ilskan ta över den omtanke man har för varandra, för då står man plötsligt där och inser att det man egentligen behöver är trygghet och värme. Den insikten är värd mer än alla kronor på banken.
