Eviga rivaler
Anders hade just lagt sig på soffan för att ta en tupplur när han plötsligt hörde det vilda skallet från sin hund genom det öppna fönstret. Egentligen är Oskar oftast tystlåten, men just idag var det något som fick honom att gå fullständigt i spinn han hade skällt hela morgonen. Och inte vilket skällande som helst, utan det lät som om han försvarade hela Uppsala
Anders hade redan sprungit ut i trädgården flera gånger, men han såg varken något eller någon misstänkt.
Han tänkte att det kanske bara var grannarnas hundar som passerat, så Oskar la sig i för att hålla sitt revir rent. Oskar var sådan han tolererade inga andra djur på sitt område. Inte undra på att när Anders gick ut, så var det alltid tomt på trädgården.
Det där skallet från Oskar är så skrämmande att vilken svensk som helst hade sprungit hem så de där grannhundarna var nog snabba på att smita. Men ingen visste att björnen, som Anders brukade kalla honom, faktiskt satt i sin hundgård. Anders höll honom där på dagarna för säkerhets skull.
Men på kvällen, när det mörknade, släppte han ut Oskar på gården för att patrullera. Då brukade Anders säga: De får skylla sig själva om de vågar!
En gång försökte tre klumpiga tjuvar smyga in på Anders tomt. Den ena tappade byxorna som fastnade på stängslet, den andra lämnade ena skon under häcken, och den tredje klättrade upp i trädet ända till toppen! Polisen fick till och med ringa räddningstjänsten för att få ner honom. Oskar satte verkligen skräck i dem! De kommer aldrig glömma det.
Oskar skällde aldrig utan anledning. Men idag, då var det som om han släppt lös sig själv.
Oskar, nu får du faktiskt ge dig med skällandet! ropade Anders, klivandes upp från soffan och gick mot fönstret.
Oskar blev tyst, men efter några sekunder började han skälla igen, ännu mer intensivt.
Till slut fick Anders gå ut för att ta reda på vad det var som gjort hans svenska lapphund så galen.
Som Anders misstänkte var det ingen i trädgården. Oskar blev tyst så fort han fick syn på sin husse.
Vad är det du håller på med då, Oskar? skrockade Anders och gick fram till hundgården.
Oskar viftade på rumpan och gav Anders den där skyldiga blicken som sa allt.
Han visste att han hindrat Anders från hans vila, men han skällde ju inte utan orsak. Nu kastade Oskar en snabb blick mot grinden och drog igång med sitt tjut igen.
Anders vred hastigt på huvudet och hann se något grått och litet ila förbi i gruset. Han sprang fram till grinden, ut på gatan och såg
bara en vanlig katt.
Och den där katten du skulle sett blicken! Så självsäker och kaxig, som om han var kung i Uppsala.
Vad gör du här då, kompis? skrattade Anders. Jag säger dig, som människa till katt: håll dig undan, för Oskar han hatar katter. Och om han får tag på dig
Katten ryckte på morrhåren, och det såg nästan ut som om den log hånfullt.
Får tag på mig? Han kan drömma. Den där lunsen till hund, han hinner inte ens ut ur gården innan jag är borta! Du borde ge honom mindre mat”, såg det ut att stå i kattens ögon.
Anders kände sig lite sårad, så elegant som den där underklasskatten lyckades förolämpa hans hund utan ett ord.
Stick nu! vinkade Anders mot katten, gick in och stängde grinden.
Och vad tror du hände sen?
Lyssnade katten på människan? Nej, så klart inte. Tvärtom, nu började den dyka upp på gården varje dag.
Gick runt, satte sig intill hundgården och såg ut som om den ägde stället. Oskar kunde bara skälla på den.
Anders försökte först springa ut och jaga bort den förbaskade katten. Men så fort han gick in, dök katten upp igen.
Han kunde ingenting göra. Och katten blev efter sin lilla “seger” ännu mer självsäker.
En dag snodde katten till och med en köttbit från Oskars matskål och den stod inne i hundgården! Oskar låg och suckade trött i hörnet, så den grå katten tog chansen.
Sen satt den där och ostentativt tuggade på köttbiten framför Oskars nos.
Anders såg hela grejen och blev riktigt upprörd inombords.
Jaså du muttrade han argt. Vänta du bara, nu ska jag se till att du får det hett om öronen. Du ska få ångra att du retade min hund.
Anders bestämde att han inte skulle låsa hundgården på dagen längre.
Eller, han låste, men lämnade luckan öppen så Oskar kunde slänga ut den med tassen och springa ut om det behövdes.
Dags att ordna upp det här, tänkte Anders.
Den där katten hade börjat gå honom på nerverna, och Oskar såg ut att vara lika trött på honom.
Men den dagen, när Anders och Oskar inväntade den grå slyngeln, så dök katten inte upp.
Kanske anade katten något kanske fick den bråttom någon annanstans. Anders blev nästan besviken han hade ju tänkt ut världens plan. Och så kom inte katten. Inte dagen efter heller. Och inte den tredje dagen.
Oskar tittade frågande på sin husse, och Anders ryckte på axlarna. Vad skulle han säga?
Det kanske är bra att katten har slutat komma, log Anders. Nu är det lugnt.
Fast Anders ljög lite för sig själv.
Han, ja saknade den där besvärliga katten. Det låter galet, men så var det.
Oskar hade också vant sig vid att skälla på sin rival och muttrade varje dag över kattens upptåg.
Nu var det bara tråkigt.
Några dagar senare började Oskar be Anders att kolla om katten var i närheten.
Hur då? Han såg på Anders med intensiva blickar och Anders förstod precis.
Tror du att något hänt med vår grå bandit? funderade Anders. Med den där personligheten är det väl inte oväntat att den hamnar i trubbel. Okej, Oskar, vi går och kollar längs gatan.
Anders öppnade grinden, gick ut och ställde sig vid bilen och spanade omkring.
Oskar följde med, snurrade på det stora fluffiga huvudet och sniffade i luften, på jakt efter en välbekant och hatad doft.
Men det var svårt stanken från lantbrukarens gödsel bredvid slog ut alla andra dofter.
Anders gick utmed gatan åt ena hållet, sedan åt andra, och var på väg hem igen.
Men precis när han tog tag i grinden ryckte han till till vänster hördes plötsligt något underligt. Anders hörde tydligt någon skrika som en katt i nöd, och någon hund skälla vilt.
Och så, på några sekunder, sprang katten ut på vägen. Den grå katten. Hoppade längs gruset, haltade på en tass. Efter honom kom en hund och inte vilken som helst, utan en stadshund: en äkta dobermann från Stockholm.
Anders visste vems hund det var varje sommar brukade familjen från stan komma hit, ibland också vinter. De hade dobermannen. Troligen tänkte den grå katten att han kunde retas med stadshunden på samma sätt som med Oskar, men det gick snett.
Dobermann verkade ha tagit ett bett Anders såg bruna fläckar i kattens grå päls.
Anders glömde alldeles bort Oskar medan han såg katten komma springande.
Oskar, utan att fråga om lov vilket han aldrig gjort förut stormade ut mot katten.
Oskar! Vart är du på väg?! ropade Anders skrämt och föreställde sig det värsta. Katten hade redan fått sig en omgång av dobermann, nu skulle Oskar lägga till.
Oskar, stopp!
Men Oskar hörde ingen husse. Han accelererade och rusade rakt mot katten.
Katten märkte såklart vad som hände, och stannade skrämt mitt på vägen.
Han forstod att hans bekymmerslösa liv och friska hälsa hängde på en tunn tråd eller ett katthår.
Och vet du vad som hände sen? Jo, Oskar stannade bredvid den livrädda katten, sniffade på honom, och så
så vrålade han som en björn och kastade sig mot den jagande dobermannen.
Jagade bort honom längs hela gatan tur att dobermannen hade snabba reflexer och vände på en femöring.
Annars kunde det gått illa det fanns ingen hund på hela byn som kunde mäta sig med Oskar.
Katten smet iväg när tillfället dök upp. Anders tittade på sin hund, så han såg inte när katten drog sig undan. Senare på kvällen, när han kom ut för att mata Oskar, höll han på att tappa matskålen. Katten var där! Levande, frisk och med ögon fyllda av tacksamhet.
Den la sitt huvud mot Oskars lår och spann dovt. Oskar tittade på Anders med en blick som fick honom att brista i skratt.
Förlåt husse, jag har räddat honom nu måste jag beskydda honom livet ut, stod det i hundens milt lojala ögon.
Det var ingen överdrift.
Oskar blev kattens personliga livvakt.
Han tillät till och med katten att äta från sin matskål otroligt generöst för den grumpy björn han är. På något vis tinade den grå katten upp Oskars hjärta. Nu var de inte längre rivaler utan riktiga vänner.
Och om du tror att historien slutar här, så har du fel.
För Anders tog katten med sig till stan, till veterinären, som fick sy ihop såret på låret. Det var allvarligt behövde hjälp. Efter operationen blev katten kvar hos Anders.
Anders passade på katten, och Oskar höll nervös koll på honom fast för bara ett par dagar sedan hade de båda kunnat ta kål på honom. Så vändes livet.
Och efter ett tag dök det upp en vacker ung kvinna vid grinden.
Oskar ville först skälla, men avstod när han insåg att han kunde skrämma henne så han gav bara några tveksamma skall. Anders hörde det, kom ut och:
H-hej! hälsade han nervöst. Kommer du hit?
Kvinnan började fråga om Anders möjligen sett en grå katt på gatan eller om den kunde ha kommit in på hans gård.
Han är rätt så fräck, min katt. Jag har försökt hålla honom inne, men min Sigyn rymmer jämt och försvinner tills kvällen. I Stockholm var han alltid inne. Men nu är jag här hos mamma, efter hennes stroke. Och katten han är som galen. Han kan inte sluta utforska. Han brukade alltid komma hem, jag tvättade och matade honom, men nu har han varit borta flera dagar jag vet inte vad jag ska tro.
Vet du, jag tror jag vet var Sigyn är, log Anders. Kom in i gården. Var inte rädd för hunden, han rör dig inte. Kom så får du se.
In till din hund?! Varför?
Du kommer förstå.
Hon tvekade, men Anders ögon var snälla så hon litade på honom. När hon kom fram till Oskar och såg på hans sida, häpnade hon.
Sigyn! Hur hamnade du här? Vad har hänt med dig? sa hon oroligt när hon såg bandaget på kattens ben och lår. Sen tittade hon på Anders, är det din hund som bitit honom?
Nej, nej, för all del, mumlade Anders. Nej, vi har faktiskt räddat honom.
Räddat från vad?
Om du har lite tid, så kan jag berätta hur det gick till. Jag tror att du skulle uppskatta det.
Anders berättade allt för Elin (de hade hunnit introducera sig), och hon skrattade länge.
Alltså Sigyn har retat dig och hunden hela tiden, och nu räddade ni honom.
Vi är lite mjukisar på landsbygden, log Anders. Men nu mår Sigyn bättre både fysiskt och mentalt. Han är så snäll nu stör oss inte alls.
Det har han alltid varit Måste vara den friska lantluften. Eller kanske blev han sur för att jag har mindre tid för honom mamma behöver så mycket omsorg. Vi lär oss gå igen, och det tar tid.
Du får gärna komma på besök, sa Anders lite blygt. Ta med katten.
Jag ska fundera på det, sa Elin med ett finurligt leende.
Och ett halvår senare stor fest i byn bröllop mellan Anders och Elin. Sigyn och Oskar var självklart med, och till och med den där dobermannen han som bitit Sigyn. Han kände igen katten, glodde skeptiskt, men mötte Oskars blick och låtsades inte känna igen honom. Så kan det gå i SverigeNär bröllopsvalsen drog igång under en klar himmel, satt Oskar och Sigyn sida vid sida, båda nöjda efter att ha fått smaka på grillade korvslantar från festbordet. De betraktade festens rörelse; barn sprang skrattande förbi, gäster dansade och halmbalar låg utställda runtom. Elin och Anders snurrade runt på gräset, och Elins mamma satt bredvid, log och pekade mot dem.
Till slut när mörkret föll, stannade musiken och alla samlades runt elden med munnar fyllda av skratt och berättelser. Dobermannen låg en bit bort, fortfarande lite stel, men trött nog att blunda för rivaliteten. Oskar reste sig, gick fram och la sin tass på Sigyns rygg, och Sigyn spann så att alla hört honom över elden.
Anders såg på sina två gamla rivaler nu kamrater och tänkte att livet blir aldrig riktigt som man tror, men ibland exakt så som man önskar. Han drog Elin nära sig, och medan lågorna flammade, viskades det bland gästerna: Så här vill man ha det. Hundar, katter, människor och kärlek.
Och om någon frågar om lyckan i Uppsala, får de svaret: Den kom smygande på fyra ben, följt av ett par tassar och stannade för gott.
