**Dagbok**
Jag och Linnea var gifta i tio år. Vi jobbade tillsammans på ett labb, så vi tillbringade mycket tid ihop. När hon berättade att hon var gravid var jag överlycklig. Jag hade alltid drömt om ett barn och kunde knappt beskriva min glädje.
Men Linnea var en sann karriärist. Hon drömde inte om moderskap utan om en chefsroll och ekonomisk framgång. När hon mådde dåligt under graviditeten och tvingades ta timeout från jobbet, insåg hon att barnet skulle sätta stopp för hennes karriär.
Vår dotter, Elin, kom precis i tid. Men Linnea drabbades omedelbart av postnatal depression. Hon avskydde barnet. Hon ville lämna kvar henne på sjukhuset och glömma alltihop. Linnea skrek genom hela avdelningen att hon förlorat ett helt år och hamnat efter i utvecklingen.
Och som sagt, ont blev värre. När jag fick befordran rasade Linnea. Hon rörde inte Elin, inte ens för att mata henne. Jag var tvungen att anlita en psykolog, för jag visste att det här inte skulle sluta väl. Lugnande hjälpte, men bara kortvarigt. Hon anklagade mig för att slösa bort hennes bästa år medan jag klättrade på hennes bekostnad. Dessutom hävdade hon att befattningen borde varit hennes, inte min.
När jag skulle till Tyskland för att starta en ny avdelning, föreslog jag att vi alla skulle flytta dit tillsammans. Men Linnea vägrade. Hon skickade in skilsmässopapper och lämnade mig. Jag åkte utomlands med Elin. Senare kom min mamma också, för någon måste ju ta hand om lillan. Linnea började på sitt gamla jobb igen och försöker fortfarande bevisa för alla att hon förtjänar min position mer än jag.
Visst, hon är smart och pålitlig, men familjeliv är inte hennes grej. En dag kommer hon att inse att lycka inte ligger i karriären, men då är det för sent.
*Livet lär en att det som verkar viktigt inte alltid är det som ger mening.*
