Mormor vaknade upp på ett äldreboende. Svärdottern hade ordnat allt noggrant, men glömt en sak…
Medvetandet återvände till Hanna Stina plötsligt. Hon öppnade ögonen och upptäckte sig själv i ett främmande rum som påminde om ett sjukhus.
Huvudet bultade, tinningarna dunkade av smärta, och minnet var tomt hur hamnade hon här? Vad hade hänt?
Hon blundade och försökte minnas händelserna som fört henne hit. Framför hennes inre syn dök hennes lägenhet upp en tvåa, enkel men mysig.
Hon hade fått den av fabriken där hennes avlidne make arbetat. Efter hans död bodde hon där med sonen Erik. I många år var det lugn och värme i hemmet.
Allt förändrades när Erik träffade sin fru. Med Anettes ankomst spändes stämningen konflikter mellan svärmor och svärdotter uppstod genast.
“Det här är bedrövligt”, sa Anette och såg sig omkring. “Möblerna är museiföremål, gardinerna är från sovjettiden. Allt måste bort!”
Hanna Stina höll tillbaka ilskan. Varje sak i lägenheten bar minnen av hennes make.
“Det här är mitt hem, och jag bestämmer vad som ska kastas! Gillar du inte det dörren är inte låst”, svarade hon skarpt.
För Anette var det en utmaning. Hon svalde förolämpningen och agerade på sitt sätt. Redan nästa dag krävde hon att böckerna skulle bort:
“Man kan knappt andas här! Allt är dammigt! Och vi ska dessutom få barn!”
Hanna Stina exploderade:
“Dessa böcker är mer än papper för mig. Vill du andas damma själv. Men rör inte min bibliotek. Vänta tills jag är borta innan ni ändrar inredningen.”
Gräl blev vardagsmat. Snart flyttade Erik och Anette till en hyreslägenhet, trötta på konflikterna. Men han hälsade på sin mor regelbundet. En dag bad han, lite generad:
“Mamma, försök att komma överens med Anette. Vi behöver dig.”
“Jag försöker. Men det känns som om hon trivs med konflikter”, sa Hanna Stina.
“Vi löser det”, sa han, fast han inte visste hur.
Livet tog en ny vändning när hon i parken träffade Gustav en äldre änkeman, vänlig och ensam.
De pratade länge det var varmt och äkta. För första gången på länge kände hon glädje. Gustav var ärlig och öppen. Hon kände sig levande igen.
Senare, under middagen, presenterade hon honom för sonen och svärdottern.
“Erik, Anette, det här är Gustav. Vi har bestämt att han ska flytta in hos mig.”
“Och ni”, tillade Gustav med ett leende, “kan få min lägenhet. Den är liten, men gratis.”
Anette exploderade:
“Skämtar ni? Vi ska ha barn i en etta, och ni ska leva gott?! Aldrig!”
Hon smällde igen en stol och stormade ut. Erik, röd i ansiktet, muttrade: “Förlåt… hormoner…” och skyndade efter.
Hanna Stina satt kvar, chockad och förvirrad.
…Minnena avbröts av en plötslig smärta. Hon blundade. Var var hon? Hur hamnade hon här?
Dörren öppnades, och en ung kvinna i vit rock kom in. Hon kontrollerade pulsen utan ett ord.
“Fröken, snälla… var är jag? Vad har hänt?” frågade Hanna Stina.
“Minns ni inte?” svaret var kallt. “Ni angrep en äldre kvinna. Hon överlevde knappt. Ni har tur att det inte blev värre.”
“Vad menar ni? Jag rörde ingen! Ni har fel!”
Sjuksköterskan svarade inte. Hon gav en spruta och gick, utan en blick.
Senare kom en sextioårig kvinna med ett vänligt ansikte.
“Hej. Du är väl Hanna? Jag heter Elin. Jag har varit här ett tag. Det här är inget sjukhus. Det är ett äldreboende. Och de flesta hamnar här inte på grund av sjukdom, utan familjebråk.”
Hanna Stina var förvirrad:
“Men jag har ju allt lägenhet, pension. Erik skulle aldrig…”
“Här hade nästan alla ‘allt’. Men nu är vi här. Vissa fick plötslig demens, andra blev aggressiva. Allt går att fejka.”
“Jag är inte sjuk! Mitt huvud är klart!” utbrast hon och höll tillbaka tårarna.
“Minns du vad som hände innan? Något konstigt? Symptom?”
Hon tystnade. De sista dagarna var suddiga, men något kom tillbaka… Anette började ofta laga mat. Speciellt de goda bullarna som var omöjliga att motstå. Efter dem blev hon trött… Tankarna virvlade.
“Det är hon. Det var hennes idé. Hon hatade mig alltid. Men Erik… han skulle aldrig… Och Gustav… de hittar mig.”
Elin skakade på huvudet:
“Förhoppningslöst. Här ringer eller skriver ingen. Vi är glömda. Papperen är klara. Allt är ‘lagligt’.”
“Jag ger inte upp. Jag stannar inte här! Jag rymmer!” sa Hanna Stina beslutsamt och torkade tårarna.
“Inte än. Såg du Iréne, sköterskan? Hon är inte bara elak hon är farlig.”
Elins ord fick Hanna att frysa, men hon tryckte sin nya väns hand:
“Vi kan inte stanna. Vi måste härifrån, vad som än krävs.”
“Jag har en plan”, viskade Elin. “En snäll sköterska här, Dagny, vill hjälpa. Men hon vet inte vem hon kan kontakta. Här har ingen kontakt med omvärlden.”
“Men jag har!” utbrast Hanna hoppfullt. “Gustav, min nära vän, är före detta militär. Han ger inte upp!”
Nästa kväll, när sköterskan Dagny kom in, utbytte kvinnorna blickar och tog mod till sig. När ingen såg, räckte Dagny fram en mobil och viskade:
“Ni har några minuter. Skynda er.”
Med darrande händer ringde Hanna. Efter några signaler svarade en röst:
“Gustav, det är jag, Hanna. Jag förklarar sen. Kom och hämta oss. Lita på mig.”
Inom två timmar hördes sirener. Hanna rusade till fönstret och ropade:
“De är här! Vi är räddade!”
Polisen stormade in och gick rakt till chefen. Gustav skyndade in i rummet där Hanna och Elin var.
Han omfamnade Hanna hårt:
“Anette lurade mig. Sa att du var sjuk. Erik var borta, och hon påstod att du inte ville prata… Jag har saknat dig…”
Hanna åkte hem med Gustav. Elin bjöds in att bo hos dem tills allt lugnade sig. När Erik fick veta vad hans fru gjort, var han chockad.
Ledningen och vissa anställda utreddes. Anette greps. I häktet födde hon barnet, och Erik tog sin son hem.
Det blev en stor glädje för Hanna och Gustav.
Senare skilde sig Erik från Anette. Gustav, som flyttat in hos Hanna, s
