Jag lämnar dig så att du ska förstå vad du har förlorat! Prova att leva själv en vecka, yla mot månen i ensamheten utan en man i huset. Då kanske du lär dig att uppskatta omsorg! utropade Viktor dramatiskt medan han slängde ner ett halvt dussin sockar i sin sportväska och höll på att välta min favoritiva från fönsterbrädan.
Jag stod lutad mot dörrkarmen och bevittnade teatern under tystnad, full av sårad stolthet och kvävande skratt. Min man, trettio år gammal men ändå som en pojke, stod mitt i MIN etta den hade jag köpt långt innan vi ens var gifta! och försökte hota mig med sin frånvaro. Han verkade tro på fullaste allvar att väggarna skulle rasa utan hans närvaro och att jag, likt en glömd pelargon, skulle torka ihop.
Allt började som det alltid gjorde efter ett söndagsbesök hos hans mamma, Vera Torgny. Svärmor var en dam med en särskild förmåga att ge komplimanger som stack som getingar och råd med tonen av en sergeant inför rekryter.
När Viktor kom hem från sin mamma var han fulladdad med irritation. Det var tydligt: läpparna var hopknipna, blicken granskande, näsborrarna vidgade som dammsugar-munstycken.
Alma, varför hänger handdukarna i badrummet fel färgordning IGEN? sa han utan att ens ta av sig skorna. Mamma säger att det ger inre oro och förstör harmonin i vårt hem.
Jag suckade djupt.
Viktor, din mamma har bara sett inre harmoni på TV under nittiotalet. Handdukarna hänger praktiskt så man kan torka händerna, svarade jag lugnt medan jag rörde i grytan.
Viktor rynkade pannan, gick in i köket och petade på kastrullocket.
Är det grönsaker i bitar igen? Mamma säger att en riktig hustru passérar allt till puré, bättre för mannens matsmältning. Du är bara lat.
Viktor, du har tänder. Tugga, sa jag och lade ifrån mig slev.
Min make blossade röd, tänkte slunga ännu en pärla av visdom från mamma, men tappade orden.
Du du är otacksam! stönade han. Mamma är ändå seminarieledare i hushållsomsorg!
Viktor, din mamma var ju vaktmästare på studenthemmet hela livet. Hon kallar sig ledare för att det låter fint, svarade jag med isande leende.
Han stod där, gapande. Sådär oberäkneligt fånig som en pingvin i storm. Då slog han näven i bordet och beslöt sig.
Nog! Nu får det räcka med ditt sätt. Jag åker till mamma en vecka. När jag kommer tillbaka vill jag ha perfektion här hemma och en skriftlig ursäkt!
Ytterdörren slog igen. Tystnaden inföll.
Känslan som följde var märklig. Tomhet… och lika oväntat: en lättnad. Sårad var jag, men han hade lämnat MIG, i MITT tysta, bekväma hem, för att läxa upp mig? Mästerligt drag.
Men ödet hade sin egen plan för mig, mer oväntad än Viktors vredesutbrott.
Måndagsmorgonen ringde chefen.
Alma Svensdotter, filialen i Luleå har kris. Du måste dit imorgon tre månader. Dubbel traktamente och bonus stor nog för en ny Volvo. Bara du kan åka.
Jag stod i kontoret och kände hur mina änglavingar vecklade ut sig: tre månader utan Viktor, utan Veras telefonsamtal, vid Norrbottens kust, med hög lön.
Jag åker, svarade jag snabbt.
Väl utanför började tankarna surra. Lägenheten skulle stå tom, hyror och el var inte billiga. Då ringde min väninna Linnea.
Alma! Katastrof. Syrran och hennes man med tre barn är här, men har ingenstans att bo när de renoverar hemma. De är stökiga men betalar bra och i förskott!
Djävulen i mig vaknade. Bit för bit föll planen på plats.
Låt dem flytta in redan imorgon. Jag lämnar nyckeln hos portvakten. En sak bara om någon man kommer och vill bestämma, släng ut honom direkt.
Den kvällen packade jag mina personliga saker, stuvade ner det värdefulla i en flyttlåda och körde hem till mamma. Lägenheten gjorde jag iordning för uthyrning. Viktor svarade inte när jag ringde han “uppfostrade” ju mig.
Tidigt nästa dag satte jag mig på flyget mot norr. I min etta flyttade Algot med sin fru Susanna, deras tre vilda ungar och deras dundrande glada labrador, Baltzar.
En vecka seglade förbi.
Senare fick jag veta hur Viktor stod ut i sju dagar av “paradis” hos morsan. Det visade sig att Vera Torgnys kärlek var som en övernitisk skruvmejsel.
Vikke, tugga inte med öppen mun, snäste hon vid frukosten.
Viktor, varför spolar du alltid två gånger på toaletten? Vattnet kostar!
Sitt inte så där, du får krokig rygg som farbror Bertil.
Efter en vecka hade Viktor fått nog. Han bestämde att jag var tillräckligt straffad, grät säkert ut och beundrade honom nu. Perfekt dags för triumf.
Med tre halvtorra nejlikor, förlåtelsens symbol, återvände han hem.
Han stack nyckeln i låset, fylld av förväntan på min skräckblandade lycka. Men nyckeln gick inte runt. Han böjde sig, vred i handtaget. Låst. Han ringde på.
Bullret bakom dörren lät som vilda ponnyer sedan gav Baltzar ifrån sig ett särdeles dovt skall.
Vem där? röt en manlig stämma.
Viktor ryggade.
Det är Viktor. Mannen i huset! Släpp in mig!
Dörren slets upp. Där stod Algot bred som dörrposten, iklädd linne och grillspett i näven. Baltzar bredvid, leende med tungan ute.
Vadå för man i huset? Alma har rest, vi hyr. Har kontrakt, har betalat. Och du är?
Jag … ägaren! pep Viktor, illröd. Det är vår lägenhet! Min frus! Vi bor här!
Hörrudu. Alma sa: maken är borta, bor hos mamma. Lägenhet ledig, vi hyr. Stick till mamma, min vän. Susanna, ge hit ajvarn!
Dörren slog igen mitt framför näsan på Viktor.
Telefonen min glödde när någon minut senare. Jag satt i restaurangen med utsikt över Luleå älv, åt röding och drack vitt vin.
Ja? svarade jag långsamt.
Vad har du gjort?! ylade Viktor så jag fick dra bort luren från örat. Vilka är de där? Varför släpper de inte in mig? Jag är tillbaka och där är ett helt cirkussällskap!
Skrik inte, Viktor, avbröt jag kallt. Du drog. Skulle bo hos din mamma en vecka eller kanske alltid, så jag kunde “lära mig”. Jag har lärt mig. Ensam är trist och dyrt. Hyresgäster var lösningen. Tre månaders kontrakt.
TRE månader?! skrek han med sprucken röst. Var ska JAG bo?!
Hos mamma. Hon har ju rätt på handdukar och puré och allt. Njut. Jag är på jobb i Luleå. Lär dröja innan jag är hemma.
Jag kräver skilsmässa! Jag ringer polisen! fräste han.
Gör så. Lägenheten är min, jag är ägare. Officiellt hyreskontrakt, jag betalar skatt. Och du är inte skriven här. För mig är du en gäst som stannat för länge.
Jag lade på.
Tio minuter senare ringde Vera Torgny. För denna teater föll jag ändå till föga.
Alma! skar hennes röst som isskärvor. Du slänger ut min son på gatan! Det är omänskligt! Enligt äktenskapslagen ska hustrun ge mannen trygghet och varm mat!
Vera, avbröt jag och njöt av stunden. I lagen står också om jämlikhet. Och på lagfarten står bara mitt namn. Din son ville uppfostra mig genom att sticka? Undervisningen är över. Eleven överträffade läraren.
Giriga fruntimmer! hostade Vera. Mannen ska ha sitt eget! Du förstör familjen! Jag anmäler dig till facket!
Gör du det. Eller skriv till Postkodlotteriet. Förresten, du tycker alltid Viktor är så fantastisk. Ta hand om din skatt. Glöm inte purén, han har glömt hur man tuggar.
Svärmor kluckade och lät som en gammal faxmaskin som tuggade i sig ett papper.
Tre månader flög förbi. Hem kom jag, nöjd, med ny frisyr och slantar på fickan och med helt nya tankar om livet.
Lägenheten glänste. Algot och Susanna visade sig vara ytterst ordningsamma, hade till och med lagat den droppande kranen något Viktor aldrig mäktat.
Efter två timmar dök Viktor upp. Färglös, mager, skrynklig. Tre månader med “kära mamma” hade slitit honom.
Alma, mumlade han, stirrandes i golvet. Ska vi börja om? Jag fattar nu. Mamma var också lite extrem. Jag har tagit hem mina saker
Han försökte kliva in.
Jag spärrade vägen med resväskan.
Viktor, det finns inget att börja om. Du ville att jag skulle förstå värdet av en man i hemmet. Jag fattar: Algot lagade kranen på en halvtimme. Du gnällde i ett år.
Men jag är ju din man! försökte han, rädd som ett barn på sandlådan.
Du VAR man, nu är du bagage, svarade jag. Dina saker finns hos portvakten. Lämna tillbaka nycklarna.
Du kan inte! Jag kräver halva renoveringen!
Min pappa gjorde hela, kvitton finns. Du har väl mest tejpat upp tapetkanter med gnäll, sa jag och log. Din förändring blev ditt eget fall.
Han stod där, förvånad över hur hans geniala idé förvandlats till fiasko.
Jag stängde dörren. Det lät som ett startskott till mitt nya liv.
Man säger att Viktor ännu bor hos sin mamma. Nu styr Vera både hans mat och när han lägger sig och vilka han ringer. Och han går krökt, tyst och tittar ner som om han gick på miner i mammas humörsteppe.
