På den tiden, för länge sedan, gifte sig Elna och Robert. Bådas föräldrar lade ner allt de hade på att ordna ett storslaget bröllop som skulle bli känt i hela Stockholm. Eftersom Elna och Robert var enda barnet hos familjerna, såg deras mammor till att festen blev så praktfull som möjligt det fanns inte en tanke på att följa parets önskan om en enkel grillfest bland vänner på Södermalm efter vigseln. Drömmen om kyrka, vit klänning och häst och vagn var för stark.
Elna och Robert förstod snabbt att de inte kunde undvika den stora festen, och med ett stort ansvar började de planera bröllopet. Det fanns otaliga saker att ordna: naglar, smink, klänning, kostym och små men viktiga detaljer. Föräldrarna lovade att täcka alla kostnader utom brudens klänning och brudgummens kostym, som paret skulle köpa själva. Det bästa restaurangen i Göteborg bokades, brudbuketten valdes ut noga, och tårtan skulle bakas av Roberts mammas väninna en mästerbagerska med lång erfarenhet.
Inbjudningslistan tog föräldrarna på största allvar. De ville bjuda in alla släktingar, även dem de knappt hade kontakt med. Argumentet var att rika gäster kunde ge generösa gåvor, och de pengar de skulle få kunde användas till att köpa en Volvo eller sparas till en lägenhet. Efter en het diskussion bestämde de att inte bjuda några allt för avlägsna släktingar, och vissa tackade nej med trovärdiga ursäkter. Slutligen blev listan mest som det unga paret ville: fylld med deras vänner.
Bröllopsdagen bjöd på vackert väder, trots att regnet hängde i luften på morgonen. Elna strålade i en skimrande klänning av siden med fin spets. Roberts brud var så vacker att han inte kunde slita blicken från henne. Glädjen var stor hela dagen. Fotografen slet med sitt kamera och gästerna längtade till festen på restaurangen.
Efter fotograferingen åkte paret i en vit, snölik häst och vagn till festlokalen. Champagne flödade och gratulationer duggade tätt. Gåvor gavs för det mesta kuvert med svenska kronor. De hade på förhand bett gästerna om just pengar, men en del äldre släktingar insisterade på att ge filtar, sängkläder och tallrikar.
Tårtan, tre våningar hög, överträffade alla gästers förväntningar med sin elegans; den dekorerades med lyxig spets, gräddvita blommor och pärlor. Bröllopsfesten var riktigt flott. Först mot morgonen började trötta gäster bege sig hemåt, och brudparet gick till det hotellrum som bokats för dem.
Dagen därpå, när Elna och Robert kom hem till hennes mamma i Malmö, berättade hon att ett av kuverten var tomt. Det hade getts av Elnas och Roberts nära vän, Sara. Det var lätt att finna ut vem som lämnat det, då det inte var signerat som de andra. Elna blev darrhänt av obehag.
Det förvärrades av att Sara före bröllopet sagt att det numera var kutym att ge minst tio tusen kronor i bröllopsgåva, och försäkrat Elna att hon självklart skulle stötta sin vän med pengar.
Inte ens ett år efter blev Sara själv brud och bjöd in Elna och hennes make till sitt bröllop i Uppsala. hon bad genast Elna om pengar i bröllopspresent, i hopp om att det skulle täcka bröllopets kostnader. Nu började paret fundera på vad de skulle göra. Elna föreslog att de skulle ge ett tomt kuvert som Sara själv gjort, medan Robert ville ge ännu mer för att få henne att skämmas. Elna mamma menade att en liten summa i kuvertet var bäst det sa ingenting till vännen om hennes fusk, men heller inte anledning att hämnas.
En väns bröllop närmade sig, och Elna visste fortfarande inte vad hon skulle göra.
