Mannen hade fått en schäfer vid namn Sigge efter en månads intensiv träning som hundförare. Denna tjänstehund på tre år, stenhård typ, hade redan haft tre tidigare ägare. Från början tänkte de skicka honom till någon gränskontroll uppe i Norrland, men istället hamnade han hos praktikanten. Av någon anledning tyckte ingen att han var så kul att ha hemma, mest för att han inte riktigt brydde sig om order. Tanken var ett tag att bara ställa honom i hundgården och ta ut honom ibland, men eftersom både jag och min make har en hel drös släktingar med hundvana tänkte vi: hur svårt kan det vara? I början när jag skulle mata honom använde jag en snöskyffel för att få in matskålen i inhägnaden.
Men det verkar som att ett hundhjärta också kan tina upp. Och visst smälte han. Ett år senare var Sigge som en helt annan jycke. Vår minsting, Folke, var då ett och ett halvt. En dag var vi ute på gården och rensade upp allt vårskräp. Dottern var på förskolan och vi hade lille Folke med oss. Plötsligt ser vi följande scen: Folke springer över de blöta rabatterna medan Sigge travar lojt bakom. Så fort barnet gick ner för tungt på jorden, lyfte Sigge honom försiktigt i jackan och bar tillbaka honom till de vuxna.
Min make, Lars, är förtjust i sitt kaffe men alkohol rör han knappt. Men Säkerhetschefen på jobbet, han gick i pension och vinflaskan, ja, den var flitigt i omlopp på avskedsfesten. Lars fick agera någon sorts egenhändigt tillsatt vakt: han stannade kvar sist för att se till att chefen kom hem.
Klockan är nästan elva, jag sitter frusen på verandan och ringer Lars utan svar. I mitt huvud ser jag honom trilla i ån, försvinna bland näckrosorna och drunkna i sitt luddiga tillstånd. Just när paniken når sin topp och jag är på väg ut i natten för att hitta honom, ser jag tunga grindarna glida upp. In marcherar Sigge, och släpar Lars efter sig i kopplet halvt sovande och lite skev i steget. Sigge ledsagar honom hela vägen upp på verandan. När Lars däckat i soffan sätter sig Sigge bredvid mig och ger mig en lång blick. Jag har aldrig sett så mycket syrlig ironi i ett par hundögon. Än idag driver jag med min käre man om hur hunden fick agera hämtjänst den där kvällen.
