Jag minns min uppväxt för länge sedan, på den svenska landsbygden, där jag var näst äldst av tio syskon i en stor familj. Redan som liten flicka fick jag ta stort ansvar i hemmet jag lagade mat, tvättade kläder, passade mina yngre syskon, arbetade i trädgården och tog hand om korna. Det var ett ständigt slit och många kvällar somnade jag utmattad, knappt innan huvudet hann nudda kudden.
När jag blev myndig började mina föräldrar driva på mig att gifta mig. I deras ögon var jag ännu en mun att mätta, och de ansåg att det var dags att gifta bort mig. Trots att de inte frågade om min åsikt ordnade de ett giftermål med en man som hette Olof. Han var tjugosju år och bodde i Västerås tillsammans med sin lamlagda mormor.
Efter bröllopet flyttade jag in hos dem i stan, men livet förändrades inte nämnvärt. Istället för att ta hand om mina syskon tog jag nu hand om Olofs mormor, och hushållet skötte jag som förut. Olof arbetade och försörjde oss, men han var ofta hård och ovänlig, skällde och förolämpade mig utan egentlig anledning. Six månader efter att jag flyttat in avled hans mormor och vi var bara vi två kvar i hemmet.
Så småningom fick vi två barn: min dotter, Märta, och min son, Sven. Märta var kärleksfull mot mig, men Sven växte upp och tog efter sin fars kalla attityd mot mig. Mitt i allt detta fann jag en tröst när jag en dag såg ett program på TV där de visade hur man gör ljus hemma. Jag började med detta som hobby, men snart växte det och jag började sälja ljusen. Med mina sparade kronor köpte jag formar och material. Olof förlöjligade mitt lilla företag, men snart fick mina handgjorda ljus god efterfrågan och jag tjänade egna pengar.
Åren gick och barnen växte upp. Märta stod mig närmast, medan Sven fortsatte förakta mig på samma sätt som sin far. Mitt ljusmakeri blomstrade och jag lyckades spara ihop en rejäl slant. Så en dag, när Olof hånade mig för att jag unnat mig en enkel kjol för mina egna pengar, var det som om något äntligen brast inom mig och jag insåg att jag fått nog.
Barnen hade nu själva blivit vuxna, runt trettio år, och jag var fortfarande inte fyllda femtio. Jag samlade ihop mina sparpengar, hyrde en liten lägenhet i Uppsala, lämnade in min ansökan om skilsmässa och fortsatte med mitt hantverk. Min önskan var bara att få leva i lugn och ro, fri från ständiga glåpord och elakheter. Det fanns ingen bitterhet i mitt beslut bara en längtan efter ett bättre liv, något jag till slut vågade ge mig själv.
