Frida, ta henne! Jag står verkligen inte ut längre! Jag får nästan kväljningar av att vara i närheten av henne!
Lisa skakade av frustration. Den lilla bebisen på hennes arm skrek så taket nästan lyfte.
Frida tog lugnt emot sin systerdotter och nickade.
Okej. Men det är ändå ditt beslut du kommer inte ångra dig sen, hoppas jag?
Nej, vadå ångra?! Ta henne bara, jag orkar inte!
Den lilla flickan hade kommit till världen för bara en månad sen. Redan under graviditeten började Lisa bete sig underligt. Frida skylde på de klassiska humörsvängningarna det hörde väl till när det var sent i livet. Systern hade varit änka i mer än sju år. De äldre barnen hade redan flyttat hemifrån. En spontan semesterresa till Gotland, en snabb sommarflirt och plötsligt var Lisa gravid. Hon hade aldrig varit lagd åt det spontana hållet annars. Först verkade hon nästan lite smålycklig över barnet. Men ganska snart började Frida märka att Lisa pendlande mellan att gå all in och shoppa små bodys och barnvagnar, till att bara stänga in sig och försvinna in i sin egen värld.
Strax innan det var dags för förlossning försvann Lisa från jordens yta. Hon hörde inte av sig till sin mamma, inte till sina barn, och varken Frida eller någon annan fick tag i henne. Till sist spårade Frida upp henne på BB i Uppsala, där hon var i färd med att skriva på papper om att adoptera bort barnet.
Lisa, vad håller du på med? Vad är det som händer?
Jag vet inte. Jag känner liksom… ingenting. Hon känns inte som min.
Va?! Men det här är ju ditt barn!
Kommer inte vara det länge till, sa Lisa och vände sig mot väggen.
Frida kallade in förstärkning mamma. Lisa gick till sist med på att ta hem barnet. Mamman propsade på att de skulle bo tillsammans ett tag, under förevändningen att hjälpa till i början. I själva verket vaktade hela familjen Lisa. Hon tog hand om barnet som om hon slog på autopilot, stannade aldrig längre med dottern än absolut nödvändigt. Namnet valde mormor, och det var Frida som bar omkring på lilla Hedda.
Lisa, jag tar henne. Jag uppfostrar henne och, ja, snart kommer hon kalla mig mamma.
Gör det då. Bara att det inte är mig hon kallar mamma.
En vecka senare var alla papper klara och Frida blev officiell vårdnadshavare för sin systerdotter. Lisa stack till Malmö.
Lilla Hedda växte upp till att bli en vild liten krabat, alltid med ett skratt på lut. Hon började gå tidigt, prata tidigt och kallade Frida för mamma.
Tolv år gick.
Mamma, jag fick tre MVG idag, och imorgon ska vi på bio med klassen! kvittrade Hedda genom lägenheten.
Är det hon?
Ja, Lisa. Men jag ber dig
Hej! Jag heter Hedda. Och du är?
En lång smal tjej med stora blå ögon stod i dörren och vägde mellan damen vid köksbordet och sin mamma, som nu blivit vit i ansiktet.
Jag… jag är Lisa. Din mamma, Hedda.
Jag bad dig! sa Frida och slog ut med armarna mot sin syster innan hon snabbt gick till dottern. Hedda, jag förklarar allt.
Släpp det, mamma. Låt oss lyssna istället. Så, ni säger alltså att ni är min mamma. Och?
Jag har kommit för att hämta dig. Jag vill att du flyttar hem till mig.
Varför då?
Du är ju min dotter.
Nä, det är jag inte. Jag har en mamma, och det är hon som står här. Och någon annan vill jag inte ha! Dig ser jag för första och helst sista gången i mitt liv, sa Hedda och försvann ut ur köket.
Frida sjönk ned på en stol.
Grattis till vad sjutton du nu tror du åstadkommit?
Inget än. Men jag tänker inte ge mig. Om det behövs så tar jag det till domstol.
Varför gör du detta? Du ville inte se henne alls när hon kom! Ingen fattar varför. Och nu, efter tolv år ska vi trolla fram starka moderskänslor? Ursäkta Lisa, ring mamma och åk dit, vi hörs sen. Jag måste ta hand om min dotter.
Din systerdotter!
Frida suckade bara. När dörren gått igen gick hon till Hedda.
Gumman
Mamma, vänta. Innan du börjar förklara måste jag bara säga en sak. Jag vet redan allt. För ett år sedan, minns du när vi hjälpte mormor och skulle städa vinden? Jag hittade pappren på vårdnaden. Först blev jag skitsur över att ni inte berättat, sen tänkte jag att jag kanske ville träffa henne och fråga varför. Sen insåg jag att nä jag behöver inte det. Du är min mamma! Jag vill inte ha någon annan.
Hedda, mitt hjärta! Jag släpper dig aldrig.
Och jag släpper minsann inte mig själv heller, flinade Hedda. Och kom nu ihåg min klasskompis Carl? Ring hans mamma, hon är jurist och kan familjerätt.
Men snälla lilla vän, har du blivit vuxen över en natt nu eller vad? Allt är redan löst, tydligen. Men kom ihåg mamma är fortfarande mamma, så länge jag lever. sa Frida och drog in Hedda till sig i en varm kram. Vi ringer, såklart. Allt löser sig.
Det blev en del tjafs och möten, men domstolen lät allt vara som det var. Heddas vilja och hennes raka besked vägde tungt: hon tänkte inte lämna Frida och hon ville inte ha med Lisa att göra.
Systrarna stod utanför tingsrätten.
Ja, då var det över. Slut på denna farsen, sa Frida och kände för första gången på länge att hon kunde andas ut. Vad ska du göra nu då?
Jag åker hem, Frida. Jag ska inte stå i vägen. Men jag hjälper till ekonomiskt. Jag har redan ett sparkonto för Hedda, du hittar alla papperna hos mamma.
Men… varför allt det här, Lisa? Varför stack du den gången?
Det var ingen sommarromans, Frida. Det fanns ingen. Allt jag minns är en mörk park i november.
Frida tappade andan.
Och du har burit på det här hela tiden?
Jag kunde inte göra det ogjort. Så jag var tyst. Först trodde jag det var klimakteriet, insåg för sent att jag var gravid. Hedda behöver aldrig få veta. Låt oss hålla det så. Det är mitt liv inte hennes. Kanske kan hon förlåta mig en vacker dag.
Frida la armen om sin syster och tillsammans tittade de bort mot Hedda, där hon stod med mormor.
Tänk så det kan bli av det värsta kommer ibland det allra bästa. Så vacker hon är! sa Lisa och drog med handen över ögonen, och för första gången på tolv år såg Frida ett leende på sin systers läppar.
