Jag har aldrig varit likgiltig inför andra människor. För några år sedan flyttade jag från en liten by till Stockholm. Fortfarande kan jag inte förstå hur man kan gå förbi någon som behöver hjälp, eller kasta ut en kvinna och hennes barn från en lägenhet för att hyran inte är betald. Visst, det finns undantag. Det var 2007. Jag var på väg hem från jobbet. På vägen stannade jag till vid en mataffär. Vid ingången stod en kvinna med ett barn. De fångade direkt min uppmärksamhet. Mamman såg uttröttad och irriterad ut.
Vad vill du?, röt hon åt sonen.
Jag är hungrig, mamma, svarade pojken tyst.
Föräldrar med barn passerade i närheten, bärande på stora matkassar. Med tanke på pojkens kläder förstod jag att han verkligen var hungrig. Mamman verkade förlora fattningen och knuffade till pojken. Sedan skrek hon att hans existens hade förstört hennes liv. Efter de orden rusade kvinnan därifrån i en okänd riktning, och lämnade pojken kvar. Jag blev paff av hennes handling. När pojken insåg att hans mamma gått, satte han sig ner och började gråta. Det var inget hysteriskt gråtande, utan tysta tårar av ett övergivet barn.
Jag tyckte så synd om honom, men hoppades att mamman skulle dyka upp igen vilken sekund som helst. En halvtimme passerade. Ingen hämtade pojken, och mamman kom inte tillbaka. Jag klarade inte längre av att bara stå och titta på, så jag gick fram för att försöka trösta honom. Först kändes det konstigt att närma sig någon annans barn folk kunde ju tro vad som helst. Men i själva verket var det ingen som brydde sig. Till en början var pojken rädd för mig. När jag ropade på butiksvakten för att försöka hitta hans mamma började han till sist prata med mig. Han hette Viggo och var fem år gammal. Medan vi försökte reda ut situationen gick jag in och köpte något att äta till honom. Först tackade han nej, men sedan åt han glupskt.
Senare visade det sig att han inte hade ätit på hela dagen. Mamman hade försvunnit spårlöst. Jag hade inget val jag var tvungen att lämna honom till socialtjänsten så att de kunde börja leta efter hans föräldrar. Men någonstans inom mig kände jag att detta inte var slutet på min historia med Viggo. Tack och lov hade jag vänner inom socialen, så jag kunde följa pojkens vidare öde. Det visade sig att kvinnan var ensamstående mamma. Pappan hade övergett dem. Innan sonen föddes hade hon ett jobb, men sedan sade hon att graviditeten förstörde hennes liv. Hon skyllde alltid allt på pojken. Till slut hittade myndigheterna mamman. Hon valde att göra sig av med barnet helt enkelt. “Det är okej. De tar honom väl till ett barnhem.”
Viggo grät och bad sin mamma att ta med honom hem. Men hon skrev under papper på att hon övergav honom. Viggo hade svårt att ta in det.
Två år senare lyckades jag adoptera honom. Precis innan adoptionen var jag tvungen att gå igenom massor av pappersarbete. Under den tiden fick Viggo bo på barnhem. Jag besökte honom ofta och tog med presenter. En del vänner undrade varför jag alls ville ta hand om någon annans barn.
Tiden gick. Plötsligt upptäckte jag att min son vuxit så snabbt. Och jag vet att jag aldrig kommer ångra att jag öppnade mitt hem och mitt hjärta för honom.
