Morsas morgon kl 05:30
Förra lördagen vaknade jag och Stefan, min man, kl 05:30 på morgonen som om vi fått en stöt. Allt på grund av min kära mamma, Birgitta Karlsson, som spenderade tjugo år med att jobba utomlands i Norge och Danmark, och nu när hon kommit hem har hon förvandlats till en strålande sol som skiner rakt i ansiktet klockan fem på morgonen en lördag! Det är en tid när vanliga människor sover och drömmer om helgen, men Stefan och jag springer runt i huset för att mamma bestämt att morgonen är perfekt för städning, köttbullar och djupsinniga samtal. Jag älskar henne, det gör jag verkligen, men ibland vill jag bara gömma mig under täcket och låtsas att jag inte hör hennes peppande “Emelie, upp med dig, dagen går!”
Min mamma är en riktig kraftverk. I tjugo år jobbade hon utomlands för att försörja mig och min bror. Medan vi växte upp städade hon kontor i Norge och tog hand om danska pensionärer, skickade pengar till oss för kläder och skolgång. Jag har alltid varit stolt över henne, även om jag saknade henne så det gjorde ont. För ett år sedan kom hon hem – med en resväska full av historier, en vana att gå upp med tupparna och energi för fem. Vi bjöd in henne att bo hos oss i vårt hus i Sundbyberg så hon äntligen kunde vila. Men vila för Birgitta Karlsson verkar vara en myt. Hon vilar bara när hon sover, och sover gör hon typ två timmar per natt.
Den där lördagen hade jag drömt om att sova ut. Jobbveckan varit tuff, jag ville ligga kvar i sängen, dricka kaffe i lugn och ro och kolla på Netflix. Men klockan 05:30 hörde jag skrammel från köket och så mammas röst: “Emelie, Stefan, upp nu! Jag har redan gjort deg till kanelbullarna, ni måste hjälpa till!” Jag bligade med ena ögat och tittade på Stefan – och där låg han med ansiktet i kudden och stönade lågt: “Emelie, din mamma kommer ta kål på oss.” Jag viskade tillbaka: “Stå ut, det är ju min mamma.” Men inuti förberedde jag mig redan på ännu en dag i mammas virvelvind.
Nere i köket var det full aktivitet. Mamma, i sitt randiga förkläde, knådade deg, köttbullarna fräste på spisen och en skål med kål stod framme för fyllningen. “Mamma”, försökte jag, “måste det vara så här tidigt? Vi kunde göra bullarna till lunch!” Men hon, utan att sluta knåda: “Emelie, morgonstund har guld i mund! Medan ni sover går livet förbi!” Livet? Klockan 05:30? Stefan, i ett försök att vara diplomatisk, sa: “Birgitta, ska jag sätta på kaffet?” Men mamma bara viftade bort honom: “Kaffe sen, Stefan, kan du hacka kål?” Min stackars man, som bara sett kål i sallad, tog lydigt kniven.
Jag älskar mammas energi, men ibland tar den all luft ur mig. Hon lagar inte bara mat – hon gör köket till en militär operation. På en timme hade vi hackat tre kilo kål, knådat ny deg och stekt köttbullar, för “köttbullar hör till, annars är det ingen riktig måltid”. Stefan försökte smita under förevändningen “kolla brevlådan”, men mamma snappade upp honom: “Stefan, diska kastrullen, annars hinner inte Emelie!” Jag gav honom en medlidsam blick – han ångrade säkert att han inte stannat i sängen.
Medan vi jobbade berättade mamma historier från tiden utomlands. Hur hon lärde sig norska för att kunna säga ifrån till chefen, hur hon bakade bullar till grannarna i Danmark, hur hon saknade oss. Jag lyssnade och kände en värme, men tänkte samtidigt: “Mamma, kan du inte bara sova lite längre?” Jag försökte tipsa: “Kanske vi kan sova till åtta nästa lördag?” Men hon skrattade bara: “Emelie, klockan åtta är halva dagen förbi!” Förbi? Den har ju knappt börjat!
Vid lunchtid skinade köket, bullarna väntade i ugnen, och doften av köttbullar spred sig i huset. Medan Stefan och jag såg ut som efter ett maraton stod mamma där, fräsch som en blomma, och satte fram tallrikar: “Så där, kära barn, det här är det riktiga livet! Ät nu innan det kallnar.” Vi åt, och jag kunde inte annat än erkänna – köttbullarna var himmelska. Stefan viskade: “Emelie, din mamma är en stridsvagn, men hon kan laga mat som en kock.” Jag fnissade, men innerst inne förstod jag – mamma är så här för att hon kämpat hela livet. Nu vill hon bara att vi ska leva lika fullt ut, även om det börjar 05:30.
Jag pratade med min kompis och klagade på mammas tidiga morgnar. Hon skrattade: “Emelie, hon är ju din skatt! Stå ut, hon lär er leva livet fullt ut.” Lär oss? Kanske. Men jag drömmer fortfarande om en lördag då Stefan och jag vaknar i tystnad, utan mammas “upp nu, dagen går”. Jag försökte kompromissa: “Mamma, kan vi baka på söndag istället och sova lite på lördag?” Hon skakade på huvudet: “Emelie, på söndag ska vi gräva potatis!” Potatis? Stefan svalde nästan sin kaffe fel.
Nu lär jag mig balansera mellan kärlek till mamma och min egen sinnesro. Hon är mitt solsken, min hjälte, men ibland är solen lite för stark. Jag är tacksam för allt hon gjort, för hennes köttbullar och hennes oförtröttliga energi. Men jag hoppas ändå kunna övertala henne om en lugn lördag. Fram till dess tar jag en tugga, äter hennes mat och tänker: kanske finns det magi i att vakna 05:30? Jag ser den bara inte riktigt än…
