Jag och min man hade redan ställt in oss på att vi aldrig skulle få barn, men så där efter tio år som gifta, small det plötsligt till jag var gravid!
Och min svärmor hade tidigare haft världens anledning att dra mig i smutsen inför mina släktingar och säga: Tja, några barnbarn lär jag i alla fall inte få av min son hans fru verkar ju vara lika fertil som en tegelvägg. Det här sa hon förstås med sitt allra vänligaste leende, trots att hon redan hade ett barnbarn dottern till hennes äldste son. Det var som att svälja en hel sill utan snaps, men man vänjer sig tydligen.
Jag älskar min man, och han älskar mig (i alla fall när jag inte byter plats på fjärrkontrollerna), och hand i hand kämpade vi oss igenom både vårdtider och sömnlösa nätter allt detta förvandlades nu plötsligt, och jag är alltså med barn!
Svärmors barnbarn min mans brorsdotter fick förra året en liten flicka, medan jag för typ fyra månader sedan plötsligt klämde fram en pojke. Och trots att läkarna försäkrat oss om att vi båda var lika normala som vilket par i Vasastan som helst, så kan varken jag eller min man fatta att vi faktiskt blev föräldrar. Min egen mormor, däremot, utvecklade märkliga drag när det gällde sitt barnbarnsbarn och mitt eget barn.
Den hon längtat mest efter (sonen, alltså min man), bryr hon sig knappt om men barnbarnsbarnet? Ja, henne skulle hon brodera en hel dräkt åt, bara någon frågade.
Varje gång vi samlas hemma i Falun eller över en kopp kaffe med sju sorters kakor, så diskuteras det bara om barnbarnsbarnet: hur mycket hon vuxit, vilka nya ord hon lärt sig, hur många tänder hon fått Och min lilla pojk? Tja, honom nämns det ungefär lika ofta som ett sommarregn i februari.
Jag förstår verkligen inte svärmor. I tio års tid har hon hackat på mig, tryckt ner mig så djupt i den svenska myllan att maskarna blev avundsjuka, och hela tiden påstått att det är fel på mig – i hennes familj får ju minsann ALLA barn, helst många och tätt! Men när då miraklet sker och hennes son får sin efterlängtade pojk, bryr hon sig knappt? Nej då, hon överöser sin favorit barnbarnsbarnet alltså med klänningar från NK, leksaker, och till och med små guldringar till fyra månaders-bebisar. Det är så pass att jag börjar undra om jag är med i ett svenskt realityprogram och någon hoppar fram snart och skriker dolda kameran!Men så, under en av dessa kakfyllda söndagar då allas blickar återigen riktades mot barnbarnsbarnet och min pojke satt tyst på en filt i hörnet, hörde jag plötsligt ett oväntat leende i min mans röst. Mamma, har du sett hur lik han är farfar när han skrattar? Det blev alldeles tyst i rummet, och mormor stannade med kaffekoppen halvvägs till munnen.
Alla vände sig, för första gången på evigheter, mot min son. Just då tittade han upp och kluckade till, ett bubbligt skratt som fyllde hela köket. Något mjuknade i svärmors ansikte. Hon gick fram, satte sig på huk och räckte honom en pepparkaka. Han tog emot den med båda händerna överlycklig och fullkomligt ovetande om vuxenvärldens stenkakor av stolthet, avund och förväntningar.
Barn är barn, sa hon, ovanligt tyst men nästan ömt. Och den där lilla rörelsen, hur hon ruffsade honom i håret det var första gången jag såg henne som något annat än en krävande svärmor. Kanske var det så enkelt: det enda som behövdes var ett leende, en liten hand, ett hjärta som öppnade sig på glänt, så att något nytt kunde börja växa.
Sedan dess har ordningen egentligen aldrig blivit helt återställd tur är väl det. Vi har våra egna kalas nu, där både flickan och pojken busar under bordet och kaksmulor för första gången fastnar i hans mörka kalufs. Svärmor kommer numera med två paket, och ibland, när hon tror ingen ser, lyfter hon upp min son i knät och viskar något hemligt som får honom att kikna av skratt.
Och jag? Jag sitter bredvid och känner hur hela mitt inre på något vis fallit till ro. Det blev aldrig riktigt som jag drömde men vem hade kunnat tro att det kunde bli så här bra ändå?
