29 februari 2024
Idag tänkte jag skriva ner mina tankar om ett ganska speciellt äventyr jag delat med min barndomsvän, Majvor. Vi har diskuterat allt in i minsta detalj och bestämt oss för att flytta ihop. Varför inte, egentligen? Vi hittade många fördelar:
Vi är båda ensamma. När man har passerat sextio är det inte lika lätt att hitta en man, och om man har tur kan man alltid få ordning på boendefrågan. Barn och barnbarn bor långt bort. Släkten skulle bara bli glada att gammtanterna håller sig sysselsatta och inte sitter hemma och deppar. När vi var unga delade vi faktiskt också lägenhet en period. Jag hade en liten dotter då, men vi fick det att fungera även om våra temperament ibland krockade. Vi skulle inte bli uttråkade tillsammans. Vi hjälpte varandra att städa, lagade mat ihop och hittade på kulturella aktiviteter för att inte fastna hemma i soffan.
Ekonomisk trygghet. Alla utgifter kunde vi dela på, och vi skulle få extra inkomster genom att hyra ut min bostadsrätt på Södermalm. Kronorna skulle nog räcka gott och väl! Och vi kunde ge varandra stöd om någon blev sjuk eller bara hade en dålig dag.
Jag såg praktiskt taget bara fördelar med sambo-livet!
Verkligheten, däremot…
Redan första diskussionen gällde val av bostad. Båda ville bo kvar på sitt ställe och vi grävde fram starka argument för våra respektive områden. Jag var villig att flytta om det behövdes, men ville samtidigt inte verka undfallande inför Majvor ville ju inte att hon skulle tro att hon bestämde allt!
Nästa bråk kom när jag började packa mina saker för att flytta in hos henne. Det visade sig snabbt att jag hade för mycket grejer. Plats fanns det knappt, och tanken på att lämna allt i min lägenhet oroade mig man kan aldrig veta vad för hyresgäster man får.
Till slut hyrde vi ett förråd i Hammarby och stuvade in glasskålar och porslin där. Snart hade vi fått tag på hyresgäster, och då började det verkliga livet tillsammans. Initialt kände jag mig mest som en inkräktare det var tydligt att det var hennes regler som gällde. Hon hade sina rutiner för allt, från var rengöringsmedlet skulle stå till hur garderoben var organiserad.
Vi upptäckte snart hur olika vi verkligen är. Hon älskar sill, medan jag helst vill ha lax; men det blev hennes smak som styrde inköpslistan. Efter ett tag tänkte jag inte längre på vad jag själv ville ha. Ännu ett problem var sömnen Majvor gillar att somna till TV:n, men jag klarar inte av bruset, inte ens öronproppar hjälpte alltid.
De små nackdelarna började väga tyngre än fördelarna. Vi försökte kompromissa, men så märkte jag att hon började bli irriterad så fort jag var i närheten. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte anpassa mig, något störde henne ändå.
Till slut slutade vi prata med varandra. Dag blev till vecka och jag grubblade hela tiden vad jag kunde ha gjort för fel. Till slut brast det för mig, tårarna rann när jag försökte prata med henne och hon började också gråta. Hon visste inte varför hon kände sig så irriterad. Då slog det oss båda: ibland måste man bara få ha sitt eget hem och kunna styra över sina egna vanor och sin egen tid. Det är bättre att träffas oftare än att bo ihop.
Vi avslutade hyreskontraktet till min lägenhet och vår vänskap förbättrades direkt. Jag har lärt mig att uppskatta att ha min egen plats, och att riktig vänskap handlar om att ge varandra utrymme.
