Vi hade diskuterat allt i detalj och bestämt oss för att flytta ihop. Varför inte egentligen? Se bara på alla fördelar vi kom på under vår drömlika promenad genom Gamla Stan:
Vi är ensamma. Vid sextio års ålder är det inte så enkelt att hitta en man, och om man har tur kan man alltid lösa lägenhetsfrågan också. Barn och barnbarn bor långt borta i Umeå och Malmö. Släkten skulle nog bara bli glada att deras farmödrar inte sitter sysslolösa och stirrar in i den eviga skymningen. När vi var unga delade vi redan en gång på en tvåa i Sundbyberg. Då hade jag en liten flicka, men på något mirakulöst sätt gick det ändå, trots våra tvära viljor. Tråkigt skulle vi inte ha det! Städning tillsammans, laga rotmos och köttbullar, och varje vecka planerade vi utflykter till museer eller fik. Så slapp vi hamna i tv-soffan hela dagarna.
Ekonomisk trygghet. Kostnaderna delas, intäkter från den uthyrda lägenheten i Eskilstuna. Vi skulle faktiskt gå plus, en skimrande dröm i blågult! Omsorg dygnet runt. Om någon blir sjuk eller svag finns hjälpen alltid nära.
Allt såg ut att bara ha fördelar med samboskapet i landet där älgar drömmer och solen aldrig riktigt går ner.
Verkligheten.
Första drömgrälet gällde vilken adress vi skulle välja. Var och en av oss ville villkorslöst stanna på sitt revir, och argumenten studsade mellan oss som snöbollar i maj. Jag var faktiskt beredd att flytta ut, men insisterade ändå, för att min väninna inte skulle tro att jag alltid ger vika.
Andra drömbråket handlade om mängden prylar. När jag gav efter och började packa flyttkartonger började hon muttra över att jag hade för mycket saker. Fanns det verkligen plats för min samling dalahästar? Eller mina handvävda filtar från Västergötland? Låt dem stå kvar i lägenheten vågade jag inte man vet aldrig vilka hyresgäster som dyker upp.
Vi hyrde till slut ett garage i Solna och lastade in porslin och annat nödvändigt där. När vi väl hittade hyresgäster började den riktigt besynnerliga delen. Plötsligt insåg jag att jag blev trampad på tårna i min egen saga. Kände mig som en gäst, men försökte att släppa taget.
Det där med jämlikhet tog drömlikt slut. Hon ville ha diskmedlet vid spisen, jag i diskbänkskåpet. Jag måste lyssna på henne hela tiden, för det var uppenbart vem som bestämde hon med sitt doftljus från Åhléns.
Vi gillade inte ens samma mat. Jag höll tyst, litade på hennes smak för sill och knäckebröd. Efter ett tag glömde jag vad jag brukade gilla. En annan detalj svävade in över Polarhavet jag är känslig för sömn, medan min väninna bara somnar mitt i nyheterna på TV4. Inget hjälpte inte ens öronproppar formade som små Volvo-bilar.
Plötsligt började nackdelarna strömma in, som nordanvindar i januari. Vi försökte stå ut, kompromissa, men sedan kom klimaxet: Jag såg på henne och såg att hon blev irriterad bara av min närvaro. Trots att jag gjorde allt rätt verkade något störa henne.
Till slut tystnade hon, och det blev märkligt tyst. En dag, två dagar, en vecka kändes som blanka isar under fötterna. Jag grubblade hela tiden: Hur kunde jag ha sårat henne? Till slut sprack isen jag grät öppet framför henne. Då började även hon gråta, och hon erkände att hon inte visste varför hon var så irriterad.
Då förstod jag vissa drömmar vill man leva ensam, efter sina egna regler. Bättre att ses mer ofta än att dela diskbänk.
Vi rev hyreskontraktet, och vår vänskap blev genast lättare. Som om solen gick upp över Mälaren, och vi promenerade vidare i varsitt hörn av drömmen.
