Min vän säger att han älskar mig, men han har aldrig valt mig.
Vi har levt såhär i tre år nu. Tre år av hemliga möten. Tre år av löften som alltid låter likadant. Tre år av en relation som bara finns när hans fru inte är i närheten.
Jag visste inte att han var gift när vi först träffades. Det tog några månader innan sanningen uppdagades att de fortfarande levde tillsammans som vilket annat par som helst. Men då var jag redan djupt känslomässigt involverad.
Allt har från början varit på hans villkor. Vi sågs bara vissa dagar, under specifika tider, och alltid på platser där ingen kände oss. Han kunde aldrig sova över. Aldrig resa bort med mig. Jag kunde aldrig lägga upp en bild. Inte ens en antydan.
Om jag skickade ett sms på kvällen och han inte svarade visste jag varför.
Om han försvann under helgerna förstod jag.
Hans riktiga liv var någon annanstans. Mitt kretsade kring tomrummen han lämnade efter sig.
Jag har frågat honom så många gånger, rakt ut, om han någonsin tänker lämna sin fru. Lugnt, vuxet. Svaret har alltid varit detsamma Ja, men inte nu. Han väntar på rätt tidpunkt. Det är inte enkelt. Saker måste lösas. Hon är beroende av honom. Han vill inte såra henne. Jag har hört just de orden så många gånger att de blivit tomma för mig. Det kom alltid nya ursäkter. Nya tidsplaner. Nya förhoppningar.
Det var jag som anpassade mig.
Jag ändrade mina arbetspass. Ställde in planer. Lärde mig att inte fråga för mycket för att undvika bråk. När han åkte bort med henne teg jag. När de firade årsdag låtsades jag som ingenting var. När han kom till mig efter gräl med sin fru tröstade jag honom.
Det var jag som lyssnade.
Som förstod.
Som väntade.
Och ändå valdes jag aldrig.
Det har funnits stunder då jag verkligen trott att jag skulle lämna honom. En gång sa han att han pratat med advokat. Jag sa igen att jag inte var lycklig. Jag började leta ny lägenhet. Jag hoppades. Jag satsade allt igen.
Men alltid hände något jobbet, familjen, ekonomin, det är fel läge.
Och jag blev kvar. Fastfrusen i en historia som aldrig går framåt.
Under tiden fortsatte mitt liv.
Mina väninnor gifte sig. Flyttade ihop. Drömde om framtiden.
Jag ljög. Sa att jag var singel. Eller att jag hade något utan krav. Jag kunde inte säga sanningen jag visste hur det skulle låta. Visste vad de skulle säga. Men jag stannade ändå. Inte för att jag är blåögd. Utan för att jag älskade honom. Eller trodde att jag gjorde det. Ibland vet jag inte längre.
Det mest smärtsamma var inte att han inte lämnade sin fru.
Det mest smärtsamma var att han aldrig stod bakom mig.
Om hon anade något drog han sig undan.
Om de hade det tufft försvann jag.
Om han tvingades välja mellan att se på mig eller att verka lojal mot henne kvinnor vann alltid hon.
Jag var aldrig ett val.
Bara ett alternativ. Någon som kunde vänta.
Jag är fortfarande kvar. Men jag är inte densamma längre.
Jag vill ha honom, men jag är trött.
Trött på att förstå.
Att vänta.
Att nöja mig med smulor av tid och kärlek.
Jag behöver råd, någon som kan hjälpa mig fatta ett avgörande beslut.
Är det någon annan som varit med om samma sak?
Vad skulle du säga till den här kvinnan, om hon satt framför dig?
