Min pappa har förbjudit mig att bära på min dotter, rädd att jag är alltför mild mot sitt barnbarn. På sistone har min dotter börjat krypa, och varje gång jag lämnar rummet, följer hon efter mig, ivrig att bli upptagen i mina armar. Hennes far har sagt åt mig att jag inte ska skämma bort henne, och menar att hon lär sig klara sig själv om hon får vara kvar på golvet. Ändå kan jag inte låta bli att lyfta upp och krama min dotter, vilket gör att jag ibland undrar om jag kanske är för beskyddande.
Jag vet att jag ofta är extra varsam mot henne, tröstar så fort hon gråter, överöser henne med vänlighet och låter bli att skälla på henne. Kanske försöker jag ge henne allt det jag själv saknade i min egen barndom. Min mamma dog när jag var liten, och jag växte upp på barnhem utan några minnen av mina biologiska föräldrar. Efter några år tog min kusins familj mig till sig och gav mig ett nytt hem.
Tiden i början var tuff. Min nya pappa var avståndstagande, och mamma arbetade ständigt för att försörja oss, så någon större kärlek hann de inte visa. Trots att jag visste att de brydde sig, hade de svårt att uttrycka känslor. Därför bildade jag min egen trygghet genom att fantisera om en värld där jag blev älskad och hyllad som en prinsessa i ett rike där kärlek flödade.
När jag blev äldre letade jag hela tiden efter bekräftelse och närhet från andra, särskilt i relationer. Jag klamrade mig fast vid minsta tecken på omtanke och blev kvar i ett destruktivt förhållande i fem år, av rädsla att aldrig hitta kärlek någon annanstans. Min man, som är omtänksam, känner till delar av min historia och stöttar mig, men han vet inte allt. Trots det förflutna kan jag inte låta bli att ge min dotter all kärlek jag kan, för jag tycker att hon förtjänar det, i motsats till vad jag själv fick som liten.
När jag ser på min dotter inser jag att ett barns behov av värme och omtanke aldrig kan överskattas. Kärleken jag ger henne, och den trygghet hon växer upp med, kommer att forma hennes syn på sig själv och på världen. Ibland måste vi våga bryta gamla mönster och ge vidare det vi själva saknade. I ett hem där kärlek och närhet får ta plats, växer barn som tror på sin egen förmåga och det är den största gåvan vi kan ge dem.
