Jag råkar vara 60 år gammal och bor ensam i Stockholm. Jag har varken barn eller make, även om jag en gång var gift. När jag var 25 år gammal gifte jag mig av kärlek.
Äktenskapet gick sönder på grund av min makes otrohet. Han tog med sin älskarinna hem till vår lägenhet. Självklart kunde jag inte acceptera det, så jag packade mina saker och flyttade till mina föräldrar. Bara två månader efter skilsmässan fick jag reda på att jag var gravid.
Ärligt talat ville jag inte berätta för min ex-make. Jag kontaktade honom inte alls. Jag bestämde mig för att uppfostra barnet själv. När min son, Emil, föddes fick jag tragiska besked av läkarna. Er son är mycket svag, och tyvärr har han en obotlig sjukdom. Om Emil har tur kommer han att leva till 11 eller 12 års ålder.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle vända mig. Jag tog hand om min son och ammade honom varje dag, men den oron över att Emil snart skulle lämna denna värld fanns alltid i mitt sinne.
Emil levde tills han var 15 år. Det råkade sig så att min son och min far gick bort med bara en veckas mellanrum. Jag förlorade två av de viktigaste människorna i mitt liv.
Min far lämnade sin lägenhet till mig i arv. Den var stor och låg mitt i city. Alla dessa år har jag bott ensam, och jag har inte haft många män i mitt liv. Jag hade länge en önskan om att få ett barn, men rädslan att samma historia skulle upprepa sig gjorde att jag aldrig vågade ta risken. När jag fyllde 45 köpte jag en bärbar dator för att kunna ha kontakt med släkt och läsa nyheter.
När släkten fick veta att jag bodde ensam började de komma på besök, en efter en. De tog med presenter och små gåvor. Ofta frågade de om jag hade skrivit ett testamente, och när de fick veta att jag inte hade gjort det, började de beklaga sig över sina ekonomiska problem. Några försökte till och med sätta sig själva i bättre dager genom att prata illa om andra släktingar inför mig. Men jag vet redan till vem jag tänker lämna min lägenhet. Jag har en väninnas dotter, Elsa, som alltid hjälper mig självmant och utan att kräva något tillbaka.
Min egen släkt verkar bara vara ute efter lägenheten. Till slut slutade jag att höra av mig till dem, men det stoppade dem inte.
En dag ringde min kusin och frågade fräckt om jag fortfarande levde, och vem som skulle få lägenheten. Jag blev så sårad att jag blockerade alla mina släktingar varken samtal eller meddelanden från dem når mig längre.
Nu, när jag ser tillbaka på allt, har jag insett att det är bättre att fylla sitt liv med äkta relationer och omtanke, än att omge sig med människor som bara vill ha något. Det är först när man vågar prioritera sitt egna välmående som man verkligen kan finna ro.
