Mamma skrek: ”Du har förrått mig!”, och pappa försvann bara…
Klara sov djupt när tystnaden bröts av telefonen. Hon grep luren, hjärtat bultade redan i bröstet.
”Klara!” Mors röst darrade av förtvivlan. ”Kom hit! Genast!”
”Mamma, vad har hänt?” Klara var helt vaken nu, försökte dämpa oron. ”Har ni bråkat med pappa igen? Ni har gjort så hela livet, sköt det själva!”
”Det finns ingen att bråka med!” mor vrålade, och rösten brast. ”Din pappa finns inte längre!”
”Mamma… är pappa död?” Klara stelnade, kände hur blodet isades i ådrorna.
”Kom hit, så ser du själv!” mor kastade ur sig. ”Det här går inte att prata om i telefon!”
”Vad ska jag se?” Klara var nära att skrika av förvirring.
”Kom hit!” mor lade på.
Klara, darrande, började packa. Hon körde mot föräldrarnas hus i förorten till Uppsala, oförmögen att ens föreställa sig vad som väntade.
”Klara! Kom hit!” Mors röst i luren lät som en varning.
”Vad är det nu?” mumlade Klara sömnigt, gnuggade ögonen.
”Vad är det nu?! Jag är på bristningsgränsen, och hon ställer frågor!” mor var nära att gråta.
”Mamma, det är lördag morgon, sju på morgonen,” Klara försökte låta lugn, men oron växte. ”Jag har planer, barn, en man. Förklara problemet, annars åker jag inte.”
”Du åker inte?” mor flämtade av ilska. ”Du bryr dig inte om mig! Inte ett dugg, trots att jag har sorg!”
”Mamma, du och pappa har bråkat hela livet,” sa Klara bestämt. ”Jag är trött på att vara er domare.”
”Din pappa finns inte längre!” skrek mor, och samtalet bröts.
”Vad var det?” muttrade Klaras man, Erik, ogillande och vände sig om.
”Något allvarligt, tror jag,” svarade Klara lågt, fortfarande med mammas ord i öronen. ”Jag måste åka.”
”De är outhärdliga!” Erik brusade upp. ”Förstår din mamma inte att du har en egen familj?”
”Erik, börja inte. Man väljer inte sina föräldrar,” suckade Klara. ”Jag måste åka. Ursäkta, men du får ta hand om barnen själv.”
”Som om det vore första gången,” muttrade han. ”Säg till din mamma: ringer hon så här igen, så skiljer jag mig.”
Klara höjde förvånat på ögonbrynen:
”Allvarligt?”
”Nä, så klart inte,” småskrattade Erik. ”Men hon borde skrämmas lite. Kanske fattar hon då.”
”Hon fattar inte,” skakade Klara på huvudet och började packa.
Så länge Klara kunde minnas hade det aldrig varit fred i föräldrahemmet. Mor, Ingrid Margareta, skrek ständigt, medan pappa, Lars Gunnar, teg och pressade ihop läpparna till en tunn linje. Han verkade oberörd, men Klara visste: inuti kokade han.
Grälen började när Klara gick i skolan. Först sällan, sedan dagligen. Mor, med en röst som en kyrkklocka, skällde så att grannarna i deras radhus hörde. Till och med de som satt på bänken utanför skakade på huvudet: ”Stackars man, hur står han ut?”
Ingen frågade vad Klara, deras dotter, gick igenom. Utifrån såg familjen lyckad ut: pappa var forskningsledare på universitetet, tjänade bra, mor var hemmafru. Men ”hemmafru” var att ta i. Ingrid bestämde över alla: mannen, Klara, till och med städfirman som pappa anställt för att slippa hennes gnäll. Han hoppades att hjälpen skulle lugna henne. Fåfänga förhoppningar.
Mor fortsatte skrika, oavsett vem som hörde. Klara var som en möbel – hennes känslor spelade ingen roll. Flickan drömde: När jag blir stor, rymmer jag härifrån. Och det gjorde hon. Hon började på universitetet i Uppsala, flyttade hemifrån och kom sällan på besök, men även dessa besök förstördes av föräldrarnas bråk.
En gång hörde Klara pappa, trött på mors tirader, ryta: ”Vad mer vill du ha, Ingrid? Månen i silver?” Mor tystnade – han vågade avbryta henne! – men sedan skrattade hon… och blev tyst. För en kort stund.
På Klaras bröllop överträffade mor sig själv. Hon ryckte i pappa, kom med kommentarer, och när toastmastern bad Lars hålla tal, hoppade Ingrid upp: ”Jag gör det! Man kan inte lita på honom med viktiga saker!” Gästerna växlade blickar, och Klara brann av skam.
Efter bröllopet gav pappa Klara en lägenhet i Uppsala i hemlighet och bad henne tiga om det för mor. Klara höll tyst, berättade bara för Erik. ”Otroligt!” sa han. ”Hoppas vi inte har såna hemligheter?” ”Nej,” log Klara. ”Jag är som pappa – jag står inte ut med gräl.”
Dessa minnen vällde upp medan Klara körde till föräldrarna. Hon förberedde sig på mors klagomål, föreställde sig pappas trötta ögon. Men verkligheten var värre.
Mor öppnade dörren och tjöt: ”Jag gav honom allt – min ungdom, mitt liv! Och han, den otacksamme!”
”Mamma, vad har hänt med pappa?” Klara tog henne i axlarna.
”Din pappa rymde i natt!” mor spottade ur sig, tårarna rann.
”Rymde?” Klara kände golvet vackla under fötterna.
”Han lade sig, och på morgonen var han borta! Tog med sig saker och stack!”
”Har du ringt hon?”
”Självklart! Han svarar inte! Ring du, han vill inte prata med mig!”
Klara ringde pappa. Han svarade direkt, rösten oväntat lugn: ”Jag vet vad du vill fråga. Jag har rätt att slippa din mor resten av livet. Jag bor i en kompis stuga. Om du behöver mig – jag är här. För dig.”
”Pappa, var är du?” frågade Klara, medan mors blick borrade sig in i henne.
”I stugan. Stannar här en stund. Sedan får vi se. Överens?”
”Överens,” viskade Klara.
”Vad har ni kommit överens om?” mor flög upp. ”Med förrädaren!”
”Mamma, nog nu! Pappa är ingen förrädare. Han är trött på ditt skrik.”
”Sa han det?”
”Nej, det säger jag. Han är i en stuga. Han kommer tillbaka, oroa dig inte.”
Pappa kom aldrig tillbaka. Mor hittade stugan och stormade dit. Hon bankade på dörren, skrek, men ingen öppnade. Hon ringde pappa – inget svar. Hon letade efter en annan kvinna. När hon insåg att det inte fanns någon, blev hon ännu argare: ”Hur vågar han lämna mig utan anledning? Är jag”Men när hon en dag stod vid hans grav och såg de två enkla orden – ‘Lars Gunnar’ – insåg hon till slut att tystnad ibland är det enda svar som finns.”
