När jag var trettio var jag kvinnan som alla sa har hela livet framför sig.
Jag hade ett stabilt administrativt jobb, hyrde en egen fin lägenhet i Göteborg, reste när jag fick lust och umgicks med vänner på helgerna vi åt ute, gick på bio eller dansade hela natten.
Då hade jag en pojkvän som jag var tillsammans med i nästan fem år. Men varje gång han nämnde tanken på att kanske ha barn en dag fick jag kalla kårar.
Jag sa alltid att jag inte såg mig själv byta blöjor och vara vaken hela nätterna. Han bytte snabbt ämne.
Jag fokuserade på att spara pengar, vidareutveckla mig, läsa kurser, resa och upptäcka världen. Inte på att bli mamma.
Vid trettiosju mötte jag en annan man, som jag trodde skulle bli något mer. Men han hade barn sedan tidigare något jag direkt såg som för stort ansvar.
En dag frågade han om vi skulle flytta ihop, men var ärlig med att han någon dag ville ha ännu ett barn.
Jag blev rädd och drog mig undan. Slutade bara svara, tills han förstod.
Jag minns hur min syster Ingrid sa:
Du kommer ångra att du släppte en bra man bara för att du inte vill bli mamma.
Jag bara skrattade. Tyckte hon överdrev.
Vid fyrtiofem var jag på toppen av min karriär.
Jag blev befordrad, hade det gott ekonomiskt, reste ofta, köpte min första Volvo, målade om hela huset i Uppsala själv. Jag var stolt över allt jag åstadkommit.
Men samtidigt såg jag mina väninnor deras barn som gick på dagis, i skolan, på fotbollsmatcher, på dansuppvisningar.
Jag tänkte för mig själv:
Vilket kaos det hade jag aldrig orkat.
Jag var övertygad om att mitt liv var lugnare och mer ordnat.
Vid femtiotvå blev min syster allvarligt sjuk och var tvungen att opereras.
Hennes barn fanns där hela tiden hjälpte till med allt, vände papper, hämtade och lämnade.
Jag kände mig helt maktlös.
Vem skulle jag ringa om jag själv hamnade där?
Jag satt i väntrummet på Sahlgrenska och tänkte för första gången:
Om det en dag är jag vem kommer då?
Då kom den första lilla ångern. Tyst, men märkbar.
Vid sextio dog min mamma.
Plötsligt landade allt på mig:
besök hos myndigheter, begravning, formaliteter, ekonomin, tömningen av hennes lägenhet i Mölndal.
Syskonbarnen hjälpte, men de hade egna familjer, barn och vardagsliv att ta hand om.
Den natten sov jag ensam på golvet, omgiven av sopsäckar med hennes kläder, och för första gången insåg jag fullt ut det jag inte velat se:
det fanns ingen som verkligen behövde mig.
ingen som räknade med mig.
ingen som fyllde tystnaden.
Och första gången slog det mig:
Kanske hade jag blivit en bra mamma ändå.
Söndagarna blev svårare.
Systrarna samlas med sina barn och barnbarn. Deras hus sjuder av prat, skratt och liv.
Jag sitter tyst på en stol, synlig men ändå utanför.
Inte för att de exkluderar mig, men för att jag inte har en naturlig plats i deras gemenskap.
Jag är mostern, systern, men aldrig mamman.
Julen känns särskilt tung.
Alla ordnar stora familjemiddagar.
Jag är alltid gäst. Aldrig värd. Aldrig centrum för någon annans värld.
Idag, vid 67 års ålder, vaknar jag ensam, äter själv, handlar själv, betalar räkningarna själv. Det är ingen katastrof.
Det är bara verkligheten.
När jag mår dåligt, ringer jag själv efter en taxi, tar mig ensam till akuten, sitter med väskan i knät utan att någon frågar hur jag mår.
När jag blir ledsen märker ingen.
När något går bra som dagen jag betalade av huset finns ingen att glädjas med mig.
Ibland står jag vid fönstret och ser på när grannarna får besök av barn och barnbarn.
Jag har inga sådana besök.
Jag har ingen att lämna mina saker till.
Ingen att berätta min historia för.
Jag ångrar inte att jag gick min egen väg och inte lät samhället bestämma åt mig.
Jag ångrar att jag insåg för sent att livet inte är för evigt.
Ja, man kan leva hur man vill
Men när åren börjar kännas, finns det till slut bara en önskan kvar:
att få ha någon att luta sig mot och att själv betyda något för någon annan.
