31 mars
Jag och min man blev chockade! Det känns nästan overkligt när jag tänker på det. Det som han gjorde Ja, det är svårt att ens beskriva. Han lät min dotter bära hela graviditeten själv, skickade henne till abort (vilket hon inte gick med på), och slängde ut henne från lägenheten de hyrde. Sedan sprang han runt och sa att barnet inte var hans att hon blivit gravid “på nåt annat sätt”. Mina nerver har verkligen varit på bristningsgränsen!
Mot slutet, när det var tre veckor kvar till förlossningen, verkade han dock lugna sig något. Jag hörde att han ringde till Linnea och talade normalt, frågade om hennes hälsa och om barnet. Men han kom aldrig och hälsade på, köpte inte ens en mössa till barnet inte ens ett äpple. I torsdags blev jag farmor! Imorgon blir de utskrivna från Karolinska. Min dotter och min man har sagt att Emil ska komma och hämta dem från sjukhuset. Jag tappade nästan fattningen! Efter allt som varit…
Kanske är han på väg att ändra sig? Är det värt att ge honom en chans? Jag vet inte vart han ska ta henne och barnet, men jag och min pappa är verkligen emot det. Som jag har sagt: någon hjälp från honom har vi inte sett alls under graviditeten. Vart ska de bo tillsammans? Linnea säger att han hyrt en etta Men att bo med ett nyfött barn i någon liten studentlägenhet inte ens i Stockholm, utan någon förort vi aldrig hört talas om! Linneas pappa sade: om den där karln dyker upp, då går vi, och du får bo som du vill
Linnea är vårt enda barn, 26 år gammal. Vacker, så älskad av oss. Hon har alltid varit så ambitiös, tog examen från handelshögskolan och arbetade på en reklambyrå innan hon gick på föräldraledighet. Kostym och klackar, umgicks med folk i samma kretsar. Och så, plötsligt en dag, dyker denne Emil upp i hennes liv via en möbelleverans på jobbet. Och där började allt.
De blev snabbt sambor, mot alla odds. Alla Linneas vänner blev helt ställda ingen förstod vad hon såg i honom.
Sedan kom graviditeten. Emil ville absolut inte gifta sig, och han höll oss på sträckbänken i nio månader. Linnea flyttade hem till oss, där vi gjorde i ordning hennes gamla rum, skaffade barnvagn och allt annat, betalade för en dyr förlossning på en bra klinik.
Och nu, när allt är över, kommer han och tror att han kan bestämma och allt vi gjort betyder plötsligt ingenting! Jag vill gråta ibland. Linnea är redo att lämna oss för honom, flytta till den där etta med barnet. Är det så man ska göra som förälder släppa taget, önska lycka till och hoppas att det ordnar sig? Ska vi bara vänta tills hon kommer tillbaka, gråtandes och barfota efter att allt gått snett? Det är bara en tidsfråga!
Tänk om det är rätt att sätta ultimatum för sitt barn Om du går, då lämnar vi dig? Eller borde man ändå stötta sitt barn, även när det handlar om att förlåta och ge någon en andra chans? Jag vet inte längre. Kanske finns det inget rätt eller fel Men jag hoppas ändå, innerst inne, att Linnea kommer att tänka om och välja det bästa för sig själv och sitt barn.
