Min man hade en farmor. Varje sommar tillbringade han hos henne i ett litet rött hus någonstans utanför Växjö. Det bekom henne aldrig. På den tiden hade hon eget företag. Hon styrde och ställde, sålde läkande örter till apotek, och allting organiserade hon själv med sådan precision att det nästan kändes overkligt. Min man vet egentligen inte hur allt gick till, men han minns att hon tjänade ovanligt bra enligt dåtidens mått mättmassor av kronor som försvann som ånga.
Hennes namn var Svea, och hon var av ett säreget slag. Svea älskade mitt hjärtas Vilmers barndomsversion, sparade aldrig in på fika och husmanskost men släppte inte ifrån sig ett öre till glass eller sommarnöjen. Alla antog att hon sparade ihop till någonting stort, men vad var ett dolt mysterium. Svea hade enorma gamla garderober med tusen små fack, allting låst med prassliga små nycklaringen visste riktigt varför eller vad hon gömde där.
När Vilmer var liten brukade han undra vad som doldes bakom dörrarna, men Svea bara log milt och svarade att det var arbetssaker. Åren gick. Plötsligt förändrades Sverigeegenföretagande blev vardagsmat, och Sveas örter blev omsprungna av modernare ting. Då började hon verka som helare, en sorts andlig vägledare för traktens rika och oroade själar. För besöken tog hon aldrig betalt, men det susades att de som kom var förmögna och tacksamma.
Vi brukade hälsa på medan hon ännu levde. Hon levde enklare än någon annan jag känttunn, urtvättad yllekofta, slitna kjolar, skarpskurna kinder, tysta hulda blickar i fönstret. Vi kom alltid med överfyllda matpåsar från ICA, men hon skakade på huvudet och tackade envist nej: Man ska inte vänja sig vid överflöd. Jag är en gammal kvinna, jag behöver inte mer än det som ryms i fickan.
När Svea dog, ärvde min man hennes hus. Och när vi reste dit för att ordna med arvet, gick vi igenom det som om det var någons dröm. I källarens dunkla förråd gapade hyllorna av matbojor av vörtlimpa och sylt, men allt gått ut för många, många år sedan. Visade sig att tacksamma besökare kommit med mat som hon ändå aldrig åt.
Men den största häpnaden väntade oss bakom de knarriga dörrkarmarna till Sveas garderober. Där inne stod berget av dyrgripar från nittiotalet, som ett museum av svunna tider och förlorad konsumtion. Allt i märkligt stora mängderskivspelare, kaffekoppar med mönster man bara minns från folksagor, klänningar som ingen längre vill ha.
Varför stoppade hon sina pengar och sitt liv i saker som långsamt tappade allt värde? Jag förstår det inte, inte ens nu när hon är borta och bara doften av lavendel och drömmar dröjer kvar.
