Min mans älskarinna Mila satt i bilen och stirrade på GPS-skärmen. Hon hade kört rätt, adressen stämde. Nu gällde det bara att samla kraft och göra det hon bestämt sig för. Mila tog ett djupt andetag och klev beslutsamt ur bilen. Hon gick de femtio metrarna fram till det lilla caféets entré. “Kaffehimlen” stod det på skylten. “Vilket namn… himmelskt,” tänkte Mila snabbt innan hon tvekade och övervägde att bara vända om, hoppa in i bilen och köra långt bort. Men nej, hon hade ett syfte med sin resa. Hon grep tag i dörrhandtaget, drog upp dörren och gick in. Snart skulle hon se HENNE – kvinnan som var hennes mans älskarinna och deras familjelyckas sabotör. Vad visste hon egentligen om den där andra? Inte mycket. Hon kallades “Katten”, så sa alltid maken – ett smeknamn – och jobbade som servitris i det här caféet. Mila valde ett bord vid fönstret och väntade. Snart kom servitrisen fram. Där var hon! Mila kände igen henne från fotografiet hon sett. Och nu var hon på väg rakt mot henne. Några sekunder kändes som en evighet. “God dag!” sade servitrisen och Mila sneglade på hennes namnbricka. “Karin.” Aha, så hon hette alltså Karin. “Katten” var bara makens överdrivna smeknamn, tänkte Mila. Undrande hade Karin ingen aning om vad som rörde sig i besökarens huvud, utan fortsatte: “Vill du se menyn? Säg bara till när du vill beställa.” Mila log sitt bredaste leende och betraktade samtidigt Karin med ögon som studerade henne under lupp. Hur hamnade hon här – ansikte mot ansikte med sin mans älskarinna? Det är en lång historia. Men låt oss ta det från början. I tio år hade Mila varit lycklig gift med Alexander. Eller, hon trodde i alla fall att hon var det. Tillsammans hade de en dotter, Emma, åtta år gammal. Alexander avgudade sin dotter, köpte dockor hela tiden och kunde inte säga nej till sin lilla prinsessa hur mycket Mila än protesterade. Emma älskade sin pappa, ibland kändes det som om hon älskade honom mer än mamma. Men Mila tog inte illa upp. Som psykolog och samtalsterapeut förstod hon vikten av pappa-dotterrelationen. Hon försökte alltid prata igenom problem med maken, därför hade de nästan aldrig några allvarliga gräl. De var rätt så “lagom” som familj – bostadsrättslån, bil, och en liten sommarstuga utanför stan. Och så, som en blixt från klar himmel: älskarinnan! Mila upptäckte det helt av en slump när Alexanders mobil ringde medan han stod i duschen. Han ropade: – Jag tror det är farsan, svara du! Mila tog mobilen, men det var inte svärfar. Det var någon som hette “Katten”, och Milan kände inte igen den unga kvinnan på fotot där hon lade armen om Alexander. Innan hon ens hann tänka klart vad hon skulle göra, avbröts samtalet. Då kom ett meddelande från “Katten”: “Alex, jag jobbar 2/2 nästa vecka, kom till ‘Kaffehimlen’ efter mitt pass. Saknar dig, puss!” Mila hoppade till som om telefonen bränts henne. Det kunde väl ändå inte vara sant? Men jo, det var verkligen vad det såg ut att vara. Hon orkade inte konfrontera Alexander direkt. Inte där och då. De hade bröllopsdag veckan efter. Tio år som gifta! Hur skulle hon nu kunna fira det? Hon ville bara packa hans väska och kasta ut honom – låta honom gå till “Katten” om han så gärna ville. Men hon tänkte på sin dotter Emma. Hur skulle Emma ta en separation? Med lån och hem och vardag – kunde hon verkligen skilja sig mitt i allt? Och framför allt: hon älskade fortfarande Alexander. Men en sak visste hon. Hon tänkte inte låtsas som ingenting. Hon var inte den sortens kvinna. Men kaos, skrik och skandaler var inte heller hennes stil. Kanske borde hon själv ta reda på vem den där “Katten” egentligen var? I flera dagar tärde osäkerheten på henne, men till slut bestämde hon sig: Hon skulle åka till caféet och möta “Katten” – ansikte mot ansikte. *** “Jag tar en latte och någon dessert, vad rekommenderar du?” “Kanske vår honungstårta?” svarade Karin. “Det får bli en sån.” När “min mans älskarinna” kom med kaffet smakade Mila knappt av det. Caféet var nästan tomt, precis som hon hoppats. Efter en liten stund kom Karin närmare: “Du har knappt rört din tårta. Smakar det inte? Vill du ha något annat?” “Nej, det är inte tårtans fel, jag är bara inte hungrig. Det är mycket som snurrar i huvudet.” “Jag ska inte störa dig.” “Du stör mig inte, Karin. Jag undrar bara vad jag borde göra nu… Äta färdigt eller gå och lämna in skilsmässoansökan? Om du var jag, vad skulle du välja?” Karin såg rädd ut; den här besökaren verkade helt klart lite vinglig. “Jag har aldrig behövt göra det valet…” “Men OM du måste? Om du fick veta att din man varit otrogen?” Karin svarade inte och det blev tyst. Till slut bad Mila om notan. Några minuter senare hade hon försvunnit, men lämnat efter sig en generös dricks. Karin såg ut genom fönstret och suckade lite. *** På caféet tog Mila sitt beslut: Hon skulle ändå fira tioårsjubileumet, för Emmas skull. Inte svika sitt barn med en inställd fest. Emma hade ju målat affischer till den stora dagen. Sedan, när firandet var över skulle hon prata med Alexander. Under jubileumsmiddagen på sitt och Alexanders favoritcafé, tillsammans med Emma, närmade sig slutet av kvällen. Alexander blinkade åt dottern: “Ingen fest utan tårta!” Emma applåderade. Till Milas förskräckelse var det Karin – “Katten” själv – som bar in tårtan till bordet. Alexander log mot henne och sa till Mila: “Grattis på tioårsdagen, älskling – den här tårtan är för dig!” En aktivitetsledare kom och tog med sig Emma till en lek. Mila var förstummad när Alexander lutade sig fram: “Du har ju redan träffat Karin.” Karin log vänligt. “Vår kärlek klarar allt, Mila. Tack för att du finns!” han försökte kyssa henne, men hon vred sig undan. “Vad är det här?” fick hon ur sig. “Det var ett skämt,” sa Alexander. “Jag anlitade ett eventföretag som gör annorlunda jubileum. De hittade på hela ‘älskarinnan’-grejen. Karin är skådespelare.” “Jag pluggar fortfarande,” sa Karin blygt, “men de flesta reagerar inte alls så moget som du gjort.” Mila blev rasande: “Tycker du det här är roligt? Rätt? Hur kan du göra så mot mig?!” Hon tog tårtfatet och drog tårtan rätt i ansiktet på Alexander. “Där har du både krydda och fyllning!” sa hon innan hon gick mot dörren. “Men jag var ju inte otrogen!” ropade Alexander efter henne. Mila vände sig om: “Det hade ärligt talat varit bättre!” Hon tog Emmas hand och de gick ut i den svala kvällsluften. “Mamma, varför skrattar du?” “Åh, inget särskilt. Jag kom bara att tänka på ett skämt…” “Kan du berätta det?” “Snart, men först måste vi prata allvar, gumman…” Och så fortsatte de framåt på den svenska kvällsgatan.

Älskarinnan till min man

Jag, Milla, satt i bilen och betraktade GPS-skärmen. Jo, adressen stämde. Bara att samla mod och genomföra det jag tänkt. Med ett djupt andetag klev jag bestämt ur förarsätet. Jag gick ett femtiotal meter till fots och stannade framför ett litet kafé. Kaffehörnan stod det på skylten. Vilket namn hörnan av allt kaffe, tänkte jag ironiskt. Det var det här stället jag skulle in på, men plötsligt vek sig min beslutsamhet. Skulle jag bara lämna allting, sätta mig i bilen igen och köra så långt bort som möjligt? Nej, så fungerar inte jag. Jag var ju här av en anledning.

Jag tog tag i handtaget och gick in. Snart skulle jag se henne min mans älskarinna, hemfridsstörare. Vad visste jag egentligen om henne? Egentligen ingenting särskilt. Hon kallades Lilla Kissen av min man ett löjligt smeknamn och arbetade här som servitris. Jag satte mig vid fönstret och väntade på att någon skulle komma och ta min beställning. Och där, nu det var hon! Jag kände igen henne från ett foto, och hon kom rakt mot mitt bord. De där sekunderna kändes som evigheter och tankarna snurrade så snabbt att de skulle ha fyllt en roman.

Hej och välkommen! sa servitrisen. Jag sneglade på hennes namnskylt.
Karin. Jaså, det var hon hette. Fantasin blomstrar verkligen inte hos mannen min, att kalla en Karin för Kissen. Karin, helt omedveten om mina känslostormar, log och räckte över menyn:
Säg gärna till när du bestämt dig.
Jag log mitt mest vänliga leende medan jag lät min blick granska henne noggrant, nästan som under ett förstoringsglas. Hur hade jag hamnat där, öga mot öga med min mans älskarinna? Det är en lång historia. Men låt oss ta det från början.

I tio år har jag och Anders varit gifta. Eller snarare: jag trodde vi var lyckliga. Vi har en dotter, Elin, åtta år. Anders avgudar henne och dränker henne i leksaker. Varje gång jag frustrerat frågat Varför en docka till? har han bara ryckt på axlarna. Elin älskar sin pappa, ibland tror jag mer än hon älskar mig. Och det gör egentligen inte så mycket. Jag är utbildad psykolog, arbetar som terapeut, så jag vet att pappas kärlek betyder massor för flickans framtida relationer.

Jag och Anders brukar prata ut om små problem långt innan de växer sig stora, så vi har nästan aldrig allvarliga gräl. Vi är ganska genomsnittliga: en lägenhet med bolån, bil, och ett litet fritidshus utanför Uppsala.

Och så, som en blixt från klar himmel: älskarinnan!

Jag fick veta av en slump. Några dagar tidigare stod Anders i duschen när hans mobil började ringa. Han ropade:
Det är säkert pappa, han skulle höra av sig! Kan inte du ta det?
Jag hade aldrig svarat i hans telefon förut, men nu bad han ju själv varför inte? Jag gick fram till telefonen och såg namn och bild på displayen: Kissen. Bilden föreställde en ung tjej i famnen på min man. Vad i hela friden? Jag stelnade. Skulle jag svara? Prata med henne? Medan jag velade försvann signalen.

Jag backade undan från telefonen då ett sms plingade in. Jag sneglade ändå på skärmen: Anders, jag jobbar 2/2 nästa vecka från måndag. Kom och hälsa på mig i Kaffehörnan när jag slutar, bjuder på min favoritkaffe. Saknar dig <3. Flera gulliga emojis. Jag ryckte till, som om telefonen var giftig. Det fanns inte längre några tvetydigheter. Kvinnan på bilden, sms:et, namnet allt var tydligt. Hur länge hade detta pågått? Var det en flört, eller allvar? Det spelade ingen roll. Allt var en chock för mig. Jag behövde tänka. När Anders klev ut ur duschen och frågade om jag hade pratat med hans pappa, svarade jag att jag inte hann. Jag skylde på huvudvärk och sa att jag skulle gå till apoteket. Det gjorde jag förstås inte. Jag satte mig på en bänk i stadsparken och försökte förstå. Jag tänkte på vårt liv tillsammans, försökte hitta den första sprickan men kunde inte. Jag kan inte bara låtsas som ingenting. Men att ställa till en scen eller skrika är inte min stil. Nej, lugnt och sansat det är min väg. Först tänkte jag fråga Anders rakt ut om Kissen. Men det skulle såklart innebära att jag läst hans sms. Nej, något annat Jag blev påmind om att vårt 10-årsjubileum närmade sig. Vi hade tänkt fira med Elin på ett mysigt café, sedan skulle våra föräldrar komma över helgen. Hur firar man efter en sådan upptäckt? Jag ville packa hans saker på studs och slänga ut honom låta honom springa till Kissen. Men så sansade jag mig. Hur skulle Elin klara en skilsmässa? Hon är ju pappas flicka. Hur blir det med bolånet? Vad säger vi till våra föräldrar? Älskar jag inte Anders fortfarande? Huvudvärken blev verklig. Jag insåg plötsligt att jag visste exakt var älskarinnan jobbade. Jag visste hur hon såg ut. Borde jag inte åka ditt och se henne med egna ögon? Kanske till och med prata med henne? De kommande dagarna levde jag i ett mörkt moln. Jag kunde varken äta eller sova, men låtsades att allt var vanligt. Varken Elin eller Anders gick på det. Jag skyllde min oro på jobbet. Till slut, efter några sömnlösa nätter, sa jag till mig själv: Jag måste göra det här. Jag måste träffa henne. *** Jag tar en latte och något till kaffet. Har du nåt att tipsa om? frågade jag Karin. Du borde prova vår morotskaka, sa hon. Okej. En sådan då. När min mans älskarinna serverade, petade jag bara i kakan. Kaffet var mediokert, morotskakan likaså. Klockan var elva, nästan tomt i kaféet, precis mitt syfte jag ville kunna växla några ord med henne. Efter ett tag kom Karin tillbaka: Du verkar inte särskilt hungrig. Var det inte gott? Kan jag hämta något annat? Nej, det är inte kakan. Jag bara har ingen aptit. Tänker på en massa, sa jag. Förlåt, jag ska inte störa. Nej, Karin, du stör inte. Jag funderar bara ska jag äta upp min kaka eller ska jag kanske ansöka om skilsmässa i dag? Vad hade du gjort? sa jag och såg henne djupt i ögonen. Hon såg förskräckt ut. Galen kund, måste hon ha tänkt. Jag har aldrig behövt ta ett sådant beslut Men om du var tvungen? Tänk om din man var otrogen mot dig? Hon teg och bytte ämne: Har du bott här länge? Vi flyttade hit för några år sen, sa jag. Pluggar du? Ja på universitetet, sa hon försiktigt. Kulturvetenskap... Kreativt, då har du säkert bra fantasi. Du kan nog lätt sätta dig in i en bedragens liv eller i en älskarinnas? Hon teg. Och jag insåg plötsligt: varför har jag ens åkt hit? Vad trodde jag skulle hända att jag skulle slita henne i håret eller hälla mitt ljumna kaffe på henne? Skulle det få det att kännas bättre? Knappast. Trött vände jag mig till henne: Kan jag få notan, tack. När Karin kom tillbaka, var jag redan på väg ut. Kvar låg sex hundra kronor, plus ovanligt generös dricks. Karin såg ut genom fönstret efter mig och suckade tungt. *** På kaféet bestämde jag mig. Jag skulle fira vårt jubileum som planerat. Man kan inte ta festen från sitt barn. Elin hade målat en affisch till oss. Efter den dagen, då skulle jag tala med Anders. På dagen för vår bröllopsdag, satt vi på vårt favoritkafé, jag, Anders och Elin. Tio år tillsammans. Jag fick inte riktigt ihop vad denna bröllopsdag kallades. Plåtbröllop? Glasbröllop kanske för mitt äktenskap kändes lika ömtåligt som glas. Middagen närmade sig sitt slut när Anders blinkade mot Elin: Vad är det väl för firande utan tårta? Elin hoppade av glädje: Tårta! Jag ska ha den största biten! Och så dök hon upp Karin själv, Kissen serverade tårtan. Jag trodde knappt mina ögon. Hon ställde ner tårtan med ett vänligt leende, och Anders log förtroligt mot henne: Grattis på jubileet, Milla! Den här tårtan är till dig. En clown ropade på Elin och tog med henne till pysselhörnan. Jag kunde inte säga ett knyst. Anders tog då till orda: Jag ser att du redan träffat Karin. Karin nickade artigt. Inget kan hota vår kärlek, Milla. Du är mitt allt. Tack för att du är du, sa Anders och försökte ta min hand. Jag drog undan den. Vad är detta?! viskade jag. Milla, det var ett skämt. Dumt, kanske, men ändå du är så stark och modig, jag ville röra om i vår vardag, sade han. Ett skämt? Ja, jag kontaktade en eventbyrå. De ordnar speciella jubilarfester med skådespelare och manus. I vårt fall: min otrohet. Men du hanterade allt med sådan värdighet och klokhet! Jag beundrar dig förlåt att jag utsatt dig för detta. Karin flikade in: Jag är bara extraknäckande student och ibland tar jag sådana här eventjobb. Du var så cool, Milla! Andra har hällt kaffe över mig. Du gav till och med dricks. Jag bara stirrade på Anders, på Karin. Tycker du detta var roligt? Passande? rimligt? Min röst steg och jag var nära att skrika. Varför gjorde du så här mot mig? Karin tog några steg bakåt, men jag gav henne en gest att stanna. Anders hade aldrig sett mig så upprörd, jag som alltid varit lugn. Förstår du ens hur dessa dagar varit? Hur fick du ens idén till detta inför vårt jubileum? Milla, du är så sansad, så trygg Jag ville känna lite mer hetta, jag ville skaka om oss. Förlåt, det var dumt. Jag darrade och tårarna brände. Karin smet ut i köket. Saknas det hetta, sa du? Här får du! Jag tog tårtfatet och kladdade grädden i Anders ansikte. Här har du hetta, och lite fyllning allt på en gång! Anders försökte torka av ansiktet, och när han lyckats, utbrast han: Är du galen? Nej, älskling, sjöng jag tillgjort sött. Jag försökte bara liva upp vårt förhållande! Och så reste jag mig och gick ut mot kvällen. Vad har tagit åt dig? ropade Anders bakom mig. Jag har ju inte varit otrogen! Jag vände mig om och sa: Det hade varit bättre om du varit det Sedan gick jag fram till Elin, tog hennes hand och vi lämnade kaféet. Utanför tog jag ett djupt andetag av sval kvällsluft och började le. Mamma, vad skrattar du åt? undrade Elin. Ingenting, älskling. Kom, vi har något att prata om. Förstår du, vi kommer nog behöva bo ett tag utan pappa Utan pappa? För alltid? Elin såg skräckslagen ut. Jag vet inte än, svarade jag ärligt. Tiden får utvisa. Är du med mig? Hon nickade tyst. Så gick vi två hand i hand genom junikvällen.