Jag minns nu med en viss bismak hur svärfamiljens seder en gång gjorde mig sjuk, och varför jag till slut inte längre kunde följa med hem till dem.
Redan från början av vårt äktenskap märkte jag att besöken hos min mans föräldrar i Uppsala gav mig en känsla av olust. Det handlade inte om människorna, eller hemmet i sig där var det alltid varmt och välstädat, arbetsamma och bildade föräldrar. Men så fort det blev dags för middag vid deras stora, gamla furubord, kröp obehaget fram i mig. Jag är otroligt känslig när det gäller mat och hygien; aldrig att jag skulle smaka på något min man ätit av om han redan slickat på skeden. Jag kan bara inte, hur mycket jag än skulle vilja.
Visst, med tiden lärde jag mig hantera liknande småsaker hos min man men hans föräldrar… det var en annan femma. Allting var så… otvunget. Jag minns särskilt när svärmor, Bitte, blandade en stor skål med potatissallad, smakade av sältan, slickade av skeden och rörde vidare i salladen som om det var det mest naturliga i världen. Vilken obehagskänsla! Ibland, när vi firade något, köpte jag mig gärna ett gott svenskt vin, men då kunde Bitte oförblommerat ta mitt glas och ta en klunk för att provsmaka. Jag förstod verkligen inte dessutom kändes det rent ohygieniskt. Jag försökte diskret byta ut glaset, men det lyckades inte alltid.
Svärfar, Leif, kunde dessutom reta mig hela kvällen lång ibland på ett sätt som gick alldeles för långt. Min man försökte nyansera, men förgäves.
Sedan fanns det andra seder jag aldrig kunde förlika mig med. Om någon värmt en tallrik ärtsoppa och inte åt upp allt, kunde Bitte obekymrat hälla tillbaka den orörda soppan från tallriken direkt ner i grytan och sedan i kylen så länge det inte var någon gräddfil i. Alla rester blandades även de från gästers tallrikar under släktkalasen. Därför åt jag aldrig mat hos svärföräldrarna som inte lagats precis i stunden. Tänkte alltid att det kunde vara rester blandade från andras tallrikar.
Och så var där hennes gamla vana att spotta på stekpannan för att kontrollera värmen innan hon stekte blodpudding eller strömming. Det fanns ett otal mer hygieniska sätt, men hon menade att vid den där värmen dör allt ändå. Jag ryser fortfarande vid tanken.
En gång gick det verkligen för långt när jag såg hur deras gamla hund, Bamse, fick slicka ur tallrikarna. Efter middagen fick han den djupa skålen med gulasch och potatisrester på golvet, och sedan ställdes samma skål in i disken med resten av våra tallrikar. Där gick min gräns jag försökte protestera, men alla såg konstigt på mig och påstod att diskmaskinen klarade det. Men ändå hunden ska inte slicka ur människornas porslin! Jag föreslog, kanske syrligt, att om det nu inte var någon skillnad kunde de diska ur Bamses matskål och äta ur den själva. Då blev Bitte ordentligt sårad, men enligt hennes logik borde det ju vara okej. Min man menade att jag överdrev, men innerst inne höll jag fast vid min känsla.
Till slut gick det så långt att jag helst undvek att följa med min man till hans föräldrar alls. Visst, jag kunde stå ut att sitta i vardagsrummet och prata, men att äta där kändes numera otänkbart. Jag ville inte heller skapa ovänskap, men kände att jag höll på att bli galen. Drömde om att flytta längre bort till Göteborg eller Malmö bara för att alltid ha en ursäkt att tacka nej till deras bjudningar. Det var enklare att prata i telefon än att behöva sitta vid det där matbordet.
Sådant var livet förr, och ibland tänker jag tillbaka och undrar om jag varit för känslig. Men vissa seder sätter sig, och jag längtar aldrig tillbaka.
