När de hittade honom, vände alla bort blicken. Men två år senare skrev de om honom i både USA och Japan.
Jag minns den där kyliga vårdagen när jag, Elin Andersson, gick ut i trädgårdslandet bakom huset i Uppsala för att plocka lite dill till lunchen. Plötsligt stannade jag upp. Vid komposthögen, tätt ihop, satt två pyttesmå kattungar och pep hjärtskärande. Den ena såg kraftig och fluffig ut, den andra Jag hukade mig försiktigt och lyfte upp den svagare lilla krabaten i händerna.
Men lilla vän, vad har du varit med om? utbrast jag med hjärtat i halsgropen.
Hans ögon var nästan helt igensatta av var och satt så nära varandra att det nästan såg ut som om naturen glömt mäta avstånden. De små benen darrade, pälsen var tovig och hopsjunken. Bredvid satt hans syster, välnärd, symmetrisk en riktig liten skönhet.
Jag gick tyst in och hämtade första hjälpen-lådan, tog fram ögondroppar och började försiktigt tvätta hans lilla ansikte med en bomullsrondell doppad i varmt vatten.
Du ska klara dig, det lovar jag, viskade jag tyst.
De första veckorna blev en ständig karusell till veterinärkliniker runt om i staden. Foderallergier, dålig koordination, svaga leder listan på diagnoser tog aldrig slut. Jag döpte den lilla kämpen till Sixten. Han tog sig an varje dag, trots att det inte var lätt.
Se så charmig du är, log jag när jag såg Sixten försöka tvätta sig men tippa omkull för att lederna inte höll. Sixten, du är mitt lilla underverk!
Systern blev genast adopterad av en entusiastisk familj hennes skönhet och nyfikenhet gick hem direkt. Men Sixten stannade hos mig. Inte en enda gång tvivlade jag på mitt beslut.
När ett halvår gått, och Sixten vuxit och blivit starkare, granskade jag hans ansikte noggrannare för första gången. De där ögonen som satt så tätt gav honom ett ständigt förvånat uttryck, som om han varje sekund avslöjade något fantastiskt med världen.
Sixten, du ser ut som någon som just insett att han glömt stänga av strykjärnet, skrattade jag medan jag tog ännu ett foto.
Mobilen fylldes snabbt med bilder. Sixten utsträckt i märkliga positioner i soffan. Sixten med sitt förundrade ansikte. Sixten som försökte hoppa upp på fönsterbrädan och missade, eftersom hans balans aldrig blev perfekt.
En dag kom min väninna Maja på besök. Hon satte nästan kaffet i halsen när hon såg Sixten.
Men Elin, vad har du där egentligen?
Det är Sixten, min favoritkatt.
Tittar han alltid sådär?
Javisst. Som om han just fått veta att jorden är rund.
Maja plockade genast upp mobilen och knäppte flera bilder.
Du borde anmäla honom till Längsta svansen-tävlingen som stadsdelen har den här veckan!
Jag ryckte på axlarna. Visst var hans svans lång, men knappast rekordstor. Vi gick ändå, för att få en rolig utflykt och titta på andra kattägare.
Domarna stirrade länge på Sixten, utbytte viskningar och såg förundrade ut. Jag trodde de var paffa av hans ovanliga utseende.
Vet du, sa en arrangörstjej med ett brett leende, din katt är unik. Han borde bli känd på nätet. Gör en film, lägg ut den på sociala medier.
Tror du verkligen någon vill se det?
Absolut!
Jag vred och vände på mobilen länge hemma i kökssoffan. Sixten satt i sin karaktäristiska sneda pose, ögonen uppspärrade som om han just upptäckt något outsägligt.
Vad säger du, Sixten? Ska vi försöka bli lite kända?
Första videon fick bara trehundra visningar. Den andratusenfemhundra. Men den tredje
Det tredje klippet vände upp och ner på allt.
Elin, ser du det här? ropade min man Johan och stormade in med paddan i högsta hugg. Sixten har sjuttiotusen följare nu!
Jag kunde knappt tro mina ögon. Notiserna plingade till oavbrutet, och kommentarer trillade in från hela världen:
Det sötaste jag sett!
Hans uttryck är jag varje måndag morgon.
Vill ha en sån katt! Var hittade du honom?
Han ser ut att ständigt undra hur han fastnat i den där kroppen.
En vanlig konto räckte inte längre jag startade ett eget Instagramkonto till Sixten och la upp bilder och små berättelser ur hans liv: hur han jagade solkatter och sprang rätt in i väggen; hur han sov med halvöppna ögon för att även ögonlocksmusklerna ibland spelade honom spratt; hur han satt på fönsterbrädan med djupa veck i pannan, filosofiskt betraktade världen.
Följarna blev snabbt fler. Femton tusen. Tjugo. Trettio Siffrorna steg så snabbt att jag knappt hann med.
Snart började journalister höra av sig först lokalpressen, sedan fick jag mejl från Aftonbladet och till sist Sveriges Television. Men det slutade inte där.
Elin, det är någon amerikan som skriver till dig! hojtade Johan. Vill göra intervju.
Det visade sig vara The Mirror, en stor amerikansk tidning, och efter dem hörde även tyska, australiensiska och japanska medier av sig.
Sixten, du är världsberömd nu, skrattade jag, och kliade honom bakom örat. Fatta, de snackar om dig i Tokyo!
Sixten tittade på mig med sitt eviga förvånade ansikte, rullade över på rygg och visade magen som om ingenting särskilt hade skett.
Efter några veckor dök ett tyskt filmteam upp. Jag var nervös. Tänk om Sixten skulle bli rädd för kamerorna? Men han var precis som alltid sned, stirrande, och lätthanterad. Han försökte hoppa upp i soffan men misslyckades som vanligt.
Fantastisch! utbrast kameramannen. Han är så naturlig!
Regissören tog min hand när de gick.
Tack för att du räddade honom. Världen har blivit lite vänligare tack vare människor som dig.
När de åkt satte jag mig i vardagsrummet med Sixten i knät. Regnet strilade mot rutan, lampan lyste mjukt i hörnet.
Du vet, Sixten, sa jag tyst, när jag hittade dig sa folk att du inte skulle överleva. Att det inte var värt att lägga pengar och tid på en svag katt. Nu skriver folk om dig över hela världen. Du får människor att le, hjälper dem genom dåliga dagar. Ditt ansikte får folk att skratta när livet känns tungt.
Sixten spann nöjt och såg på mig som om han nyss löst livets största gåta.
Du är beviset på att varje levande varelse förtjänar en chans. Att det någon ser som ett fel kan vara en superkraft. Att kärlek faktiskt kan göra under.
Mobilen surra denna gång ett meddelande från journalister i Litauen.
Jag log. Jag hade aldrig trott att jag skulle prata med reportrar över hela världen, att min lilla kattunge från trädgården skulle bli kändis. Men det viktigaste var inte kändisskapet. Det viktigaste var att Sixten levde, mådde så bra han kunde, och var lycklig på sitt väldigt egna sätt. Han kunde inte klättra i träd som andra katter, men kunde ge tusentals människor glädje varje dag med sitt speciella sätt att vara. Och det värderade jag högre än något annat.
Tack, Sixten, viskade jag och drog handen över hans mjuka päls. Tack för att du kämpade. För att du visat mig, och tusentals andra, att det egentligen bara är kärleken och tålamodet som bestämmer vad som är möjligt.
Sixten somnade, snusande, med en lätt förundrad min på nosen som om han själv knappt kunde fatta hur osannolik hans väg varit.
Och någonstans långt borta öppnade någon en sida om den ovanliga katten från Uppsala, stirrade på hans bilder och förstod något enkelt: Skönhet är relativ, men godheten är absolut. Och ibland kan den förvandla den svagaste lilla kattungen till ett ljus som sprider värme till tusentals hjärtan.
