Jag trodde aldrig att min ålderdom skulle lukta desinfektionsmedel och ljummen soppa.
Jag såg mig själv vid sjuttio med rödfärgade läppar, dansande tango på söndagar på Stortorget, flörtande med pensionärerna från föreningen och drickande kaffe med kanelbullar medan vi diskuterade politik eller fotboll.
Men nej.
Istället hamnade jag på ett äldreboende som heter Livets Horisonter poetiskt namn, men det har fler låsta dörrar än ett fängelse.
Min son lämnade mig här en tisdag, precis efter lunch. Mamma, här kommer du att ha det bättre, sa han med den där rösten han använder när han ska göra något hemskt. Du får sällskap, sjukvård, aktiviteter
Jaha, perfekt, svarade jag. Lämna din kreditkort också då, så kan jag boka en kryssning som en rekreationsaktivitet.
Han svarade inte. Gav mig en snabb puss, den sorten man ger när man vill sticka innan skuldkänslorna kommer, och sedan var han borta.
Jag stirrade upp i det vita taket med lukten av blekmedel som fastnar i huden och tänkte att om det här var det bästa för mig, så föredrog jag det sämsta.
De första dagarna var en mardröm. Jag kunde inte sova en av mina rumskamrater, Eivor, snarkar som en traktor, och den andra, Ingrid, gömmer allas strumpor bara för att se om nån letar efter dem, som något slags psykologiskt experiment.
Men jag vande mig. Gamla människor underskattas de vet inte hur flexibla vi kan vara när det inte finns något val.
Jag gör stol-yoga (även om jag ser ut som en trasig papperslycka), spelar bingo tre gånger i veckan och har blivit kompis med en trevlig gubbe, herr Bertil, som frågar om jag vill gifta mig med honom varje dag.
Fru Bengtsson, vi skulle bli ett fint par, säger han med en plastblomma i handen.
Visst, Bertil, men kom ihåg vad jag heter först, svarar jag alltid.
Han skrattar. Jag också. Egentligen har jag det roligare än jag trodde.
Tills en söndag dök min son upp helt oväntat. Med det där misstänksamma leendet jag känner igen sen han var fem leendet som betyder mamma, jag behöver något.
Maaaamma! sa han och drog ut på ordet som när han ville ha en leksak.
Vad är det nu du har gjort? frågade jag med armarna i kors.
Inget, mamma. Men jag ska gifta mig.
Jag tittade på honom med höjda ögonbryn.
På riktigt? Vilken överraskning! Visste inte att det fanns någon så modig.
Han skrattade obekvämt. Jag inte.
Jo, mamma, men bröllop är dyra, så tänkte om du kunde hjälpa lite?
Hjälpa? Du la mig här för att du sa att det inte fanns plats hemma, och nu vill du att jag ska betala för din fest?
Han tittade på mig med hundögon. Jag tittade tillbaka med blicken av en mamma som sett för många hundögon och vet att de alltid tuggar fel sko.
Så låt mig förstå, fortsatte jag. Du lämnar mig här bland pensionärer som bråkar om fjärrkontrollen, och nu vill du ha mina pengar för att äta lax med dill på ditt bröllop?
Det är inte bara lax, mamma, det är en fin festlokal!
Fin? Varför inte gifta er här då? Mina bingokompisar kan vara brudtärnor, och gubben Bertil kan spela präst han kan säga ja, jag vill!
Han blev röd som en tomat.
Mamma, jag menar allvar.
Det gör jag också, sa jag. Och om ni vill ha fest, gör en potluck alla tar med sin egen matlåda.
Han tog sig för pannan.
Jag fattar inte att du inte vill hjälpa mig.
Jo, älskling, sa jag. Jag har redan hjälpt dig. Jag gav dig livet, bytte dina blöjor, tröstade dig när din första flickvän dumpade dig och skrev på ditt billån. Mitt mammakontrakt har gått ut.
Han teg. En sköterska som gick förbi blinkade åt mig. Alla mammor här skulle ha applåderat.
Jag gav honom inga pengar. Men något bättre: ett råd som är värt mer än en check.
Hör på mig nu. För att gifta sig behövs tre saker: kärlek, tålamod och vilja att dela livet. Resten lokalen, tårtan, blommorna går att betala på avbetalning. Och de avbetalningarna tänker inte jag stå för.
Han suckade, pussade mig på pannan och gick med hängande huvud.
Jag stod kvar vid fönstret och log. För jag insåg att jag fortfarande har något att ge honom inte pengar, utan visdom.
Den kvällen frågade Bertil mig igen.
Vad säger du, Bengtsson? Ska vi gifta oss och ha fest i matsalen?
Bara om du lovar att inte snarka på bröllopsnatten.
Vi skrattade båda.
Och medan äldreboendet lade sig till ro med sin doft av soppa och nostalgi, tänkte jag att det kanske inte är så illa här. Jag är fortfarande användbar, fortfarande lär ut, fortfarande vid liv.
Och när min sons bröllop blir av om jag är bjuden, förstås tänker jag komma klädd i rött, med det blankaste käppen jag hittar, och skåla med mina bingovänner.
För även om han lämnade mig här, har jag något han inte har erfarenhet och humor.
