*”Har du ingen egen man, så kastar du dig över min?” sa Elin ilsket. “Vän är du visst. Vill inte se dig här igen.”*
Saga ville inte kliva av bussen. Hon bodde i ett nybyggt område där kollektivtrafiken ännu inte gick. Från hållplatsen var det långt hem, och i det här vädret. Ja, jo, hon kunde passa på att handla. De hade lovat att öppna en mataffär i närheten, men när skulle det bli av? Hon fick betala för sin lättja igår – kylen var nästan tom.
Saga klev av bussen och hann inte ta två steg förrän en vindpust slet av hennes huva och kastade en hårtest tillsammans med en handfull stingande snö i ansiktet. Det kändes som om vinden blåste från alla håll samtidigt, ivrig att få snön i ögonen på henne.
Hon drog huvan längre ner, höll den under hakan och gick framåtböjd som en gammal gumma. Precis utanför affären var hon nära att springa, så ivrig var hon att komma undan vinden.
Äntligen smällde dörren igen bakom henne, och hon stod i den relativa tystnaden i butiken. Hon kastade tillbaka huvan och skakade ut sitt rufsiga hår. Hon tog en korg och gick mellan hyllorna, plockade bara det mest nödvändiga som skulle få plats i en påse. Resten kunde hon köpa imorgon. Hon måste ju gå hem, och en hand måste vara fri för att hålla fast ytterklädern.
Hon såg en ung kvinna med barnvagn framför sig, och en pojke på ungefär sex år som höll i den. Han såg ut som en astronaut i sin tjocka overall. Kvinnan knuffade vagnen med ena handen och bar en matkorg i den andra. De gick långsamt – att gå om dem gick inte. Saga svängde in i en annan gång. Hon tog en mjölkförpackning och gick mot brödhyllorna.
Där stod kvinnan med barnvagnen igen. Saga ville smita in i nästa gång, men just då föll en liten mjukisdjur ur vagnen. Hon plockade upp den.
“Hallå, ni tappade något!” ropade hon.
Kvinnan stannade och vände sig om.
“Här…” Saga räckte fram leksaken och kände plötsligt igen kvinnan – hennes gamla klasskamrat och vän. “Elin!” utbrast hon glatt och förvånat.
“Saga!” Elin log.
“Jag tänkte just, vilken modig kvinna som tar med barnen ut i det här vädret,” sa Saga.
“Jag bor i samma hus. Tänkte bara springa ner för mjölk och havregryn, men Alma började lipa, och Hugo klarar inte av att vara ensam med henne. Så vi fick ta hela truppen.”
Frågan om maken brände på tungan, men Saga höll tillbaka. Det vore oförsynt att fråga direkt. Han var väl på jobbet.
Hon tittade ner på pojken. Han stirrade likgiltigt på kexförpackningarna.
“Min lille hjälpare,” sa Elin stolt.
“Hur gammal är han?”
“Sex. Han börjar skolan i höst.”
“Kan vi gå hem? Jag vill se klart teven,” muttrade Hugo och såg på sin mamma.
“Vänta lite, vi går snart,” sa Elin bestämt. “Förlåt, Saga. Du ser, jag tillhör inte mig själv. Hördu, ta mitt nummer så hörs vi.”
Saga rotade hastigt fram mobilen.
“Ring mig, så pratar vi. Barnen sover vanligen vid tio,” sa Elin medan de gick mot kassan.
“Vänta, leksaken då?” ropade Saga efter dem.
Elin sa något till sonen. Hugo sprang fram och tog emot den rosa kaninen, sedan tillbaka till sin mamma. Elin nickade mot Saga och fortsatte mot kassan, samtidigt som hon påminde Hugo om att säga tack.
*”Tänk att Elin har två barn. Hur orkar hon? Jag skulle aldrig våga gå ut i en snöstorm bara för att handla,”* tänkte Saga medan hon stod i kön.
*”Därför har du varken man eller barn,”* sa en inre röst.
Hemma stekte Saga ägg. Hon orkade inte laga något ordentligt, och det var för sent för en stor måltid. Medan hon väntade på att vattnet skulle koka tittade hon på sitt nya kök. Hon hade köpt lägenheten för ett halvår sedan och var stolt över det.
Vardagsrummet var ännu tomt – bara en soffa, ett skåp och en tv – men köket hade hon inrett direkt. För en kvinna är köket det viktigaste. Här tillbringade hon större delen av tiden. Nu skyndade hon sig bara hit, lagade något enkelt och åt framför tv:n. Men en dag skulle hon ha en familj – man, barn. Och då skulle hon bli en sådan där hemmamamsell som Elin. Saga suckade.
Ljuset från taklampan speglades i de matta, krämfärgade skåpdörrarna. Vattenkokaren visslade, och Saga hoppade upp för att stänga av den. Efter middagen ställde hon undan disken. Hon stod en stund vid fönstret och såg på bilarnas ljus i mörkret utanför, som julgransljus. I grannhusen lyste fönsterrutorna. Folk satt tillsammans vid bordet, åt, pratade. Någon därute tittade kanske också ut och tänkte samma sak.
Saga mindes Elin. Hon hade säkert inte tid att stå så här. Två barn. Och ändå hade hon alltid sagt att hon bara ville ha ett eller inget alls.
*”Jag tänker inte slösa bort mina bästa år på otacksamma barn som bara växer upp och lämnar mig ensam. Nej tack, jag ska leva livet. Låt andra skaffa ungar,”* hade Elin sagt på gymnasiet.
Saga hade invändit att barn är en förlängning av oss själva, en mening med tillvaron.
*”Ja, du kan ju skaffa dem om du vill,”* hade Elin svarat.
Saga hade bott ensam med sin mamma. Hon dog för ett år sedan. Fadern fanns någonstans, men hade en ny familj. Om hon haft en syster eller bror hade hon inte känt sig så ensam. Ja, alla längtar efter det de aldrig har haft.
Hon hade saknat syskon och drömt om egna barn. Nu var hon helt ensam. Elin hade föräldrar och två bröder. Hon var den äldsta. Kanske var det därför hon inte ville ha egna barn – trött på att passa småsyskon?
Vad man än drömmer om så blir det motsatsen. Man kan inte lura det öde som är skrivet. Saga diskade och gick in i vardagsrummet. En kvällsfilm började på TV. Hon tittade utan att riktigt se, tänkte bara på Elin och deras skoltid. Vid halv elva bestämde hon sig för att ringa.
“Det är jag, Saga. Stör jag?” viskade hon.
“Nej. Barnen sover. Bra att du ringer. Ska spara ditt nummer. Berätta, hur har du det?”
“Inte mycket att säga. Bor ensam, inte gift. Köpte nyligen en lägenhet, så det är jag stolt över.”
“Varför då?” frågade Elin.
“Tänk dig – hela livet ville jag bara härifrån. När mamma dog sålde jagNär hon mötte sin nya kärlek insåg hon att livet alltid hittar vägar dit vi aldrig trodde det skulle, medan Elin förstod att sitt val måste hon stå för, och i den insikten fanns både bitterhet och en viss lättnad.
