Du, vet du vad, ibland undrar jag verkligen hur det är möjligt att två syskon kan bli behandlade så olika av sina föräldrar, trots att man vuxit upp i precis samma hem. Jag och min man, Henrik, har liksom fått kämpa för allt vi har inget har kommit gratis. Vi har byggt upp vårt liv själva, steg för steg, medan mina yngre syskon verkligen fått det mesta serverat på silverfat av mamma och pappa.
Det är inte så att vi går runt och tycker att vi har rätt till något, men det har verkligen svidit att se hur våra föräldrar fortsätter stötta mina småsyskon långt in i vuxen ålder. Jag minns så väl när pappa gav min bror, Linus, en splitter ny Volvo som studentpresent, medan han själv tog över den gamla bilen. Och när Linus och hans fru gifte sig, flyttade de bara rätt in i farfars gamla lägenhet på Södermalm som de fick av föräldrarna. Det var liksom aldrig tal om att vi skulle få något sådant. Tio år skiljer det mellan mig och Linus, men ändå… vi blev behandlade som främlingar innan hans bröllop, men så fort han berättade om förlovningen fick de lägenheten utan en enda fråga.
Jag tog faktiskt upp det här med mamma för ett tag sen, och frågade varför de aldrig gjort något liknande för mig och Henrik. Hennes svar var så kallt att jag nästan tappade hakan. Hon sa bara: “Har du någonsin bett om hjälp? Ser du inte hur ditt hus ser ut? Har du ens funderat på varför du inte har bil?” Alltså, jag blev helt tagen av gamla minnen hur vi rev ut hela vårt sparande bara för att ha råd med ett renoveringsobjekt för att kunna bo någonstans när vårt barn föddes. Vi flyttade in i ett tomt hus, och fick kånka hem begagnade möbler vi fått med hjälp av vänner. Läget var faktiskt så tufft ett tag att vi knappt vågade ringa BVC när sonen var sjuk, av oro för vad de skulle tycka om våra förutsättningar.
Och du vet, Henriks syster, Lovisa, hon är verkligen familjens prinsessa i deras släkt. Hans föräldrar sålde sin lägenhet och flyttade ut till landstället i skärgården, bara för att Lovisa skulle få bo kvar i stan och ha det skönt. Trots det lagar de fortfarande matlådor till henne varje vecka, och åker in till Södra station bara för att fylla upp hennes kylskåp innan de åker hem igen.
En dag samlade jag mod nog och frågade mamma varför jag och Henrik alltid verkar behöva klara oss själva, samtidigt som Linus fått allt han pekat på. Då kom det där svaret igen, lika hårt som förra gången: “Ni har ju aldrig bett om hjälp.” Hon visste mycket väl om alla våra motgångar men valde ändå att blunda. Det gör faktiskt ont än idag, och både jag och Henrik kämpar med att förlåta våra föräldrar för det. Det känns bara så svårt när det är så uppenbart att de håller oss och våra syskon till helt olika standarder.
Att känna sig satt åt sidan när det kommer till sina egna föräldrar är verkligen svårt att komma över. Den där orättvisan och känslan av att aldrig räcka till sitter kvar, och ibland kan jag bara inte förstå hur de kan vara så blinda. Det är något som förföljer oss, även om vi numera är vuxna och har skapat vårt liv helt på egen hand, utan hjälp, vare sig i form av kronor eller klappar på axeln.
